Fyra (!) år har passerat sedan miraklet i Paris.
Vi vet alla hur det gick till.
Den första matchen slutade 0-2 i Manchester, efter varsitt mål från Kimpembe och Mbappe. Vem som stod för assist till bägge målen kan vi lämna därhän.
Paul Pogba blev utvisad efter ett andra gult kort i slutminuterna. Han skulle därför missa returmötet i Paris.
Förlusten markerade slutet på Solskjaers initiala tid som obesegrad sedan han tagit över från Jose Mourinho.
Resultatet var första gången Manchester United hade förlorat en europeisk cupmatch på hemmaplan med fler än ett mål.
Inte nog med det.
Inget lag hade någonsin lyckats ta sig vidare i Champions League-slutspelet efter att ha förlorat den inledande hemmamatchen med två eller fler mål.
Reportern sammanfattade situationen efter matchen: ”You’ve got a mountain to climb in Paris now.”
Ole Gunnar Solskjaer, som genom sin positiva inställning representerade antitesen till sin buttra föregÃ¥ngare svarade: ”Yeah, but mountains are there to be climbed, aren’t they.”
Efter Champions League-finalen 2008, samtliga ligatitlar sedan 2006/2007, och övriga erövrade silverbucklor sedan dess kvalificerar sig matchen mot PSG 2019 som ett av undertecknades största fotbollsminnen.
Varför?
För inte så länge sedan ställde min käre far just den frågan.
I slutändan betydde matchen ingenting.
Visst, vi tog oss vidare i slutspelet tack vare Romelu Lukaku, Marcus Rashford och Gianluigi Buffon.
Men där tog det stopp mot Barcelona. Tämligen antiklimaktiskt, dessutom.
Så varför värderas matchen så högt av – vågar jag påstå – så många fler än mig?
Frågan är befogad.
En enkel förklaring skulle vara dramatiken. Det var en händelserik match, på kontinentens största scen. Avgörandet av två matcher kom dessutom på övertid.
Att det var ett så ungt och decimerat Manchester United, som ställdes mot den väloljade pengamaskinen Paris Saint-Germain, spädde på betydelsen ytterligare.
Även om nämnda aspekter alla spelade en roll, räcker det inte med dramatik för att en match som denna ska cementeras i det kollektiva medvetandet.
Där tror jag att något annat fällde avgörandet.
I och med tillsättandet av Ole Gunnar Solskjaer som interim manager lämnade Manchester United en dyster och hopplös första halva av säsongen bakom sig.
Som bekant hände någonting med spelarna. Farten, viljan och prestationerna kom tillbaka. Spelglädjen ledde dessutom till tolv obesegrade matcher i rad.
Sedan kom mötet med PSG; ett test bortom vad det nytända laget ställts inför. Och vi förlorade – övertygande.
Det var det. Smekmånaden var över. Ett betydande bakslag.
Och med tanke på hur man hanterat förluster tidigare under säsongen väntade alldeles säkert en tillbakagång till de gamla hjulspåren.
Korthuset av naiv positivitet och förlitande på individuella prestationer vajade i vinden.
David skulle ställas mot Goliat. Och ännu en gång skulle det stå klart hur långt ifrån sina forna glansdagar Manchester United befann sig.
Men.
Mot alla odds stegade ungdomarna ut på det gröna Paris-gräset och försökte.
Däri tror jag att matchens betydelse går att finna.
Sedan Sir Alex Ferguson flyttat upp några rader på läktaren hade Uniteds identitetskris blivit mer och mer påtaglig för varje år.
Så kom det plötsligt in någon och började prata om DNA; om attackerande och fartfylld fotboll; om att satsa på ungdomslaget; om att hitta tillbaka.
Alla ville tro på de där orden, men få gjorde det nog på riktigt innan matchen i Paris.
Självbilden, som befunnit sig i fritt fall den senaste tiden, fick upprättelse genom ett praktexempel av en fergie-time-comeback.
Så här i efterhand vet vi att det inte skulle räcka hela vägen för Ole Gunnar Solskjaer. Hans korthus rasade till slut.
Trots det gav matchen i Paris gav oss alla en skymt av något som känts förlorat; av något som man nästan tog för givet fram till 2013.
”Can Manchester United score? They always score.”
Att man aldrig ska räkna bort Manchester United.
Känslan av att vinsten, målet, är förutbestämt.
Matchen blev en påminnelse om vad som snärjt mig till den här klubben från första början.
Därför lever minnet av Paris kvar, i all sin betydelselöshet.
Res med oss till Manchester!