David Moyes i juli 2013:
”The squad Manchester United has, without any additions, will be tough opponents for any team this year. That is the squad that finished 11 points clear in the Premier League. I am confident in that squad.”
Fast forward till februari 2014 och elva förluster senare. Förra säsongen hade vi sju på hela säsongen (nu räknar jag bort de som kom när CL-avancemanget var klart och ligan avgjord). Vi kommer antagligen att hamna runt 15 innan maj blir juni.
David Moyes valdes ut av Sir Alex Ferguson som sin efterträdare. Ett på många sätt unikt sätt i en på så många sätt unik klubb (Moyes är den åttonde managern i United sedan 1945). Vassa tungor spekulerar i dag att Fergie gjorde det för att han visste att det skulle ställa Fergies verk i United i ännu bättre dager. Eller att Moyes aldrig hade valts om han inte var skotte. And so on. Fair enough, men jag väljer att tror att Fergie inte ser till sitt eget bästa, trots allt, utan till Manchester Uniteds.
Det stÃ¥r klart att han pÃ¥ nÃ¥got sätt kör en Formel 1-bil som en Skoda Fabia. Ingenting i spelet pÃ¥ de snart 40 matcherna han haft har visat dig och mig vad han egentligen vill med det här laget. Okej, han har inte ”sina” spelare, men det är ändÃ¥ ett gäng mästare han har till sitt förfogande. Det är spelare som vunnit drösvis med titlar som plötsligt förvandlats till medelmÃ¥ttor i stora drag. Märkligt är bara förnamnet att han inte lyckats förmedla en klar spelidé – som funkar ska tilläggas. För det skulle krävas en nybörjare pÃ¥ sporten för att inte se hur Moyes vill vinna sina matcher. Men när inte det fungerar… well, det sprudlar inte av alternativmediciner frÃ¥n sidlinjen.
Nu ska vi också ha i minne – det är bara att gå tillbaka i tiden på den här bloggen – att inte heller Sir Alexander under sina sista år som överhuvud lyckades bjuda på klang och jubel. Det var påfallande ofta sega, fantasilösa och trista matcher under honom också. Skillnaden jämfört med i dag var att vi allt som oftast vann. Och att spelarna spelade som att de verkligen ville vinna även om spelet inte fungerade.
Men det var samtidigt befriande att se Wayne Rooneys enorma glädjevrål efter Carricks 2-1-mål. Så borde rimligen inte en spelare som vill bort agera. Men det kan förstås snabbt svänga.
”Fear factor” i kombination med Old Trafford har stötts och blötts under hösten och början av Ã¥ret. Frank Sjöman var senast i raden i dagens Eurotalk att ta upp frÃ¥gan och pÃ¥stÃ¥ att lagen inte längre är rädda för att komma till Manchesters vackraste fotbollsarena. Det här fenomenet är absolut ingenting nytt, ens för er lite yngre fans. Det är ett ständigt Ã¥terkommande tema sÃ¥ fort det gÃ¥r det minsta trögt för klubben. Rubriker som : ”The Fortress That Was”, ”The Legacy Is Crumbling” och ”The fear factor is gone” kommer i Manchester Uniteds fall i cykler. Oavsett om det är Alex Ferguson eller David Moyes som coachar. De tunga Ã¥ren i början av millenniet illustrerar detta:
2004 skrev Alan Hansen att Wayne Rooneys flytt till United var bra för alla parter och trodde att det skulle, ja, ni förstår:
United look a shadow of the squad they were three or four years ago, when they were winning the Champions League. The opposition used to look at their team-sheet and fear them. Not now – but with the addition of Rooney to Saha, Smith and Van Nistelrooy, that fear factor might just return.
Det blev inte riktigt så och samma höst slog Telegraphjournalisten Mark Ogden fast att …
”Ferguson’s flops have lost the fear factor”
Samir Nasri yrade om samma sak 2010.
Några år senare var det dags för ligatitlarna att ramla in på Fergies och Uniteds konto igen. Och den känslan har vi alltid haft, att det kommer ordna sig inom en eller ett par säsonger. Därför har vi kunnat läsa domedagsprofetior på löpande band med ett litet skrockande och ett snett leende. Jag väljer att fortsätta göra det och när de kommer från de gamla Liverpoolstollarna Mark Lawrenson och Alan Hansen är det extra roligt att veta tro att vi fortfarande kommer att vinna nästa titel innan de tar sin.
Vi ska inte glömma att Moyes är den manager i Uniteds historia med näst högst vinstprocent. Bara den gamle är bättre. Det är lätt att tro att Moyes är den värste skojaren klubben skådat, med tanke på alla reaktioner efter gårdagen. Det är han inte. Han är bara en man som hamnat snett. Nu är det upp till honom och hans hangarounds att komma ut på rakan igen.
*Juan Mata, Den Perfekte Mannen, har i dag författat ett inlägg:
”Honestly, I think football is being cruel with us. We did everything to get the three points, but in the end this is about goals and Fulham scored in the last minute… It seems impossible if you look at the stats, but we couldn’t win and it would have been a very important victory.”
Juan skriver vidare om att United måste gå vidare, jobba vidare tillsammans, hårt jobb och blabla, precis det enda man kan skriva och säga i det här läget som ny spelare i Manchester United. Samtidigt går Javier Hernandez av alla människor ut och hugger Moyes i ryggen.
Allt är inte riktigt som det ska vara i omklädningsrummet. Och var är Dat Guy?
* Apropå en annan sak som altmeister Sjöman nämnde i dagens Eurotalk: Han påstod att United inte släpper in fler mål än tidigare utan att det är i offensiven problemet består. Det fick statistikern i mig att vakna. Vi vet redan att målkvoten framåt är den sämsta sedan säsongen 89-90, men hur ser det ut med defensiven? Det ska jag självklart avslöja för er.
Säsongen 89-90 släppte United in i genomsnitt 1,24 mål per match i ligan. I dagsläget ligger vi på exakt samma siffra. Men för att hitta en sämre nuffra måste vi gå tillbaka till 1978-79 då motsvarande tal var 1,5 insläppta.
Topparna, åren 2007-2009, släppte United in 46 (22+24) mål på två säsonger. Nu riskerar vi att toppa den siffran på en enda, med 31 i dagsläget.
Så jo, Frank, motståndarna gör faktiskt fler mål på United än tidigare. Under Premier League-eran är det bara fyra gånger tidigare som United varit över 1,0 i insläppta.
* Apropå poängen Mark Lawrenson gör i sitt utspel om Uniteds decline kan han otroligt nog ha en poäng. Det är i det han skriver om Nemanja:
I don’t care what anybody says. When players know that they are leaving or are on the way out, their level drops. They probably can’t even help it, but it does.
Evra och Rio vet sannolikt också om att det här är deras sista säsonger i klubben, Chicharito också. Kan det vara en del av förklaringen till the downfall? Man tar inte ut de sista procenten som man brukade göra eftersom det väntar ett annat slags grönt gräs i sommar?
Och bör Vida i så fall vara kapten – eller skapar Moyes bara mer onödiga krisrubriker om han redan nu ger armbandet till någon annan? Det är inte några beslut av vilket-mjölkmärke-ska-jag-köpa-idag-karaktär en Manchester United-manager har att deala med.
I morgon kväll är vi pÃ¥’t igen: Inför Arsenal.
