Om det var orkanstyrka på vindarna som blåste runt Manchester United inför dagens match så gjorde en bestämd 4-1-vinst att de åtminstone bedarrade till halv storm.
Och vi fick se bevis på att David Moyes inte tappat Old Trafford. Men trots att United i dag, bitvis, bjöd på fartfylld och intressant anfallsfotboll så är det med skräckfyllda hjärtan vi börjat tänka på tisdagens besökare. Sällan har jag bävat inför en motståndare så mycket som Unitedsupporter.
Fast först håller vi de känslorna stången några minuter till och tar en sammanfattning av Villa. En match där Moyes inte hade någonting att vinna, bara en hel mängd att förlora. Men hans kontring från flygplansbanderollens The Wrong One till The Winning One var någonting jag unnade honom. Även om jag fortfarande är nästan lika tveksam till hans fortsatta varande som Unitedtränare som jag var innan kickoff.
Magnifikt:
- Omställningen innan straffen. Kagawa med bollen centralt, Mata och Rooney i djupled, och så passningen … Vi njuter mer än vanligt av dessa stunder då det ofta inte händer mer än några gånger i månaden nuförtiden.
- Rooneys straff. Fantastisk. Otroligt att han missat så många elvametersskott som han gjort.
- Januzajs inhopp. Initiativrikt, sprudlande, finurligt. Allt det där Ashley Young och Antonio Valencia inte står för. Spelet innan Hernandez 4-1 var what he is all about.
Sånt vi hoppas och förväntar oss varje gång:
- Mata-Kagawa. Här har vi två grabbar av ungefär samma längd som spelar boll på nästan exakt samma våglängd.
- Andra halvleks godbitar. Här producerade United vid fler tillfällen än vanligt ”Det gamla United”. Spelarna rörde sig, det är en förutsättning, Rooney stack i djupled, Fletcher matade crossbollar och man vaknade till efter första halvleks sleeping pill.
- Poäng av japanen. Kagawas första poäng dröjde alltså till slutet av mars. Helt osannolikt egentligen.
- Mål av spanjoren. The Perfect Man serverades på silverfat med en mästerlig framspelning av den store belgaren – ett mål som fick mig att bli uppriktigt lycklig för första gången under matchen. En spelare som få på allvar kan ogilla. Kommer att saknas oerhört mot tyskarna.
Big no:
- Rafaels klumpighet. Förstår inte varför han envisas med att hamna fel i positionsspelet. Varför? Och varför gick han ut? Måste ha varit något som hänt i glaskroppen, för även om han kan vara en liability i defensiven så är han förstås bättre att ha än att spela Carrick-Vidic som mittbackar och Jones till höger.
- Fellainis armbågar. Också helt obegripliga. Att han sen låtsas om att han inte förstår någonting när han blir avblåst är nästan lika udda.
Bedrövligt:
- Büttners spelförståelse. Det går inte en match när han spelar utan att han lyckas ställa motståndare onside. Kanske gör han någon slags tankevurpa när det närmar sig eget straffområde. ”Eh, offside, då ska man vara på den här sidan om dom … eller, nej, det är onside. Äh, fan, jag kör på nåt av det”.
- Ashley Young. Får chans efter chans efter chans att visa vad han går för. Och om han är inställd på att visa att han inte duger för Manchester United så lyckas han varje gång. 0 av 5 lyckade inlägg, 0 av 2 lyckade utmaningar, 7 av 17 lyckade passningar framåt. Blicken i marken. Oerhörda kontraster när Mata klackade till honom och han svarade med att snubbla med sig bollen in i en motståndare och orsaka frispark.
- Första halvlek. Vilken hemsk fotboll! Förutom glimtarna – som innehöll målen – var det som att se en vänskapsmatch mellan två lag som var nedtränade, utmattade efter att ha sprungit i bergen i högsommarvärme varje dag i två veckor.
- Det där jävla planet. Hur så kallade fans kan komma på en sån fenomenalt usel idé är någonting som är svårt att greppa. Att Old Trafford visade vad man tyckte om den kuppen stod klart ganska snart då Moyes fick hyllningar han aldrig hade fått annars när han kom in inför match. Men frågan är om alla sånger och applåder mer var för att visa ilska mot planet än för att visa stöd för Moyes?
Slutligen:
- Nanis kyla. Jag såg honom värma upp, men än en gång lät Moyes bli att matcha honom. Ytterst märkligt med tanke på att han är en av få jokrar vi skulle ha haft att förbrylla Bayern med.
- Bayerns bänk i dag. Neuer, Lahm, Alaba, Javi Martinez, Müller, Robben, Mandzukic. Kan inte tänka mig att det funnits många avbytarbänkar av den digniteten tidigare.
- Mittfältet. När Moyes valt att starta renodlad 4-4-2 har han använt 12 olika centrala konstellationer där. Det är ju inte klokt.
- Chichas reaktion efter 4-1. Sällan har ett så återhållsamt firande visat så mycket.
- Målchansutvisning? Borde inte Bacuna ha åkt efter tacklingen på Mata? Eller?
- Ciaran Clark. Paul Lambert kan inte ha givit irländaren nytt kontrakt på plats efter den här insatsen. Helt väck på två av Uniteds mål. Helt.
- Högerbacken på tisdag. Rafael lufsade av med en skada, ecuadorianen sägs också vara skadad, Smalling är det sedan tidigare. Det kan bli Jones och Büttner på ytterbacksplatserna mot Bayern. Wow.
Now, bring them on!
Under tiden läser vi rykten om spelare som vägrar sy upp kostymer inför USA-turnén eftersom ”han (Moyes) är kvar i sommar och då är inte jag det” och att Glazyrerna funderar på att sälja ut arenanamnet.