Nollan är död! Länge leve ettan! | Muss.se | Manchester United Supporters Club Scandinavia

Embed from Getty Images
Hörde ni ljudet? Då menar jag inte buropen som dånade när Martial byttes ut eller de återkommande ”Attack! Attack! Attack!”-ramsorna. Nej, det jag syftar på är den kollektiva meteorit av lättnad som ramlade av Unitedspelarnas, ledarnas och fansens bröst när Wayne Rooneys hängande i luften upphörde och bollen träffade nätmaskorna bakom Igor Akinfeev.
Efterlängtade Unitedmål är bland det bästa som finns. Själv studsade jag omkring i vardagsrummet fram och tillbaka framför teven – och det var inte i går det hände. Kanske får jag gå tillbaka till Evra på Allianz Arena för att hitta samma glädje.
Allt är dock inte frid och fröjd än – långt därifrån – men vi kan i alla fall pass på att njuta av de tre poängen och ett ypperligt utgångsläge inför fortsättningen i Champions League.
Och ett mål! United gör mål igen!
Hurra!
Skutta runt euforiskt i vardagsrummet-orsak:

Målet! Sällan har ett mål de senaste säsongerna känts så mycket. Carricks vackra cross, Lingards ännu vackrare volleypassning och så Rooneys nick – det var ett klassiskt Unitedmål som spräckte den åt helvete för långa nollan också. En helt fantastisk känsla!

Sannolikt redan klara på topp 3 bland Årets spelare:

Chris Mike Michael Smalling. Vår nye härförare var magnifik nästan rakt igenom. I kvällens mest minnesvärda försvarssituation kom han fel (?) i början, men räddade upp läget med en fullkomligt magnifik glidtackling (samtidigt som Ashley Young fortfarande var inne i sitt nyfunna dykningsstim) och visade åter hur ofantligt viktig han är för försvarslinjen. Strålar av självförtroende, vilket även hans inledning visade när han på ett fascinerande skickligt och varierande sätt på kort tid nickade flera bollar hemåt till …
… David De Gea. Det spelar ingen roll om han är grön, gul eller blå – han är oavsett färg lika bra varenda gång han sätts på prov. Avgörande räddning när Doumbia var igenom och då fick vi se – igen – fotbollsvärldens kanske mest stabila och stelopererade handleder.

Statistik det inte fokuserats så mycket på senaste tiden:

United har inte släppt in ett mål på 7 timmar och 45 minuter och bara ett enda – straffreturen i Moskva – på över 10 timmar. Sedan explosionen på Emirates har fokus verkligen legat på defensiven och, som jag skrivit tidigare, kanske offensiven blivit lidande av den chocken.

Skötte sig överlag helt okej:

Wayne Rooney. Förutom målet var han faktiskt snäppet mer fokuserad och rejäl i spelet än han varit under hösten. Uppe i 237 mål nu – lika med Denis Law – och har bara tolv fullträffar kvar till den störste av alla. Har gjort mål på sina tre senaste avslut på mål på Old Trafford.
Jesse Lingard. Akademiprodukten kom lika plötsligt som oväntat in från frysboxen och är nu på Herreranivå när det gäller konkurrens om en plats i startelvan. I kväll var han oerhört pigg på att anfalla och ta initiativ, vilket uppskattas av alla oss (men sannolikt inte hans manager?), men misslyckades väldigt ofta med både avslut (han skjuter ALLTID högt) och inspel. Ska dock inte underskatta hans försök som ofta satte fart på anfallen, vilket kanske förvånade medspelarna som alltför sällan tog rygg på honom. Förutom när det behövdes som mest så klart. Värmer alltid extra när en egenproducerad kan leverera.
Bastian Schweinsteiger-Michael Carrick-axeln. En av de långsammare United ställt upp med under 2000-talet, men också en av de bollsäkrare. En stor anledning till att CSKA och Wernbloom inte kom igenom. Carrick verkade, framförallt inledningsvis, också lite piggare än tidigare den här säsongen.

Fortfarande skäl för oro:

Burop på Old Trafford är mer sällsynta än Unitedmål nuförtiden och Louis van Gaal kan inte ha undgått att höra dem. När Martial fick lämna planen – trots ett på mål utsvultet Old Trafford – hördes de över hela planeten och hade inte Rooney slagit till är det svårt att veta hur nära myteri vi hade kommit. Van Gaal har nu vunnit tid att återfå förtroendet från fansen, men frågan är vad han gör med det? För även om det var ett mycket rakare och mer händelsesrikt anfallsspel än på länge i dag var det oftast inte bra nog.
När han slänger in Fellaini och Memphis hoppas man att de ska bidra med någonting, men vad blev det av med det? Jag kan inte minnas att någon av dem gjorde någonting som bidrog till offensiven. Och det kunde jag ha berättat för Louis på förhand.
Inläggen/sista tredjedelen (bortsett från det uppenbara). Än en gång jobbade sig United metodiskt fram till motståndarnas straffområde, men crossarna lämnade ofta en del i övrigt att önska trots att hemmalaget hade fyllt på fint.
Hörnorna är som ett skämt. Vid en av dessa slutade det med att Smalling hamnade i offsideposition – som högerytter. I inledningen av andra halvlek slogs en hörna in på klassiskt vis i stället och Rojo höll på att göra mål. Ibland är det enkla det rätta och farliga.

Gott & Blandat

Bastian Schweinsteigers klappande med händerna åt Rooney, för att få honom att passa, i slutet av matchen fick mig att skratta högt. Kan inte minnas att jag någonsin sett det på en fotbollsplan tidigare.
Det är svårt att veta när Louis van Gaal är pressad då han kan dra upp märkliga saker i tid och otid. Men att han innan matchen ödade tid på att irritera sig på tidningsrapporter om Giggs vara eller icke vara på Lowry innan match kändes det som att han var lite stressad.
Ärligt talat förstår jag inte varför Juan Mata byts ut i match efter match. Framförallt inte när vi avslutar med Fellaini och Memphis på planen. Det var ju knappast så att Mata stod för en skräpmatch heller.
Har United haft en försvarsspelare som någonsin provat rabonas tidigare innan Marcos Rojo kom till klubben? Det är till att ha självförtroende – och jag älskar det! Nästa steg måste vara att argentinaren slår rabonahörnor.