”Creer, c’est vivre deux fois” skrev den genialiske Albert Camus som likt mÃ¥nga dog alldeles för tidigt. Han fick dock själv uppleva det han menade med sitt ”att skapa är att leva tvÃ¥ gÃ¥nger” dÃ¥ han fick bÃ¥de en son och en dotter innan han dog i en trafikolycka endast 46 Ã¥r gammal.
Dessutom fick han dubbeln i ett svep då barnen Catherine och Jean är tvillingar.
Som förälder är det lätt att relatera till hans enkla men samtidigt så briljanta fras. Som nybliven förälder sätter man sig för första gången i livet på riktigt i baksätet på den fortsatta resan i livet. Som förälder har det också smärtat extra mycket att uppleva det senaste dygnets rapporter från mitt älskade Manchester. Som så många redan beskrivit det som hänt så går det inte att beskriva. Det är för mycket för hjärtat att ta in. Någonstans tar det liksom självmant stopp för att det inte ska brista helt.
Rio, 8, och jag pratade om det som hänt vid frukostbordet i morse medan vi lyssnade pÃ¥ radionyheterna. Han var sÃ¥ klok när han konstaterade ”Om han som gjorde trodde att han skulle komma till paradiset sÃ¥ kan jag säga att han har fel. Ingen som dödar barn är välkommen dit”.
I morgon ska Manchester United spela i en europeisk final för första gången på sex år, medan spelarnas hemstad fortfarande skakar efter terrorattacken som dödade små barn med hela livet framför sig.
Jag hade som bekant sedan tidigare svårt att vara uppspelt över en match som känns som en B-final i valfri sport som fortfarande använder sig av det märkliga upplägget. Efter måndagskvällens händelser är det nästan omöjligt att uppbåda något som helst intresse för matchen. Det känns så futtigt, trots att jag rent logiskt vet att jag inte borde känna så. Ett monster och hans lika monstruösa likar ska inte få ta det här i från dig, mig, oss. Ändå är jag fortfarande lamslagen.
Vissa tyckare vill att vi ska vara ”arga” och använder det som ett slags retoriskt vapen, men med oklart syfte. Klart folk är arga, förbannade och vansinniga efter detta oförglömliga dÃ¥d. Vem är inte det? Men vad ska vi göra med den ilskan? Skapa ännu större klyftor och sprida ännu mer hat i världen? Nej, problemet gÃ¥r mycket djupare än sÃ¥ och hur skulle vi mÃ¥ bättre som människor om vi skulle arrangera  ”hatmanifestationer” världen över? En minuts avgrundsvrÃ¥l innan avspark i Solna i morgon? Leva resten av vÃ¥ra liv i rädsla? Nej, jag vill se en folkfest pÃ¥ Friends. Jag vill se bra fotboll, lyckliga fans och fÃ¥ en kväll att minnas av rätt anledningar. Fotboll är ett av de mest effektiva redskapen för att förbrödra i svÃ¥ra tider och morgondagen lär inte bli nÃ¥got undantag om vi ska utgÃ¥ frÃ¥n tidigare erfarenheter.
Och världen är inte ond. Tack och lov är majoriteten av människorna i den här delen av universum lika vänliga, empatiska och generösa som minoriteten är motsatsen. 50 000 kan vara tysta medan offren hedras, medan det bara är en handfull som förstör. Tänk om det vore det omvända. Då skulle vi verkligen vara i trubbel.
Matchen mot Ajax betyder ingenting och samtidigt allting för Manchester.
Precis som livet i stort.
