Det råder inga tvivel om vem som är dels den bäste och dels den med störst potential av samtliga spelare som gjort sina Manchester United-debuter under Louis van Gaal.
Det är inte Paddy McNair och det är inte Falcao.
Anthony Martial anlände till Premier League med den här klassiska Mirrorrubriken över sig:
Visst, chansen/risken finns fortfarande att det blir så. Grabben kan ju dra båda korsbanden medan jag skriver om honom, men risken/chansen är inte överhängande. Snarare tvärtom (inte att han får två korsband till, men ni fattar). För inte sedan Ángel Di Marías dagar har jag sett en mer talangfull spelare i Unitedtröjan. I dagsläget är han den ende som får min puls att gå över 56 när jag ser United sparka boll.
Som exempel är det med drygt halva säsongen avklarad egentligen bara detta Unitedmål som gett mig gåshud:
”Forget the second Thierry Henry – this is the first Anthony Martial”.
När man sajnat för världens största klubb som – relativt – okänd 19-åring, dessutom för flera hundra miljoner kronor, är det svårt att få en bättre debut än att sänka Liverpool av alla lag. Framför Stretford End. Inte undra på att han av bara farten gjorde mål mot Southampton och Ipswich. Att det därefter kom en reaktion var väntat. Men trots en lång mållös svit – han spelade som bekant rätt mycket på kanten eftersom kaptenen skulle spela striker – var han fortsatt Uniteds farligaste spelare. Det var kring honom saker och ting hände även då. Han har visat sig vara den ende som kan skapa någonting av ingenting. Och boy, har det behövts.
Mellan 26 september och 5 december gick han poänglös från matcherna, trots att han spelade majoriteten av minuterna i dessa. Oron var då att han – också – till slut blivit hjärntvättad av Den Envises abnormt trista fotbollsfilosofi och var på väg att indoktrineras i döden-i-grytan-spelet. Men så plötsligt vaknade han till liv. Om det var tack vare att Lollo givit honom friare tyglar eller inte ska jag låta vara osagt, men de senaste 6 matcherna har han 3+1 till sitt namn (som jämförelse har Wayne Rooney 3+1 på sina 13 senaste) och han leder klubbens interna poäng- och skytteliga.
Och det gör han alltså trots att det här är hans första säsong i England, med all press på sig som en halvmiljards-tonåring kan ha och i ett Manchester United som kan vara det sämsta United vi skådat på över 25 år. Imponerande är bara förnamnet. För tänk er om han hade flygande wingers eller en magisk anfallare eller en superb #10 omkring sig. Eller alla tre? Det skulle bara smälla på Old Traffords gräs i stället för bara när Louis van Gaal puttar igen pärmen efter ytterligare en 0-0-match. Förhoppningsvis får vi se dessa dagar innan Martial tröttnar och byter Manchester mot Madrid. Vilket han givetvis kan göra ändå, även om United skulle resa sig ur askan igen. Så ser nämligen hierarkin ut just nu och sannolikt också i en överskådlig framtid.
Han är inte bara den kyligaste striker vi förfogar över, han är också mer Memphis än M7 tror att han är och vi trodde att han skulle vara. Han är sannolikt den bäste #10 som går att hitta i klubben också.
En #9, #10 och #11 i ett.
Ofta slår det mig hur otroligt ansträngningslöst han ser ut att spela. Han har förmågan som bara det riktigt stora har, att till synes utan minsta besvär glida fram med bollen och dessutom förvandla bollen till en del av kroppen, av rörelsen. Messi har den, den gamle Ronaldo – den bäste anfallare jag sett – hade den. Därmed inte sagt att Martial blir ens i närheten lika stor som dem, men han besitter potential som få andra. Dessutom verkar han ha skallen som behövs för att ta nästa kliv. Scholes skrattretande uttalande om att ”han ser inte ut att bry sig när han missar” är ju snarare en positiv egenskap än en negativ. Av de fyra månader vi fått se av Anthony hittills, så vill jag påstå att han är precis tvärtemot en Januzaj eller en Morrison och har motsatsen till hybris eller skit-i-att-jobba-och-bara-leva-på-talangen-tendenser.
Visst, han tar felbeslut titt som tätt. Han går inåt när han borde gå utåt och vice versa, han dribblar när han borde passa, han går fel i löpningarna – men samtidigt kan man vända på det: Ingen annan gör ju någonting konstruktivt, eller ens försöker göra det, så han tar på sig (har fått?) det ansvaret med riskerna det medför. Han vågar och han har förmågan att lyckas.
Det enda man kan oroa sig för angående Martials utveckling är det faktum att han redan blivit näst intill ovärderlig för att United ska lyckas med någonting överhuvudtaget i offensiven. Han startar varje match och han slutför nästan varje match. Nu finns det ju inget som talar för att han inte pallar det, men en risk för för mycket, för tidigt, ligger ändå och lurar. Nu sägs det att han fått ledigt i veckan – frun är i alla fall i Dubai – och det vore väl själva fan om han skulle behövas mot ett annat United i helgen.
Där borde till och med Will Keane kunna ta en plats utan att det krisar.
Med betoning på borde.
——————————
En annan som kanske tar en plats åtminstone i matchtruppen mot Sheffield är Adnan Januzaj. Belgarens hybrisval av Borussia har verkligen satt honom på pottan och nu får han lufsa åter till Carrington med både svans mellan ben och stukat rykte.
Jag trodde verkligen att han hade skallen, men man kan läsa både på och mellan raderna att han mer verkar vara ännu en i raden av talanger som Roy Keane skulle skurit ballen av om han varit kapten för (och haft tillåtelse att göra så). Apropå det tänker jag då och då på när en ung och cocky Kieran Richardson knatade in till Fergie och ville ha löneförhöjning – och flög ut med huvudet före.
Frågan är hur mycket speltid Januzaj kan tänkas få i United under våren. Och frågan är hur han reagerar efter det här fiaskot. Det är nu vi lär få se vad Addie J verkligen är byggd av. Men kan Nick Powell få spela så lär Januzaj få möjligheter att visa att han är en man värd att satsa på.
Apropå Richardson kunde han trösta sig med att ha målat en tavla som hängde på Fergies kontor.
Vem ur dagens trupp är mest tänkbar att upprepa detta? Har vi verkligen någon konstnärssjäl?
Givetvis.
Juan Mata. The Perfect Man.
