Självklart säsongsbästa | Muss.se | Manchester United Supporters Club Scandinavia

Embed from Getty Images
Säsongsbästa, utan tvekan.
Under en 15-minutersperiod av första halvlek spelade United propagandafotboll och kunde, kanske till och med borde, ha satt tre-fyra bollar bakom Gomes. Det var trixigt, tempofyllt och underbart att se United komma i våg efter våg av anfall.
Överlag fick vi se ett United som nästan fullständigt kontrollerade matchen mot Watford.
Enda invändningen är egentligen att det bara blev 2-0. Och då vet man att det har varit en fröjd att se.
Magiskt:

Mata! Han bara fortsätter att producera, som om det var någon tävling i vem som kan göra flest mål och poäng i en fotbollsmatch. Vid 1-0 var det hans klack som öppnade upp rejält och sen avslutade han distinkt själv på Martials inspel. Hittade vältajmade djupledslöpningar gång på gång och bollen var flera gånger bara centimeter från att friställa vår underbare #8.
Bailly! Ivorianen kan mycket väl bli den ledargestalt i mittförsvaret som vi hoppats i flera år att Smalling skulle bli (men ännu inte lyckats med).
Martial! Jag vet inte riktigt vad Mourinhos poäng med hanteringen av fransosen varit med tanke på att han knappast varit sämre än andra som fått flera chanser. Nu uppe i 3 mål och 3 assists på sina 5 senaste startar. Och leendet efter 2-0 borde väl tysta alla tvivlande Nevillebröder i världen.
Den långe svensken missar kanske för mycket, så också i dag, men hans närvaro, hans förmåga att hitta lägen åt sig själv och medspelare och sätta försvaren i arbete är ovärderlig. Och så bjuder han alltid på finesser ingen annan klarar av, så också i dag. Som när Kaboul bara studsade av honom i första halvlek, eller när han lattjade lite med Cleverley i straffområdet i andra.
Mkhitaryan! Klippet i steget, spelsinnet, passningarna … en nyckelspelare i omställningar också i dag. Så frustrerande bra att Watfordspelarna kände sig manade att smocka till honom i ansiktet två gånger.

Strålande:

The Herrera-Pogba-axis. Det går utan Carrick också, alltså. Herrera var lika Davids-esque som han brukar och Pogba var disciplinerad i det mesta han gjorde. Han verkade mer fokuserad när han ”bara” behövde fokusera på speluppbyggnad och att hålla motståndar ifrån sig.
16 raka utan torsk är enastående. När vi börjar rada upp treor känns det också extra finemang.

Stabilt:

Även om Watford stack upp några gånger var det egentligen aldrig någon riktig fara. Skotten gick rakt på De Gea och när spanjoren väl behövde slänga sig gjorde han det – och räddade.

Blekt:

Under framförallt perioden i första brände Zlatan, Pogba, Herrera, med flera, lägen som man inte bör bränna. Och som skulle kunna ha blivit kostsamma. 2-0 var egentligen 7-1 sett till chanserna.
Daley Blind var inte dålig, men när så många av hans medspelare var på topp blir hans mediokra insats än mer medioker.

Sist:

Endast en engelsman i startelvan hör inte till vanligheterna i Manchester United.
Nu är det inget ligaspel förrän 4 mars. Europa League, ligacup och FA-cup står på schemat och jag är inte så glad att jag hjular över detta faktum. Frågan är var United finns i topp 4-striden när den närmaste månaden har avklarats.