Veckans andra slap in the face | Muss.se | Manchester United Supporters Club Scandinavia

No Casemiro – no party.

Nej, det gick inte att ersätta brassen på Emirates – och 2-3-förlusten får anses som helt i sin ordning, med tanke på Arsenals övertag i både spel och chanser.

Topp 4 ser åter ut att vara Uniteds mål.

Och det går inte att vara förkrossad över detta. Även om det var jobbigt med ännu en sen käftsmäll samma vecka.

Bäst:

Marcus 1-0. Världsklass. Ibland gör han mål tack vare sin märkliga förmåga att i motlägg få med sig bollen, men ibland lyckas han också göra såna här magiska mål. Tunneln när han skickade upp Partey på åhörarläktaren (pun intended) och så pang!
Lichas mål! Och firande! Argentinaren reagerade som en världsklasstriker med sin nicklobb på uppstudss. Firade precis som man föreställer sig Martinez fira sitt första Unitedmål också.

Imponerande:

Att United – som för drygt ett halvår sen var ett lag slaget i spillror – ändå kan pressa serieledarna (som bara förlorat en match på hela säsongen, mot …), ta ledningen, komma igen efter underläge, utan sin motor på mitten. Vi är bara i början av ten Hags ombyggnation.
Comebacken efter Arsenals vändning. Den mentaliteten kommer att bli oerhört viktig om ten Hags bygge ska lyckas hela vägen på någon front redan i vår. Nu höll det inte hela vägen – och managern lät sannerligen både spelarna och världen veta vad han tyckte om det – men manegen är krattad: Vill ni vinna – visa det!

Problem:

Detta United förlitar sig alldeles för ofta enbart på Marcus Rashford i offensiven. Antony kommer ytterst sällan till sin rätt och när Bruno och Eriksen inte får den tid de vill ha på bollen händer inte mycket framåt.
Antonys defensiv – och offensiv. Brassen skulle kanske behöva en minivariant av Sanchos break. Det är inte mycket vettigt som händer framåt, och bakåt bryr han sig så där lagom mycket.
Wouts sejour i United ska så klart inte bedömas på två insatser. Men än så länge har han sett ut som en forwardsvariant av Nemanja Matic – och det är ingen komplimang. Han är inte snabb, tappar luftdueller och lyckas inte suga in bollen för att vinna tid att bygga offensiven. Nu har vi två matcher mot lättare motstånd och då bör han kunna växa in i kostymen. Det är – som jag brukar tjata om – ingen social verksamhet att spela för United. Det ska levereras så fort som möjligt (och Martial har som vanligt valt att inte spela, ens när han är på planen).
3 poäng tappade i slutminuterna på de 2 senaste är inte optimalt.
När Casemiro inte är tillgänglig är vi åter till Scott McTominay. Det håller liksom inte. Det har inte hållit på flera år och kommer inte att göra det de närmaste fem åren heller.
Aron Wan-Bissaks positionsspel. Ouch.

… and finally:

Man saknar inte Darren Fletcher och Mike Phelan vid sidlinjen. Det gör man inte. Nutida United känns aningen mer seriöst.
Varför boxar en oattackerad David De Gea bort bollen som en pojklagsspelare? Obegripligt. Han blir allt mer en gåta, spanjoren. Först stolphållandet och så nu detta.
Arsenal ser ut att segla mot en första titel på tusen år. Men skador på ett par spelare? Klarar dom det? Man kan ju hoppas, åtminstone om alternativet är ni vet vilka.
Den här veckan kan vi förhoppningsvis återställa balansen efter chocken över att ha förlorat en match igen. Forest på onsdag och Reading på lördag kan vara den perfekta huvudvärksmedicinen. Och då är brassen tillbaka.