Jag saknar ord. Vad finns det att säga? Det är inte nära men det är samtidigt heller inte långt bort. Dem gator man gått på är nu fyllda med sorg. Dem barer man suttit på är nu fyllda med gråt. Dem affärer man handlat i är nu fyllda med rädsla.
Attentatet i Manchester är i högsta grad ett angrepp på staden och dess invånare. Samtidigt har det drabbat mig hårdare än något annat terrorattentat som ägt rum. På något sätt känns det så nära. Staden känns så bekant. Invånarna känns mer eller mindre som mina vänner. Det är mina vänner som har drabbats. Det är mina gator som har sprängts.
Det är vackert att se hur alla, oavsett om man är närstående, invånare eller supporter nu sluter upp kring detta avskyvärda som har hänt. Vi enas kring det faktum att detta är en oförlåtlig händelse. Att bomba en plats fylld med människor, i synnerhet en plats fylld med unga människor, går aldrig att förlåta.
Vad supporterskapet egentligen innebär
Supporterkulturen har länge setts på som avskyvärd av många. Något man vänder ryggen åt. Något man fördömer. Nu visar supportrarna den kärlek, gemenskap och sammanhållning som supporterskapet egentligen innebär. Oavsett om du är blå eller röd står vi nu enade för stadens bästa. Även om det är flera tusen kilometer dit så känner jag mig som en närstående. Jag känner mig delaktig i det som har hänt.
Jag kan bara tacka för att ingen av mina vänner drabbats. Men då är istället min skyldighet att agera. Se till att det som hänt fördöms. När attentatet skedde var förmodligen stämningen en helt annan i Manchester än vad den är idag. Man kan tänka sig att förväntningarna i stora delar av staden var uppskruvade till max. Idag finns det ingenting som skulle kunna vara mer egoistiskt att tänka på än en Europa Leaguefinal. Men ändå väljer jag att tänka på just det. Jag väljer att framför stängda ögonlock se en stad resa sig ur ruinerna. En stad som återigen kommer på fötter, man har gjort det förut och man kan göra det igen. Jag ser en stad som står starkare än någonsin i tron på sin egen förmåga.
Ingenting är viktigare än att stå enade
Jag hoppas att morgondagens final på Friends Arena blir historisk av flera skäl. Finalen spelas i en stad som nyligen drabbades av ett attentat. Vi har i färskt minne den hjälplöshet och den oro som då drabbade oss. Nu är det andra som drabbats och dem kommer till oss för att söka tröst. Jag önskar se att alla, oavsett emblem på bröstet, kan sluta sig samman i ett gemensamt avståndstagande mot vad som hänt. Jag vill att Friends Arena för ett par minuter ska tystas. Alla, oavsett om du står på planen eller sitter på läktaren, ska hedra dem som förorsakats och hylla den samhörighet vi känner.
Ikväll när jag går och lägger mig kommer jag att tänka på Manchester. När jag vaknar kommer jag att tänka på Manchester. Imorgon när signalen ljuder kommer jag att tänka på Manchester. Gör det du också. Ingenting är viktigare nu än att vi står enade mot det som drabbat oss alla.
Res med oss till Manchester!