Matchrapport: United-Bayern 3-2 (3-1)

Efter stor dramatik föll United i kvartsfinalspelet i Champions League. Trots ledning med 3-0 och seger med 3-2, reducerade tyskarna två gånger om och stod till slut som vinnare tack vare fler gjorda mål på bortaplan.
Det som började så bra för hemmalaget försvann bara i ett stort svart mörker.

Det är med stor sorg jag tar plats framför tangentbordet. Jag kan knappt tro att det är sant och jag var tvungen att läsa om eländet på text-tv nu på morgonen. Vad hände egentligen? United hade ju semifinalplatsen i en liten ask.

Det mesta av pratet inför matchen handlade om United eventuella förmåga att vända utgångsläget trots favör av Old Trafford. Rooney skulle inte spela. Det fanns inte på kartan. För de allra flesta i alla fall.

Berbatov skulle nu få axla manteln som den stora frälsaren och många röster höjdes lite varstans kring att han inte var kapabel till detta. Det var ju bara att hoppas. Vad fanns det annars att göra?

Vem skulle spela till höger i backlinjen? Fart och fläkt från Rafael eller rutin och erfarenhet från Neville?
Skulle Robben var tillräckligt frisk för att spela från start? Jag trodde det inte.
Hur tröttkörda var egentligen United? Hade man tagit stryk mentalt efter de två senaste förlusterna?
Frågorna var många och alla rätades under kvällen ut. Tyvärr inte alla till utropstecken.

United:
Till min stora förvåning ställde skotten Rooney på planen direkt i startelvan. Redan en timme innan match började rykten göra sig gällande på nätet, men samtidigt vet man inte vilken information man kan lita på. När de officiella startelvorna presenterades, blev det fastslaget.
Mycket av rutin var ställd åt sidan mot mer ungdomlig fart och fläkt.

Van Der Sar stod som väntat i mål. Bara en skada hade kunnat ändra på det. Till höger i backlinjen föll Fergusons val på Rafael. Helt rätt enligt mitt tycke och uppfattning. Neville har många bra kvaliteter, men kom inte till sin rätta med Ribery i bortamötet.
Övriga tre man i backlinjen var desto mer självskrivna; Vidic, Ferdinand och Evra.

På det centrala mittfältet blev det som väntat en trio som formerades. Det stod väl på förhand mellan tre spelare ur kvartetten Scholes, Carrick, Fletcher och Park. Jag hade tippat på de tre sist nämnda, men så fel jag fick. Visst satt Scholes på bänken men koreanen Park fanns vare sig på planen eller bänken. I stället blev det förvånande nog Gibson som äntligen fick chansen start i en sådan här viktig match.

Berbatov återfanns också han på bänken när Rooney nu mirakulöst var tillbaka från sin fotskada. I vilken form han befann sig i, skulle tiden få utvisa. Att kantspringarna som närmast skulle understödja honom var Valencia och Nani kom inte som någon stor överraskning.

Summa summarum, en mycket intressant och glädjande startelva. Mycket av rutinen återfanns på bänken och hade nu ersatts avfart och fläkt, men också orutin.

Bayern München:
Om Rooneys återkomst väl glädjande för oss, Unitedfans, var nog Robbens återtåg lika glädjande för tyskarna.
Kanske inte lika viktigt då de hade en ledning att försvara och de behövde heller inte tokköra offensivt från start. Jag tror ändå att de båda spelarnas medverkan hade en positiv effekt på både fans och medspelare.

Uppställningen Van Gaal formerade var väl någon form av 4-4-1-1, där Müller på nytt fick chansen i den släpande rollen bakom Olic på topp.

Butt stod mellan stolparna och eftersom Van Buyten hunnit tillfriskna från sin skada, såg backlinjen precis likadan ut som i det första mötet. De två förändringar holländaren gjort i sin startelva gick att finna på mittfältet.

Schweinsteiger var åter tillbaka efter sin avstängning och tog Pranjic plats i det centrala mittfältet, tillsammans med Van Bommel. Ribery skulle fortsätta att springa till vänster och Robben tog nu hand om platsen till höger och förpassade därmed Altintop till bänken.

1:a halvlek:
Vilken start det blev!
Visst var det lite nervöst i den två allra första minuterna. United rullar men inte bra. Sena och dåliga passningar, gjorde att jag känner en liten extra oro inledningsvis. Sedan bara smäller det. Från ingenstans egentligen.

Rafael vinner boll mot Ribery på egen planhalva och avancerar. Ett fint pass till Rooney, som möter upp och direktskarvar till framspringande Gibson. Demichelis gör, precis som i inledningen av den första matchen, ett svagt ingripande. Han gör – ingenting.

Förvisso var Gibson en överraskning för många, men argentinaren verkar stå och funderas över vem denna yngling är som kommer med bollen i fart. Sedan skjuter Gibson mot mål. På mål. I mål. Butt verkar heller inte fatta någonting. Old Trafford kokar och drömöppningen är ett faktum.

Det tar inte många minuter, fyra för att vara bestämt, innan det är dags på nytt. Valencia går på offensiven mot Badstuber. Han utmanar en gång, två gånger och tredje gången kommer han runt på den långa sidan och måttar ett inlägg. Resten av backlinjen står redan högre upp än Badstuber och flyttar ännu högre upp.

Nani tar då en smart löpning in mellan mittbackarna och det känns som om han har hela straffområdet för sig själv. Kanske lade han Joe Coles snygga skarvning på minnet, för den Nani gör är ännu snyggare. En läcker touch med den bakre foten och bollen går sakta, säkert och retsamt in bakom en stillastående Butt. 2-0 och nu är United i förarsätet.

Nu bjuds vi på rejält propagandaspel från United halvleken ut. Hela det tyska laget verkar som tagna på sängen och de känns helt paralyserade. En väldigt hög press med Rooney i spetsen gör att den tyska backlinjen slår långa bollar, som hemmalaget enkelt kan ta ner och omsätta i eget bollinnehav.

Stjärnorna på kanten, Ribery och Robben, kommer ingenstans. Evra och Rafael är fullkomligt lysande i sitt defensiva arbete. De löper upp och ner och följer med spelarna ända in till mitten av planen innan de smidigt lämnar över till någon annan. Robben verkar dessutom något hämmad av sin skada, då han väldigt ogärna sätter sig i några heta närkamper.

Det fina defensiva arbetet gör också att United kan ställa om snabbt och attackera gästerna. Valencia firar otroliga triumfer mot Badstuber på kanten och nästan allt anfallsspel går genom honom. Att det blir enformigt spelar ingen roll. Det fungerar ju. Gång på gång tar han sig runt den unga tysken och måttar inlägg på inlägg.

Att han oftast utmanar på utsidan spelar heller ingen roll. Badstuber hänger ju ändå inte med. När han inte får in bollen, täcks den oftast ut till hörna. Hörnorna slår Gibson ganska bra. De flesta på den första stolpen, där United försöker skarva vidare in i straffområdet.

Chanserna blir många och lägena ganska bra. Tyvärr hamnar avsluten aldrig på mål. Utanför eller över går skotten. Carrick bjuds på världens läge av Butt, som sjabblar vid en utspark. Engelsmannen skjuter dock utanför.

Ferdinand touchar en hörna vidare till Rooney som störtdyker. På någon slags ”halvvolleynick” får han ändå till ett avslut som går över ribban.

Efter en dryg kvarts spel drar Rafael på sig en ganska onödig varning när han drar ner Van Bommel på offensiv planhalva. Att han filmar är inget att snacka om och kanske är det den som gör att den italienske domaren drar fram kortet till slut. Hur som helt, ett mycket klantigt ingripande av den unge brassen.

20 minuter in i matchen drar jag och hela Old Trafford ett djupt andetag. Rooney trampar snett och grinar illa direkt. Han haltar på betänkligt de närmaste minuterna men sedan verkar han ändå okej att fortsätta.

Det tar drygt halva halvleken innan Bayern för första gången lyckas sätta press på United. Då gör man det utan boll. Hemmalaget lyckas ändå skickligt, och med lite tur, spela sig ur den svåra situationen. Strax följer också gästernas första anfall, där skottet slutligen täcks bort.

Fletcher vinner boll och rycker i djupled. Han startar en snabb kontring men blir neddragen av Van Bommel, som i sin tur får sin varning. Valencia fortsätter att förnedra Badstuber på kanten. Både Schweinsteiger och Demichelis flyttar nu ut mer mot kanten för att bättre fungera som understöd mot den vindsnabbe och starke kantlöparen.

Efter en dryg halvtimme är det på nytt Rafael som helt enkelt snor bollen av Ribery och startar en egen kontring. I flertalet meter ser man hur han söker efter Rooney för ett inspel men läget för en passning kommer aldrig. Han har lite svårt att få med sig bollen, han kollar vänster och höger och till slut är han framme vid Butt och nästan lite panikartat avslutar svagt utanför den bortre stolpen. Rooney finns strax innanför i världens läge men utan boll. Trean hänger i luften och den ska snart komma.

Ur ingenting kontrar istället Bayern. Robben slår en briljant boll till Müller, som i sin tur lägger ut på vänsterkanten till Olic. En lite taskig touch i mottagningen gör att han får bollen något för långt fram. Van Der Sar är blixtsnabbt ute och slänger sig framför fötterna på anfallaren och lyckas avvärja.

Efter dryga 40 minuter tar Rafael ett snabbt inkast på egen planhalva. Valencia får bollen och lyfter, med en härlig touch, bollen över en framrusande Demichelis. Han spelar den in i straffområdet mot Rooney, som inte når den. Det gör heller inte försvarande Van Buyten. Istället kommer Nani framstormande och trycker till bollen distinkt. Bollen sitter högt upp i nättaket och glädjen vet inga gränser.

Matchen känns punkterad och jag kan i min vildaste fantasi inte se hur Bayern ska kunna resa sig från den här käftsmällen. På en knapp halvlek har man egentligen inte skapat någonting och man har heller inte kommit någon som helst vart i Uniteds täta försvarsspel. Tyvärr ville någon annorlunda.

Jag har knappt hunnit jubla klart förrän det smäller på nytt. I fel bur den här gången. Müller vinner en nickduell och lägger in bollen i straffområdet till Olic. I kamp med Carrick, viker engelsmannen ner sig alldeles för lätt. Olic avancerar två steg och skjuter ur minimal vinkel. Bollen går ändå för förbi Van Der Sar och letar sig retfullt in strax innanför den bortre stolpen. Målet ger tyskarna blodad tand och genast startar det tyska maskineriet. Matchen lever.

Innan halvtidsvilan kommer är Robben väldigt nära att reducera på nytt. Vidic faller lite väl mycket och holländaren får avancera alldeles för länge och alldeles för mycket. Han drar till med sin patenterade vänsterfot och Van Der Sar får verkligen sträcka sig i sin fulla längd för att nå bollen, som annars hade gått in. Rizzoli blåser av och jag sitter lite med hjärtat i halsgropen och frågar mig själv vad som egentligen hände.

2:a halvlek:
Van Gall gör sitt första byte redan i paus. Precis som i den första matchen försvinner Müller ut och Gomez kommer in till ett mer renodlad 4-4-2. Det är inte utan anledning att man får lite taskiga vibbar. Sett till Uniteds spel i den första halvleken ska det inte var någon fara på taket. Man har spelet helt under kontroll bortsett från några minuter i slutet.

Efter fem minuters spel kommer ett ödesdigert misstag från Rafael. Han blir helt bortgjord ganska högt upp på egen planhalva. Ribery vänder bort honom och får fritt fram. Brassen är efter och börjar dra i armen på fransmannen. Han drar och drar och till slut tröttnar Ribery. Rizzoli visar ingen nåd och drar direkt upp det andra gula kortet, vilket snabbt förvandlas till ett rött.

Reducerade till tio man tappar United allt. Minuter senare gör Ferguson ett förståeligt byte då han tar ut Rooney och in kommer O´Shea, som gör debut efter lång tids frånvaro. Han tar Rafaels plats i backlinjen och Nani flyttar upp som någon slags ensam anfallare.
Strax innan har Nani haft ett fint läge att punktera matchen. Butt misslyckas med en utboxning men portugisens avslut går över ribban.

Gästerna äter sig mer och mer in i matchen. United faller längre och längre tillbaka på egen planhalva. Det tyska laget kan nu ganska ostört trilla boll högt uppe på offensiv planhalva. När väl United vinner bollen, finns egentligen inga vetta spelalternativ. Man vinner boll för långt ner. Det går sällan att spela sig ur situationerna och ställa om till kontring, utan det blir mer och mer tjongande upp mot en febrilt jagande Nani, som mer och mer börjar ta slut.

Ett tag känns det som att det är lika bra att spela 4-5-0. Nani springer i tomma intet och gör mer skada än nytta, trots stort hjärta. De tyska backarna kryper sällen högt upp, kanske ändå rädda för snabba omställningar?

En kvart in på halvleken får United tag i spel för en kort stund och etablerar något slags tryck igen. Carrick har två chanser med inget som resulterar i mål. Ett par hörnor lyckas laget också vaska fram.

Det är ändå Bayern som kryper närmare och närmare. Anfallen blir fler och längre. Skotten blir fler. Många täcks ut och går till hörnor, men inget som slutar med någon direkt farlig chans. Efter knappa 70 minuter måttar Lahm ett bra inlägg mot Gomez, som vinner nickduellen men får se bollen passera på fel sida av ribban.

Minuter senare kommer Gästernas andra reducering. Carrick tappar boll och United förlorar sedan bollen till hörna. På den efterföljande hörnan drar Ribery en lång boll, över all bort till omarkerad Robben som drar till med vänstern på volley strax utanför straffområdet. Han får drömträff. Bollen går genom alla och otagbart in bakom Van Der Sar. Giggs och Scholes hade inte kunnat göra det bättre. Jag vet inte vem som skulle ha markerat Robben men Carrick är den som närmast ser ut att vara ansvarig, då han gör ett försök till att hinna ut och täcka bort skottet.

Nu är genast det tyska laget hastig, och mindre lustig i förarsätet. United känns trötta och får svårt att ställa om till att etablera någon slags offensiv med bara tio man. Byten görs. Robben, Olic, Giggs och Berbatov kommer in. Några spelare varnas. Inget speciellt att rapportera om förutom att Bayern nu saknar både Badstuber och Van Bommel i kommande match.

United lyckas aldrig få till något ordnat spel. Det känns panikartat och inga riktiga linjer finns att se i spelet. Det är som att var man vill avgöra själv. Eller vill och vill. Det bara blir så. När väl Bayern får tag i bollen, stressar man aldrig upp utan låter United jaga vidare. Vissa jagar för glatta livet och vissa verkar köra mer en typ av styrspel.

Det är väl lätt att bli bitter i nederlagets stund, men det känns lite frustrerande att se vissa röda tröjor inte löpa för allt vad man orkar. Ingen nämnd, ingen glömd och inget mer med det. Minuterna tickar på utan att United kommer till något bra läge att kunna öka på ledningen ytterligare. Till slut blåser av italienaren av matchen och Robben blir, precis som mot Fiorentina, hjälte med det sista målet som tar tyskarna vidare på fler bortamål. Det känns inte rättvist men ändå rättvist enligt bokens alla regler.

Sammanfattning:
Jag orkar inte göra någon egentlig utläggning. Läs om matchen, se en repris och tyck själva. United gör ändå en formidabel första halvlek. Matchen ska egentligen vara punkterad och kanske är Olics mål minst lika, om inte mer, matchavgörande som Rafaels utvisning. Jag vet inte. Vad tycker ni?

Rafael och Evra äger defensiven mot tyskarnas stjärnor första 45. Allt fungerar. Precis som alla andra gör Gibson det mycket bra och för kröna sin insats med ett mål. Nani är planens gigant tillsammans med Valencia. Tyvärr blir båda mer defensiva i den andra halvleken och allt liksom bara försvinner i någon slags svart j-a geggamoja.

I den andra halvleken, fungerar inte mycket. United får ett olyckligt mål emot sig innan paus och Rafaels utvisning bli i slutändan ödesdiger. Hemmalaget springer och springer, tillslut på knäna. Robben får en drömträff och skjuter laget vidare.

Jag öste beröm över klubben, tränaren och laget efter utskåpningen hemma mot Milan. Jag skulle kunna göra samma sak igen, men det känns så jäkla bittert efter uttåget ur den finaste av alla turneringar och cuper. När den värsta besvikelsen har lagt sig kommer jag ändå att se och komma ihåg de många ljusglimtar vi bjöds på igår kväll.

Jag älskar United och kommer alltid att göra det. Oavsett förluster.
Med lite distans till den här matchen kommer man säkert att hitta så mycket positivt att spinna vidare på. Nu närmast väntar slutspurten i ligan, där alla topplagen nu har lämnat spelet i Champions League. En sak är säker – vi kommer tillbaka!

UNITED WE STAND

// Daniel Eriksson