The Diallo Derby.

Det är så vi kommer att minnas den här decembersöndagen 2024.

Amad fortsätter att bibehålla Uniteds underbara tradition med sevärda yttrar – och United vann dessutom, precis som i cupfinalen, helt välförtjänt.

Nu gäller det att njuta ett par dagar och sen att bygga vidare på den här triumfen.

Trippel-wow-wow-wow!

• Avslutningen på derbyt! Vi var nog ett gäng miljoner världen över som trodde att chansen till poäng var borta när Bruno (av alla!) chippade bollen utanför med kvarten kvar. Men tji fick vi! Först snappade Amad upp Nunes hemåtpassning, höll den kyligt och väntade in Nunes vansinnestackling (inte ens gult!) och straffen var den mest givna den här sidan Jesus födelse. 
• Och Bruno har ju missat förut, och man är alltid lite orolig, speciellt borta i ett derby, men wow! Sån kyla från den dittills tämligen anonyme kaptenen.
• Fast det bäst wow-et sparades till sist. Bara ett par minuter senare vevade Martinez iväg en cross som Amad (vem annars?) förvaltade på det enda sätt som det gick att förvalta den på. 

Unitedklass:

• Backlinjen. Harry var tillbaka som sista försvarsrese och tillsammans med Licha och de Ligt såg han till att Haaland fick iväg ett avslut på hela matchen. Och det var ett blockerat sådant. 
• Jag kan inte minnas när vi senast hade detta bollinnehav på Eastlands senast. Vanligtvis brukar det ju var 65-70 procent i Cityfavör, men den här gången var det närmare 50-50. Bara en sån sak. 

Också imponerande:

• Nu kom vändningen i de sista fem minuterna av matchen, men det går inte att påstå att United vann oförtjänt. Visst, det skapades inte mängder av lägen, men det gjordes det inte från Cityhåll heller. Och om Uniteds 1-1 föregicks av en sjukt oväntad passning så kom hemmaledningen efter ett slumpartat motläggs-inlägg. Och innan Amad fixade straff kunde Rasmus mycket väl ha fått en innan dess, efter Dias tackling i andra halvleken. 

Ledsamt:

• Mason Mounts skadehistorik. Han har redan missat fler matcher för United än han gjorde i Chelsea under hela sin karriär där. Sen han kom till Old Trafford har han gjort 90 minuter en gång. Som tur är verkar skadan som tvingade av honom i derbyt inte vara av den allvarliga sorten, men visst är det sjukt att spelare efter spelare utan skadehistorik kommer till United och plötsligt blir vrak. 

Snackisen #1:

• Eftersom det är Manchester United vi pratar om så var det givet att största delen av många eftersnacks-studios fokuserade på det som hände innan matchen. Rashford och Garnacho kapades helt från matchtruppen, och det var så klart inte bara för att de varit i klappusel form utan för att deras inställning inte varit den rätta, enligt Rúben. Ett magnifikt beslut från vår nye coach. Och att han då fick med sig en vinst utan dessa två – som kanske är lagets bästa offensiva duo på papperet – stärkte bara hans aktier. Frågan är nu hur Garnacho och Rashford reagerar på detta. Alternativ 1 är att de surar och säljs och alternativ 2 att de förstår vad som krävs. United är – tolfteplatsen till trots – ingen social verksamhet. 

… and finally:

• Spurs borta i cupen på torsdag och med det här självförtroendet som både spelare och fans fick av 3 poäng på Etihad skulle jag säga att det är 60-40 till Tottenham. 
• Sen väntar Bournemouth på Old Trafford och då ska jag för första gången se ett United på plats under Röde Rúben. Och kom ihåg: det regnar aldrig i Manchester när man väl är där!

Första halvleken var bland de värsta första halvlekar jag upplevt på 2020-talet.

Det krävdes ett par byten från Rúben för att plåstra om oss stackars fans som såg eländet i Tjeckien.

Och United är fortsatt obesegrat i Europa.

Wow:

• 2-1-målet. En liten juvel som utfördes högklassigt: Både speluppfattningen från Bruno och Rasmus mottagning (oklart om det var medvetet att få till den perfekta bågen, men skit samma) och exekution. Att dansken har börjat göra enklare mål, som 1-1, också, är bara härligt. 
• Och jag måste säga att jag verkligen älskar att Højlund – med rätta – var förbannad på Amad efter slutsignal. Diallo borde givetvis ha serverat honom i slutet, men valde att gå själv och slarva borta det dödande målet. 
• Bruno var bäst. En klass bättre än alla andra över 90 minuter.

Helt okej:

• Backlinjen. De Ligt, Licha och Mazraoui lär vara förstavalet så länge de håller. Och de bör bli både mer samspelta och tryggare med varandra. Hemmalaget vaskade inte heller fram mängder av chanser. 
• Bytena. Det blev en avsevärd kvalitetsskillnad när Rúben började möblera om i uppställningen efter paus. 

Illa:

• Fokusen i spelet, med så enkla delar som passningar och förflyttningar. Visst, planen i Plzen var bedrövlig, men det ska inte behöva se ut som det gjorde första 45. 
• United i slutminuterna alltså tre omställningar för att sätta 3-1-bollen och detta i 3-mot-1-lägen. Men alla slarvades bort på grund av dåliga beslut.

Fruktansvärt:

• Första halvleken. Det var så undermåligt – från båda lagen – att ögonen nästan gjorde ont. Illa nog att inga chanser skapades, men det var bedrövlig kvalitet på alla plan. 
• Även om ingen spelare stack ut i positiv bemärkelse första 45 så var det ett par som stack ut åt det andra hållet: Joshua Zirkzee och Marcus Rashford. Herrejösses, vilka insatser! Zirkzee tappade bollen konstant medan Rashford såg ut som han spelade sin första match på elitnivå. Erbarmligt är bara förnamnet. 
• Och så målvakten. Onana hade under hösten varit en av lagets i särklass bästa spelare, men sen kom Forestmatchen. Och så detta. Han kan inte hålla på så här utan att kastas ut ur laget? Först är han ute och hänger tvätt (och kör över Casemiro totalt) och sen gav han bort 1-0 till Vydra (som alltid gör mål mot United). 

… and finally:

• Derby på söndag och det har väl inte det senaste decenniet spelats ett derby där United kommer till spel med 6 vinster på sina 10 sista matcher medan lillebror har 1 seger på 10. Vad detta betyder återstår att se.
• Röde Rúben har nu inte varit i närheten av att spela samma elva två matcher i rad, men jag gissar att den elva vi får se på söndag är den han skulle vilja köra vecka ut och vecka in. 
• Att segern i Tjeckien var Uniteds första borta i Europaspelet på över ett och ett halvt år säger en del om statusen på klubben/laget av i dag. 

Nej, det gick så klart inte.

Arsenal borta med bara en handfull träningar i benen var allt än ett gynnsamt utgångsläge för Rúben och United.

Men vi fick åtminstone se antydningar till ett mer disciplinerat och pragmatiskt United.

Lovande:

• Kontrollen på spelet, framförallt första 45. United gick som väntat inte ut i någon gung ho-attackformation utan hade sikte på att hålla positionerna i defensiven och tvinga Arsenal att försöka åstadkomma någonting. Och Rúbens mannar höll även i bollen istället för att stressa iväg lönlösa långbollar, vilket var befriande att se. Med lite flyt hade vi till och med kunnat vara i ledningen i paus. 

Unitedklass:

• Sett över 90 minuter är det svårt att se någon som höll den klass vi fortsatt sätter upp som “Unitedklass”, men om någon så var väl den gamle miljard-mittbacken Harry högkalibrig större delen av matchen. 
• Med tanke på förutsättningarna så var Tyrell Malacia ändå förvånansvärt bra med mot Saka. Första ligastarten på nästan ett och ett halvt år och kunde ändå lämna i paus med huvudet högt. 

Fortsatt kräftgång:

• Visst, Rashford har hittat rätt de senaste veckorna, men har inte övertygat särskilt mycket i spelet. Och mot Arsenal gjorde vår före detta (?) stjärnanfallare ett sensationellt blekt inhopp. Det var inte många rätt på 45 minuter där. 
• Alejandro Garnachos form denna höst har, poängen till trots, varit allt annat än på uppåtgående. Mot Arsenal visade han fortsatt att han inte riktigt växt in i någon hålla-hög-nivå-regelbundet-kostym. 

Frågetecken:

• Nu har Röde Rúben använt typ 25 spelare under sina första fyra matcher i klubben och borde ha fått en överblick över vilka som är starkast på vad. Men med tanke på att det är match var tredje dag i december lär han väl fortsätta att vila/spela sina starkaste kort. Varför skulle han annars sätta Amad på bänken från start? 
• Med Vigge långt ifrån en startplats är Andreas Georgson det svenska inslag närmast planen nuförtiden. Och med tanke på att Georgson är ansvarig för Uniteds fasta situationer kan man undra vad han tänker på en dag som denna? Inte nog med att United drog på sig mängder med hörnor emot: Arsenal kunde ha gjort fler än de två mål som tillkom på just dessa. 

… and finally: 

• Forest på lördag. Det är verkligen fler matcher än träningar, vilket inte underlättar för portugisens inkorporerande av sitt spelsystem, men det var knappast någon överraskning för honom när han accepterade jobbet. Vad som också kom med i arbetsbeskrivningen: Forest spöar vi hemma ändå. 
• Luke Shaw blir 30 år i sommar. Han har varit i klubben sen 2014 men är snart omsprungen av Bruno Fernandes, som kom 2020, i antal spelade matcher. Det är inte bara häpnadsväckande utan också sorgligt för grabben. 
• Leny Jean Luc Yoro fick äntligen chansen att visa upp sig i sin nya klubb. Inte ett drömläge att komma in i, men den unge fransosen behöver inte skämmas för sin debut. 

Boom! Boom! Boom! Boom!

Äntligen ett gammalt hederligt mål-fyr-vererki på Old Trafford.

Röde Rúbens United inledde julfirandet tidigt – och det är bara att njuta i någon dag till.

Innan det är dags för portugisens första elddop.

Gott! 

• Tänk att vi haft Antony på planen och Amad på bänken så länge. Ivorianen är numera klubbens bäste ytter/wingback – och det är inte ens en diskussion. Vad som gör honom till det? Antagligen hans beslutsfattande. Mot Everton tog han dribblingar när han hade läge, slog enkelt när det krävdes, pressade när han såg chansen … en högklassig prestation. En 9/10-sådan. 
• 2 x 2-målskyttar. Under ten Hag kunde inte anfallarna göra mål. Nu kan dom inte sluta. Rashford må vara begränsad i spelet, men han har fortfarande kvar sin killerinstinkt när han får lägen. Zirkzee är ingen spets, men med självförtroendet kommer också fullträffarna.
• Bruno Fernandes. Kaptenen serverade både till 1-0 (nästan övertygad om att Rashfords skott gått in utan Evertonhjälp) och 2-0. Poängspelare personifierad. 

Unitedklass:

• Nollan. Den ska hållas oftare på Old Trafford. Och med Onana i fortsatt icke-hösten-2023-form kan det mycket väl hända.
• Uppspelen på kanterna. Det är där United imponerat mest de senaste matcherna.  
• Zirkzees passning i uppbyggnaden till 3-0 var enastående, och ytterligare bevis för att holländaren bör användas längre ned i planen än som utpräglad striker. 
• 4-0. Bara andra gången sedan 9-0-slakten av Southampton för snart fyra år som United vinner hemma i ligan med den marginalen. Det får gärna bli mer standardiserat. Det här ska inte vara ett undantag mot lag som Everton. 
• United gjorde ingen sensationell insats, men hade efter 1-0 kontroll på ett sätt vi också kan återvänja oss vid. Släppte in till något i defensiven, anföll där det fanns lägen. Och framförallt: Hittade rätt i presspelet vid flera tillfällen. 

Framtid:

• Rúben har nu startat 19 olika spelare på 3 matcher och bör ändå fått en hyfsad överblick vad han kan förvänta sig av olika spelare i olika roller. Jag är tämligen övertygad om att han vet vilken bästaelvan är redan nu. 
• Mot Arsenal får han klara sig utan både Licha och Kobbie som båda är avstängda, men jag ser ingen katastrof i detta. Dels för att det är en match vi förväntar oss exakt noll poäng av, och dels för att vi har både Shaw och Ugarte att plocka in. Ändå otroligt att Kobbie är avstängd med tanke på att det känns som han knappt spelat under hösten. 

… and finally:

• Arsenal på onsdag alltså. United har allt att vinna. Jag räknar kallt med Londonvinst, men fotboll, bloody hell and all that som ni vet. Rúbens första elddop är det hur som helst. 
• Sen kommer Forest på lördag och då är det andra bullar.
• Det överlägset mest fascinerande i nuläget är att United har bättre målskillnad än City. 

Då var den avklarad: Den sjätte post-Fergie-managern har gjort sin första Unitedmatch. 

1-1 borta mot Ipswich var inga fyrverkerier direkt, men gissningsvis har Röde Rúben fått en del svar.

Vi andra hoppas i alla fall det.

Och viktigast av allt: Han är igång nu!

Unitedklass:

• 1-0! Som i fornstora dagar! En ytter som bara öser längs med kortsidan och serverar en anfallare som hugger likt en kobra! Amad som wingback (en position jag länge ville se Beckham i United i) kan vara ett lyckat drag, då han inte drar sig för hemjobbet. Rashford som återvändande striker ser jag mer som ett “i brist på annat”-drag, även om han där och då visade att han fungerar.
• André Onana. Tillsammans med Mazraoui säsongens bästa Unitedspelare så här långt. Räddningen strax innan 1-1 var helt, helt strålande. Och inte den första av den kalibern från kameruanen, som verkligen lyft sig enormt jämfört med förra hösten. 

Kul!

• Shaw, Malacia och Kobbie tillbaka i truppen! Shaw känns gjuten i en trebackslinje, Malacia som bra backup och Kobbie .. ja, Kobbie kanske äntligen kan få en skräddarsydd roll och ta nästa kliv i utvecklingen. 
• Ett nytt spelsystem är faktiskt något att se fram emot utvecklingen av. Oavsett hur rörigt det såg ut på Portman Road. Sen återstår att se hur lång ”processen” blir.

Frågetecken – inte okej:

• Vilka spelade sig längre bort från en Rubén-elva? Min gissning är att Jonny Evans inte gjorde sig själv någon större tjänst med den första halvleken. Inte heller Garnacho (spelsinnet?) lär ha övertygat sin nya boss medan Eriksen nog får nöta mest bänk framöver. 
• Rashford fick alltså chansen, medan både Zirkzee och Rasmus startade bredvid planen. Jag skulle vara orolig om jag var någon av de två sistnämnda. 
• Det var trots allt Ipswich som dominerade mot ett gäng landslagsspelare från några av världens främsta fotbollsnationer. Oavsett hur läget är i United är det här inget som “ska” hända. 

Rúben:

• Vi som också varit med ett tag och såg ett och samma tränaransikte i över 25 år har börjat vänja oss vid att få nya mer regelbundet. Och det är trots allt lite som innan en säsong börjar: Man är lite spänd och nyfiken på vad den nye bossen kan leverera. Nu hade han inte haft särskilt lång tid med hela truppen, så det var svårt att se någon helhet än.
• Däremot var det uppfriskande att höra Amorim prata efteråt. Det var inga undanflykter, utan en ärlig analys av vad han såg och vad han ser framåt. 

… till sist:

• Största jublet efter 1-0-målet kom här när kommentatorerna berättade att VAR inte kunde användas (brandlarmet gick tydligen i VAR-rummet i London). Så himla skönt att veta att det inte fanns med i matchen. Och så stolt över att Sverige vägrar VAR. 
• En poäng borta mot Ipswich får väl motvilligt sägas vara godkänt, men Bodö hemma på Old Trafford? Allt annat än tre poäng och matchen mot Everton blir plötsligt en sådan som det redan kan börja grymtas efter. Så ser verkligheten ut som Unitedmanager och Amorim fick – trots Ed Sheeran – ställas till svars inför Roy Keane direkt under söndagen. 
• Röde Rúben? Vad handlar det om? Jo, i Sverige hade vi en gång en Ruben Svensson i IFK Göteborgs framgångsrika lag på 1980-talet. Han var landets mest kända fotbollssocialist och fick därför smeknamnet “Röde Ruben”. Nu vet jag ingenting om Amorims politiska hemvist, men han tränar trots allt de röda djävlarna så då får han tugga i sig att “Röde Rúben” passar alldeles utmärkt. 

Ruud fick sitt perfekta avslut.

En till slut kassaskåpssäker 3-0-vinst mot Leicester. 

Nu kan vi lite förväntansfulla vänta in allas vår Rubéns ankomst efter att van Nistelrooy både lugnat skutan och satt kursen åt rätt håll. 

Strålande!

• Först och främst: Helt rätt att bänka Garnacho, som ju fått för stor betydelse trots sin ringa erfarenhet, efter ett gäng bleka insatser. Men som han tackade för Ruuds förtroende att få hoppa in! (Att han sen inte firar särskilt mycket för att han fått kritik från fans är en annan sak)
• Amad Diallo. Uniteds bäste ytter visade varför han borde starta vecka ut och vecka in. Det jag uppskattar mest hos honom är hans beslutsfattande: Han väljer allt som oftast helt rätt alternativ. Som vid Brunos 1-0: Rörelsen, som att han skulle kliva in i straffområdet själv, innan han klackade fram den till kaptenen var enastående. 

Unitedklass:

• Ugarte-Casemiro. Även om saknaden efter Kobbie (och McTominay!) alltid är närvarande när han inte spelar, så var vårt sydamerikanska mittfältslås habila mot Leicester. 
• Nu sattes inte de Ligt-Licha på så enormt stora prövningar, men såg mer ut som vi hoppats än de gjort de senaste månaderna. Framförallt såg nederländaren hur stabil ut som helst. Med unge Yoro på väg in i truppen kan det bli ett Harry-Vigge-Jonny-löst försvar framöver. Inte för att de tre sistnämnda är bedrövliga, utan mer för att de inte håller Unitedklass. 
• Nu var det (peppar, peppar) väldigt länge sen Onana stod för en tavla á la säsongen 2023-24 och hans stabilitet bör lyftas fram. Just nu är han precis som en Unitedmålvakt ska vara: Han tar det han ska, han gör inga misstag och samtidigt är han inte heller bäst på planen i match efter match. 

Inte gott nog:

• Diogo Dalot. Svag igen – och då blev han mycket riktigt utbytt! Två tokiga tacklingar och upphävde offsiden på ett par meter när Leicester skapade första farliga läget. När Mazraoui flyttades över till höger dog också Leicesters offensiva kraft Fatawu nästan helt. Portugisen måste lyfta sig. Kanske kan landsmannen fixa det när han anländer?
• Rashford. Raka motsatsen till Diallo på andra kanten mot Leicester. Valde oftare fel beslut än rätt. 
• Anfallarna. Varken dansken eller nederländaren känns särskilt farliga just nu. Alls. Højlund ser verkligen ut att vara en klass för lågt just nu, och Zirkzee ser mer vilsen ut när han kommer in. 

Amorim Time!

• Landslagsuppehåll och det innebär således att Ruud kliver tillbaka efter att ha gjort det han skulle (och lite till) och en viss Amorim ankommer Manchester. Det ska bli otroligt intressant att se vad portugisen åstadkommer. Han får på papperet en lugn start de första två ligamatcherna (Ipswich och Everton) innan ett eldprov kommer mot Arsenal. Jag förväntar mig absolut inga stordåd, men skulle inte klaga om de kom…