Efter att ha ådragit mig en, med största sannolikhet, permanent strupskada efter segerskriket i söndags, så har ångesten inför morgondagen liksom förskjutits under veckan. (Ja, jag kallar det Segerskriket fastän det rent teoretiskt och poängmässigt givetvis inte alls var någon seger. Att ett oavgjort resultat mot Chelsea på Old Trafford ska behöva belönas med ett Segerskrik är något mina nerver inte klarar att hantera just nu. Förträng!) Men nu, kära vänner, har den jobbiga verkligheten hunnit ikapp och i vanlig ordning står vi inför en av årets två mest sömnlösa nätter.
När euforin hade lagt sig efter matchen mot Chelsea, och den värsta ångesten inför derbyt ännu inte infunnit sig, har jag, och säkert många med mig, gått och summerat inledningen av säsongen för mig själv. Det är givetvis svårt att inte dra paralleller med förra säsongen. Man kan liksom inte hjälpa det. Säsongen 13/14 ligger och guppar i bakhuvudet som ett obehagligt trauma, och vår nuvarande (märk väl, NUVARANDE) ligaplacering är en dyster påminnelse om att det fortfarande är en lång väg kvar att gå.
Att vi innan möten med något av storlagen, dvs innan matchen mot Chelsea, endast skulle ha tre vinster och tolv poäng är något jag absolut inte förväntat mig. I synnerhet inte då lagen vi mött varit Swansea, Sunderland, Burnley, QPR, Leicester, West Ham, Everton och West Brom. (Leicester fortfarande för tidigt att ens tänka på. Bitter!) Att vi dessutom, trots rekordmånga värvningar, fortfarande tvingas kompromissa och ändra runt i startelvan (syftar främst på backlinjen) är något jag inte såg komma. Skadeläget borde vid det här laget knappast vara något man förvånas över längre, och Van Gaal var senast igår ute och pratade om hur chockad han är över att ha så många spelare som turas om att checka ut och in i sjukstugan, och kan lika lite som alla andra förklara vad det beror på.
Men helt mörkt är det förstås inte. De flesta är väl hyfsat överens om att förra matchen var säsongens hittills bästa, inte bara rent spel- och attitydmässigt utan även sett till motståndet. Att göra mål på ett Chelsea som leder är inte lätt. Visst, de parkerade inte bussen denna gången utan nöjde sig med minivanen, men att i slutminuterna rucka på ligans just nu mest stabila lag är helt klart något att ta med sig inför morgondagens drabbning. Eller i alla fall något som kan ge oss åtminstone ett par timmars sömn i natt..
En annan ljuspunkt i tillvaron är Fellainis nyfunna form (En mening jag aldrig trodde jag skulle höra mig själv säga..) Vad har hänt med karln?! Jag ska inte ljuga för er, Afrotanken har definitivt inte varit någon favorit för mig, men till och med jag måste medge hur viktig han varit de senaste två matcherna. Inte bara med mål och assist, hans närvaro har gjort stor skillnad i vårt försvarsspel, och ingen Unitedsupporter behöver väl påminnas om hur mycket vi behöver det.. Trots att vi troligtvis kan vänta oss en lite annorlunda matchbild mot City så hoppas jag att Fellaini används i en liknande roll som mot Chelsea. Någon övrig startelva vågar jag inte gissa på, och definitivt inget resultat heller. Kan bara säga en sak: vore det inte så förbannat skönt med en derbyseger imorgon?
Bring it, City.
