Embed from Getty Images
När man längtar efter dagen dÃ¥ man passerar Southampton i tabellen vet man att Manchester United inte är där de brukar vara. Och inte Southampton heller för den delen. Om drygt en vecka är dock den lilla drömmen förhoppningsvis verklighet. Det “räcker” att banka Stoke samtidigt som Arsenal gör sin plikt hemma mot Saints pÃ¥ onsdag kväll. DÃ¥ är tre poäng pÃ¥ St Marys lika med en tredjeplats (minst, det finns alltid en förhoppning om att Pellegrini ska fucka upp med city tvÃ¥ gÃ¥nger om igen pÃ¥ nÃ¥gra dagar).
Stoke hemma var det ja. Det är en match jag aldrig ser fram emot, lika lite som jag ser fram emot matcher på Britannia. Mark Hughes – mannen som en gång var en förebild som anfallare för mig, men som numer blivit mer som en ny Brian Kidd – kommer till stan med ett lag som är ungefär lika Stoke-igt som det brukar vara; seger borta mot city och förlust hemma mot Burnley.
United har som traditionen bjuder åtta spelare ur en potentiell startelva osäkra till spel:
Nu lär åtminstone Rooney och Evans vara med i truppen i morgon och i ärlighetens namn är det inte längre bittert att gå in på physioroom.com. Det har blivit en rutin, lika känslofyllt som att torka sig efter att ha gjort tvåan på muggen eller när man fyller på spolarvätska i bilen. Det är så här det är. Lite mer känslosamt är det att försöka genomskåda Louis van Gaals filosofi som gömmer sig i diverse laguppställningar, eller snarare tvärtom. Filosofin är själva funktionen, men form(ation)en ändras från gång till gång. Mot Hull lattjade LvG med uppställningen ända in på uppvärmningen på Old Trafford för att vara så lite transparent som det är överhuvudtaget är möjligt att vara så länge det är möjligt.
Men hur jag än vrider och vänder på det kan jag inte få det till att han spelar med samma elva som körde majoriteten av mötet med Tigrarna:
DDG
Valencia – Smalling – Rojo – Young
Carrick – Herrera – Fellaini – Mata
Rooney – RvP
Målvakt: Än en gång.
Backlinje: Rafael mÃ¥ instagramma 100 gÃ¥nger i veckan att han är tillbaka i full träning – jag köper det aldrig mer. Eller sÃ¥ har han och jag olika uppfattning om vad “full träning” är. För honom kanske det numera innebär att fÃ¥ vara ut med grabbarna pÃ¥ gräset. Tack och lov har Anton visat sig vara om inte fullkomligt lysande sÃ¥ i alla fall fullkomligt duglig som ersättare och han lär –sjukt nog, det är trots allt 2014 – fortsätta som ytterback med sin gamle kollega längre upp i planen pÃ¥ andra sidan mittbacksparet Smalling-Rojo. Jones benhinneinflammation verkar bete sig som benhinneinflammationer gör (han kan väl lira i grusskor som jag gjorde för att komma undan den) och Evans är väl den med störst chans att slÃ¥ sig in frÃ¥n start.
Mittfält: Med Di Maria och Blind ute ur bilden, två yttrar som backar och Ando som maskot är konkurrensen tillbaka på ruta ett här. Januzaj? Ja, men vem ska petas? Fellaini i så fall. Stoke brukar börja försvara sig med 11 man halvvägs in på egen planhalva så det är av högsta vikt att få fart på bollen och där borde JanUzaj vara en bättre pjäs som löpare än som tornet och landsmannen med afron, men är det någonting JanUzaj visat under hösten så är det just förmågan att INTE sätta fart på anfallen. Kanske läge att ge honom en ny chans i morgon kväll?
Anfall: RvP avslutade med 1+1 på sitt stämpelkort senast vilket säkert räddar hans position från start från Falcaos swagger.
* När vi förlorade hemma mot Stoke senast? Samma år Francesco Totti, Andrei Shevchenko och Ronaldo föddes.
* Stoke kommer inte helt utan besvär då Sidwell, Moses, Odemwingie, Huth och Whelan missar matchen. Men den älskvärde Charlie Adam lär väl springa några steg och få till åtminstone någon lyckträff. Och så har dom ju en anfallsbesättning med Bojan, Mame Biram Diouf och Peter Crouch. En trio forwards som inte har någonting mer gemensamt än att de har samma arbetsgivare.