Embed from Getty Images
”Alla resultat är rättvisa” som AIK-tränaren Andreas Alm brukar säga. Det finns nog en och annan Southamptonsupporter som skulle argumentera rätt häftigt emot honom i kväll. Men ”Adde” har en poäng: Fotbollen handlar ju trots allt om att göra fler mål än det andra laget och – hur otroligt det än faktiskt var – så gjorde United faktiskt de på St Mary’s i kväll.
Det luktade David Moyes om spelet, det luktade lika mycket Sir Alex om slutresultatet.
Nu är vi trea!
Fantastiskt:
- Givetvis de tre poängen som kom lika överraskande som en Marsresa i julklapp. Så oerhört märklig fotbollen kan vara ibland. Vi bugar, tackar och tar emot utan att protestera alltför högljutt.
- Robin van Persie. Vi har väntat och väntat på att ett mål ska förvandla den gamle RvP till den nye RvP i gammal RvP-form. Det har inte lyckats tidigare, men kanske var målet mot Hull den efterlängtade vändningen. Kvällens insats var hans allra bästa på väldigt länge. Inte bara för de mästerliga avsluten – två tunnlar! – utan för hans bollkontroll, blick, förmåga att hålla i bollen och, sist men inte minst, slitet över två planhalvor.
- Fem raka segrar! En tredjeplats! Det må ha sett ut som det gjort under stora delar av hösten, med skador en masse, oväntade taktikval och lika oväntade laguttagningar, men det går inte att frångå att vi faktiskt är trea. Helt otroligt egentligen.
Inte fantastiskt, men åtminstone riktigt jäkla bra:
- Wayne Rooney kom aldrig att bli någon Ronaldo, någon Ibra eller någon Messi. Han är inte den typen av spelare som likt Messi gör tre hattrick på fyra matcher. Men det han inte har i kunnande jämfört med de spelarna tar han igen i förmågan att leda laget med sitt spring, sin inställning och sitt jävlaranamma. Inte vackert, inte tjusigt, men ibland vägvinnande (och det gula för hans 50 fuck off tar jag i kväll, med tanke på att det bara var hans andra varning i höst). Och assisten var det inga större fel på. Dessutom på en frispark han egentligen inte ville ha.
- Michael Carrick. Medan lagkamraterna virrade som värst under första halvtimmen fick han städa och städa. Och det gjorde han som vanligt med stor skicklighet. Saknades oerhört på mittfältet efter paus då han fick hålla till i mittbacksrollen i stället.
- David De Gea. Det är lätt att börja vänja sig vid att han är så här bra. Det vill jag inte göra. Just nu vill jag också se honom med en penna i handen, bredvid Edward Woodward, leende. All I want for Christmas is that. Och fler trepoängare.
- Att Southampton trots allt begränsades till så få riktigt heta chanser, trots att Unitedspelarna tappade så mycket boll i farliga lägen.
Helt okej:
- Ashley Young. Har till skillnad från polaren på andra kanten förstått vad just begreppet wingback innebär. Oftare än tidigare rätt placerad i defensiven och han följer också med framåt och både utmanar och slår inlägg.
Fruktansvärt:
- ”Spelet”! Framförallt första 45 var så dåliga att det knappt gick att tro sina ögon. LvG hade valt att starta 3-5-2 igen och det såg ut som i början av säsongen igen. Southampton pressade högt och när Uniteds mittbackar hade bollen drog mittfältet upp och mittbackarna slog bort bollarna. Det var ett United utan idéer mot ett Southampton som bara swischade förbi mittfältet. Tack och lov hade vi DDG, Carrick och både tur och skicklighet i bussen framför mål.
- Marouane Fellaini. I konkurrens med Andersons snubblande runt på MK Dons arena var det här säsongens enskilt sämsta insats av en Unitedspelare. Jösses vad dålig han var, speciellt under första halvlek.
Illa:
- Paddy McNair var åter i startelvan och fick uppleva förnedringen i att inte ens få spela klart första halvlek. Men det var också motiverat. Nordirländaren kom helt snett in i matchen och slog bort passningar och kom fel i brytningar. Läropengar för tonåringen.
- Givetvis var tiden kommen för Chris Smalling att trasa sönder någonting. Treenigheten Smalling/Evans/Jones fortsätter att broderligt att snurra runt i hjulet med fyra rutor: skador-rehab-comeback-skadad. Återstår att se om Evans trampar snett tills Jones återkomst.
- Antonio Valencia. Okej i defensiven, det är det han är nuförtiden. Men mig veterligen är han liksom Young också wingback och då kan man förvänta sig, nästan kräva, att han kommer med i offensiven och bidrar också. Det verkar aningen märkligt att bara använda en kant, men det är det United i praktiken gör med den här uppställningen. Wayne Rooney lät också Valencia vet exakt vad han tyckte om valet att stanna på egen planhalva i slutet av matchen. Ecuadorianen slog sex (!) passningar till en lagkamrat på Southamptons planhalva på 90 minuter. Det är en i kvarten (vilket faktiskt toppar Youngs fyra, men ni förstår vad jag menar).
Sist:
- Är det någon mer än jag som bara tittar på DDG när motståndarna får hörna? Jag vågar inte se någon nicka.
- Juan Mata fick utstå mycket kritik i mitt twitterflöde under matchen. Och visst, han var inte lika effektiv som de senaste matcherna, men han tappade åtminstone inte boll stup i kvarten.
- En RvP i slag är garanterat inget Radamel firar med skumpa i kväll. Jag trodde faktiskt att colombianen hade chansen att starta mot Liverpool, men chanserna lär inte ha ökat i kväll. Om nu inte LvG chockar och kör Rooney bakom RvP-Falcao? Kan det verkligen hända? Ja, ingenting är omöjligt med den mannen. Hur många på St Mary’s och framför tv-apparaterna trodde att han skulle köra vidare med 3-5-2 när McNair gick ut? Just det.
- Det är två lag med på olika platser på självförtroendeskalan som möts på Old Trafford på söndag. Att påstå att jag också går in i det mötet med andra förhoppningar jämfört med förra säsongen är lika sant det.
- Två vuxna, professionella fotbollsspelare passar bollen till varandra under match. Kommentatorn som kommenterar matchen ser detta. Vi framför tv:n ser detta. Kommentatorn säger: “Rojo. Young. Rojo. Young”.