Embed from Getty Images
Manchester United 4.
Manchester City 2.
En helt orealistisk tanke så sent som i mars då United fortfarande plågade sig framåt eller i sidled, ibland med vinster, ibland med förluster. Lika orealistiskt som att Ashley Young och Marouane Fellaini drar till sig de vackra orden efter en derbykross medan supervärvningarna värmer bänkarna runt om i England.
Efter 1-2 mot Arsenal har United reagerat på allra bästa sätt och spelat ut toppkonkurrenter på löpande band. Och när City i dag inledde som en virvelvind och gjorde ett mål – med bud på flera – var responsen densamma. Skoningslös och praktfull.
Vi är tillbaka.
Manchester United är Manchester United där ute igen.
Framkallade glädjetårar i slutet:
- United krossar City igen. Finns det några bättre sätt att spendera två timmar på så är de lätträknade. Känslan när Smalling styrde in 4-1 är så nära total eufori man kan komma (skänk en tanke åt alla som missar chansen till detta och avfärdar sport i allmänhet och fotboll i synnerhet som tramsigt).
Ypperliga insatser:
- Ashley Young. Gör man 1+2 i ett derby är man naturligtvis enastående. Man ser också skillnaden på när Young får tillfälle – alternativ väljer – att titta upp innan han matar in sin cross. Båda gångerna han gjorde det resulterade det i assists. Angel Di Maria får hoppas på skada (tyvärr inte helt uteslutet i Ashleys fall) för att få starta fler matcher i vår.
- Michael Carrick. Min Man of the Match (i knivskarp konkurrens med mannen ovan), främst för hur han styrde matchen efter paus. Kommendören bröt passningar, distribuerade till rätt adress och klev ner bredvid Smalling och Jones som en räddare i nöden några gånger. Täckningen på Yayas läge glömmer jag inte i första taget. Sympatisk och sportslig som man ska vara när det är ojämna lag gick han också av planen och lät Kun göra ett tröstmål.
- David De Gea. Släppte visserligen in två, men höll på att lägga ytterligare en räddning till kappsäcken med säsongens 100 bästa räddningar där han är ensam samlare. Och i spelet med fötterna visade han sig från sin absolut främsta sida.
- Filosofin! Kylan! Risktagandet! Efter första 10-15, då United var det förvirrade United vi sett alldeles för ofta de senaste två åren, fick vi än en gång se det mer självsäkra, attackerande, rörliga och självklara United som är avsevärt mycket trevligare att se. Det var inte helt givet att vi skulle vara i ledningen efter första 45, men det var mer av det ”gamla” United som satsade en hel del offensivt. Som när Young serverade Fellaini och hemmalaget hade fem spelare i straffområdet. Efter paus bytte man stil, lutade sig mot magister Carrick, och stack endast upp när tillfälle gavs. Näst intill perfekt utfört.
Fascinerande:
- David Moyes fick inte ut någonting av Marouane Fellaini, trots att han måste känna belgaren bättre än någon annan manager i universum. Nu är han ett av de första namnen på van Gaals uppställning och nuförtiden är det få som suckar och stönar när man ser startelvorna ramla in timmen före matcher. I kväll var han ett ständigt mål för Uniteds uppspel och sysselsatte Cityförsvaret, vilket gav de ständigt rörliga Young–Herrera–Mata de ytor de ville ha. Jag var orolig över att Touré än en gång skulle käka upp belgaren, speciellt efter första tio minuterna, men istället blev det tvärtom.
- Juan Matas återuppståndelse. Lika säker som jag var att De Gea skulle rädda Navas friläge, lika säker var jag när Juan kom fri med Joe Hart. Jag misstänker att han är bäst i laget i en mot en med målvakter.
- Kvitteringen! Extremt mycket som gick Uniteds väg innan bollen satt i nät: De Geas rensning/passning togs ned av Fellainis axel (?), Zabaleta halkade (2 gånger?), Youngs avslut studsade tillbaka till honom via Clichy.
- Situationen efter Harts räddning på Rooneys frispark var skapligt fängslande med bollen som en flipperkula fram och tillbaka i straffområdet. Men det mest fascinerande var när City ställde om och Philip Jones kom farande med en tackling som skulle kunna ha fällt en hord anstormande T-Rexar. Jösses, den grabben alltså.
- Ännu en situation som visade hur mycket rörelse – och bra sådan – United av i dag erbjuder var den som avslutades på ett, eh, intressant sätt av Ashley Young (i offsideposition). Vad hände med den nicken egentligen?
- Jag skulle vilja ge kontinuiteten en stor näve beröm för de senaste veckorna. Betydelsen av att kunna använda de spelare man vill i det system man vill, och göra det match efter match ska inte underskattas. Så tack, kontinuitet! Keep up the good work!
(Pyttelite negativ kritik måste vi ju också, för att jämna ut lite och minska risken för hybris)
- Första kvarten? Varför? Chris Smalling OCH Phil Jones med fria roller? Valencia helt ur position och joggade hem, Daley Blind ouppmärksam och släppte Navas, vad handlade det om? Nervositet? Spelarna verkade i alla fall ha noll koll på vilka motståndare man skulle plocka upp.
- Wayne Rooneys bollmottagningar är inte en njutning när han har såna här kvällar. Han får ta åt sig i beröm för sitt spel utan boll i dag, minus den delikata framspelningen till den lille spanjoren. Så klart.
- Hörrudu, Antonio Valencia, när ska du lära dig kasta inkast?
Dessert:
- De Gea, Smalling, Jones, Rooney och Ashley Young var alla med om 1-6 för fyra år sedan. Det här var en revansch som påminde mig om Muhammad Alis citat: ”If you lose a big fight, it will worry you all of your life. It will plague you – until you get your revenge”.
- Wilson fortfarande så iskall att han inte ens platsar på bänken. Det bådar gott med tanke på hur de tidigare nedfrusna mår i dag. Förstå hur hans höst kommer att vara!
- Vantar? I ett derby? I april? Kom igen Sergio och Yaya!
- Vincent Kompanys tackling var så röd att han till och med gjorde sig illa i satsningen. Obegripligt att två domare tillsammans kan resonera sig fram till gult. Hade tagit två sekunder för Clattenburg att visa det röda om han fått se en repris.
- Samtliga fyra mål tillkom på Pablo Zabaletas kant. Just saying.
- Chelsea har fått fyra poäng av motståndarmålvakter de senaste matcherna. Annars hade det faktiskt, orealistiskt och sykt nog, kunnat handla om en match av betydligt större dignitet på lördag.