Ruud van Nistelrooy satte två mål när han ligadebuterade själv för United.

När holländaren istället debuterade som tränare i United fick han se sitt lag göra fem.

Krossen av Leicester i ligacupen var precis det klubben behövde efter en sensationellt trasig höst.

Ruuuud!

• Vi var nog några som tänkte “hmm, Ruud kommer inte till United för att bara vara assisterande” när den bäste målgöraren jag sett i klubben skrev på i somras. Och mycket riktigt, tiden kom när Ruud fick ta över huvudansvaret. Och som han gjorde det! United satte fyra mål i första halvlek och bjöd på en offensiv och en effektivitet vi tidigare bara sett mot League 1-motstånd under säsongen. 

Unitedklass:

• Om de sju målen mot Barnsley inte går att värdera så är det mer rimligt att utvärdera fem mot PL-motstånd. Nu är visserligen Leicester inte ligans starkaste lag, och hade inte heller sitt starkaste lag på papperet, men fem mål är fem mål. 
• Och apropå mål: Casemiros 1-0 var alldeles strålande vackert. Ett av de snyggare långskotten en Unitedspelare satt under 2024. 
• Tillsammans med Ugarte stod Casemiro för en av säsongens starkare mittfältsinsatser i United. Om uruguayanen sätter ribban vid den här typen av insatser ser jag en ljus framtid med honom. Men då snackar vi så här bra eller bättre i 30-40 matcher innan tilliten är där fullt ut. 
• Bruno Fernandes. Kaptensinsats. Ingen är bättre offensivt i klubben än Bruno på spelhumör. Och målet … wow! 
• Altays räddning upp i ribban efter paus. Jag gladdes med turken att han fick chansen igen, men fram tills dess hade han haft en tung afton. 

Finns fortfarande förbättringspotential:

• Joshua Zirkzee ser mer ut som en ny Wout än ett starkt nyförvärv. Han måste sätta fler bollar, oavsett hur bra han kan vara i sitt link-up-spel. Men han påminner om Rashford när han hade det som tyngst: Hela världens bekymmer hänger över axlarna.
• Försvarsspelet. Leicesters första var väldigt snyggt, men det andra målet går att ta bort med en mer samspelt försvarslinje. 

… and finally:

• Chelsea på söndag, åter med Ruud vid rodret, och jag är lite mer positiv än jag var om ten Hag hade varit coach. Samtidigt har jag inga större förhoppningar om poäng. Så cynisk blir man efter 11 – snart 12 – år av misslyckanden.
• Rùben Amorim alltså. Det är förbannat svårt att skruva ner förväntningarna när en ung, framgångsrik och spännande tränare tar över United. Men efter ständiga fiaskon post-Fergie (alla har ju fått sparken) vore det givetvis hjärndött att hoppas på en ny, lång vår för klubben. Men det är lite som innan en säsong drar igång: Allt hopp lever fortfarande.

För första gången sen Erik ten Hag tillträdde manglade United ett Premier League-lag totalt på bortaplan. 

I en halvlek.

Och så slutar det otroligt nog med förlust.

Otur, oskicklighet.. faktum kvarstår: United är ett lag för den undre halvan. Tabellen ljuger inte.

Wow!

• Chanserna radades upp på ett sätt som vi inte sett på år och dar i ligan. Och missarna var lika klockrena. Första halvleken skapade United lika många chanser som senaste månadens spel, men bollen ville inte in. Dalots miss var förstås den mest iögonfallande, men både Garnacho och Bruno borde givetvis också ha gjort varsitt. Hade vi satt de allra hetaste lägena hade det varit 3-0 i paus – hade vi satt alla bra lägen hade det varit 7-0. 

Unitedklass:

• Brunos första halvlek som speldirigent. Portugisen skapade ytor och hittade målchanser som vi varit vana att se, men saknat så mycket av under säsongen. 
• 1-1. Nick-nick-nick. Inte ofta man ser. Men Zirkzee in och Eriksen ut gav i alla fall resultat direkt. 

Ledsamt:

• Trots den lovande första halvleken klarade inte ten Hag av att matcha Lopeteguis taktiska omställning efter paus. West Ham sjönk lägre i utgångsspelet och därmed kunde inte United ställa om på samma sätt. Nederländarens motdrag? Byta ut Rashford mot Amad. Det hände inte så mycket.
• Vi mötte alltså ett West Ham i fritt fall – och reste hem med 0 poäng i bagaget. United har vunnit två ligamatcher sen premiären. Och vi är i november nästa gång det spelas Premier League-fotboll. Det här är ett lag som inte är bättre än landets 14:e bästa.
• Jag har sett Erik ten Hag som icke-United-tränare i ett halvår. Men ändå är han kvar – och jag misstänker att ekonomin trots allt spelar in här. Det är väldigt dyrt att sparka honom. 
• Hur Michael Oliver får för sig att påkalla domarens uppmärksamhet för den incidenten med Ings och de Ligt är i sig helt obegriplig. “Clear and obvious”? Men sånt ska ju egentligen – i en tidigare värld med ett framgångsrikt United – bara bli en bisats, och inte hela huvudfrågan. 

… and finally:

• I mitt stilla sinne skrev jag om ett hopp om sex poäng mot Fenerbahce och West Ham förra veckan. Det blev 1 av 6 poäng. Verkligheten är sådan. Och frågan är vad Ineos tänker. Ingen vet.
• Leicester på onsdag. Räknar med åtminstone 1 poäng – okej?

Det finns 3-3-klassiker i Europa på Uniteds cv sedan tidigare.

Matchen i Porto kan knappast räknas in på listan.

Eländet går nu in i sin 14:e raka höst. 

Åtminstone kul:

• Att än en gång se United ta en ledning med två mål borta i Europa. Det har hänt flera gånger det senaste året. 
• Att se the Rashford of old bidra så mycket offensivt. 1+1 kunde dessutom varit mer. 
• 2-0-målet var vackert värre. Højlunds vinst i nickduellen på mittplanen som avslutades av dansken själv några sekunder senare. 

Unitedklass:

• Mitt i allt elände lyckades faktiskt United – med tio man – sätta ordentlig press på Porto i jakten på åtminstone en poäng. 
• Onana. Räddat United från att släppa in 5-6 bollar de senaste matcherna. 
• Eriksens hörnor. Varit finfina under hösten. 
• Harrys kvittering. Rejält och bestämt.

Vemodigt:

• Att se de ytterst fragila Unitedspelarna än en gång falla samman i Europa. Kommer ett insläppt kommer minst ett till tätt inpå: Det har vi lärt oss nu. Men man vänjer sig aldrig riktigt vid att se kollapserna komma så ofta.
• Att det inte finns någon tydlig ledargestalt som tar tag i laget, rycker upp spelarna och manar till lugn och ro.

Hemskt:

• Försvarsspelet första halvlek. Uniteds vänsterkant var ett enda öppet fält för Portospelarna att anfalla på så det var ingen slump att både hemmamålen tillkom där. Att ingenting gjordes taktiskt för att stoppa det var obegripligt. 
• Bytet av Rashford. Visst, han var ihålig defensivt men offensivt gjorde han sin kanske bästa match för 2024 – och blir utbytt i paus. Känslan är att någonting sas/hände i omklädningsrummet som vi inte vet om.
• Oförmågan att från ledningshåll matchcoacha för att ställa till rätta med det “alla” ser ske på planen. Som det med vänsterkanten. 
• Två röda på fem dagar för kaptenen. Efter att det röda mot Spurs överklagats bort utsätter sig alltså Bruno för risken att åka på rött med två höga sparkar. Kan inte minnas att jag sett någon få två gula för det. Även om det inte var helt självklara varningar, ska inte det få hända så tätt inpå Tottenhammatchen. Apropå att ta ansvar. 

… and finally:

• Jag skulle aldrig ha påstått att United kändes mer solida med de Ligt och Licha. Sen jag skrev det läcker United som ett såll.
• Aston Villa på söndag. Borde givetvis vara ten Hags sista framträdande som manager för United. Frågan är som någon skrev i sociala medier inte vem som kan göra det bättre, utan “Vem skulle göra det sämre?”.

Ja, ni såg ju själva?

Groundhog Day bara fortsätter.

Manchester Uniteds kräftgång förändras inte under Erik ten Hag heller. 

Händer inget drastiskt är ligaspelet “över” inom kort även denna säsong. 

Just nu är det en fortsatt ledsam, sorglig och hopplös soppa. 

Härligt:

• Onana. Kameruanen var överlägset bäste Unitedspelare under kvällen, i visserligen minimal konkurrens. Utan hans storspel hade det stått 0-6 på resultattavlan. 

Sorgligt:

• Licha-de Ligt hyllades här förra veckan. Mot Spurs såg det ut som om de aldrig spelat tillsammans förut. Nederländaren var på gränsen till bedrövlig. 
• Vad gör Dalot vid 0-1? Det ska jag berätta: Han jobbar inte hem, upptäcker att han inte gör det, och sträcker upp handen i en ursäkt när Johnson stöter in bollen i öppet mål. Hur kan detta ske? Obegripligt. 
• United var katastrofala redan innan Brunos röda kort, men det var givetvis ingen utvisning. Hur VAR fick det till det är beyond me. Samtidigt: Nu får vi se hur ten Hag ställer upp utan portugisen under de kommande tre ligamatcherna. Kaptenen kan också behöva vila, med tanke på hur vilsen han sett ut under säsongsinledningen. 

Ofantligt trist:

• 1-6. Det är Uniteds målskillnad på Old Trafford i ligaspelet så här långt. Det är alltså helt otroliga siffror. 
• 0-3 i båda senaste hemmamatcherna. Utklassade. En halvtom hemmaarena innan slutsignal. Burop. Och då har ten Hag varit ansvarig i över två år. 
• Och för 3000:e gången de senaste 11 åren: Var är identiteten? Inställningen? Karaktären? Spelidén? Än en gång är det som att se 11 (och sen 10) individer fösas ihop för första gången tillsammans i någon slags välgörenhetsmatch och ha inställningen “jag vill inte göra illa mig och vad ska jag handla till middagen ikväll?” under tiden på planen. 

… till sist:

• United har nu vunnit 6 av sina 19 senaste ligamatcher. Och endast 1 av dessa vinster har kommit mot lag som slutade topp 10 förra året. Det är alltså sedan februari jag räknar då, så det är ett ganska stort urval. Ingen fluke. Det är alltså 23 poäng av 57 möjliga på en halv säsong vi snackar om. 
• Porto borta på torsdag och Aston Villa i Birmingham innan landslagsuppehållet. Det borde bli ten Hags sista match i Europa som Unitedmanager och därefter hans sista insats i England.. Å andra sidan var jag helt övertygad om att han inte skulle leda ut laget som ansvarig tränare i augusti heller. 

60 minuters kanonspel.

Det borde ha varit 3-0.

I stället kom United undan med andan i halsen efter Onanas superräddning och fick nöja sig med 0-0 i London.

Men första timmen lovade åtminstone gott.

Storligen imponerande:

• Hur United anföll i våg efter våg i första halvlek. Snabbt, effektivt och med en tanke bakom den speluppbyggande fasen. Det enda som saknades var det som är det allra svåraste att göra i fotbollen: Mål. 

Unitedklass:

• Onanas dubbelräddning i andra halvlek. Den första var stilig, men den andra var verkligen det man kan både förvänta sig och kräva av en Unitedmålvakt. Ändå ska det lyftas fram: Det var högsta klass på den paraden.
• Försvarsspelet: Tre matcher på en vecka – 0 insläppta mål. Det har helt klart blivit ett lyft med de Ligt och Licha som mittlås, och dessutom med en högre utgångsposition än tidigare. 
• Att de Ligt dessutom visar sig farligare än kanske någon annan mittback i United under 2000-talet i offensiva fasta situationer. Det kan bli fem-sex extramål jämfört med tidigare säsonger. På Selhurst Park var ett av lägen så pass bra att ett mål krävdes. 
• Kobbie. Alltid. 
• Christian Eriksen. Det är inte alltid man jublar när man ser danskens namn i en startelvan utanför typ ligacupen. Men mot Palace var han – till skillnad från exempelvis Fernandes – dominant centralt. 

Finns förbättringspotential:

• Sista halvtimmen sjönk United allt djupare i planen och Palace kunde ta över taktpinnen mer och mer. Om det var för att United inte orkade, eller för att Palace förändrade sitt spel är svårt att säga – kanske var det en kombination. 
• Avslutningarna, givetvis. Så många lägen, så många missade. United har missat alldeles för många chanser i upptakten av säsongen. Kanske kan Højlunds comeback ge fler alternativ. 
• Bruno Fernandes har inte varit i topptrim direkt. Det var han inte mot Palace heller. Ser han inte lite sliten ut? Portugisen spelar ju alltid och är inte purung direkt; han passerade 30 för några veckor sedan. 
• Bytena: Fick motsatt effekt än en positiv injektion. 
• Garnachos avslutningar. Verkligen hit or miss när argentinaren rinner igenom.

… and finally:

• Twente på onsdag – där kan vi spela bänken. Spurs på söndag: Då får vi se om ten Hags pojkar kan bygga vidare på första timmen från Selhurst Park.