Manchester Uniteds FA-cupvinster

Texterna är skrivna av Mikael Österdahl.

Innehållsförteckning

1. 1909: Manchester United – Bristol City 1-0
2. 1948: Manchester United – Blackpool 4-2
3. 1963: Manchester United – Leicester City 3-1
4. 1977: Manchester United – Liverpool 2-1
5. 1983: Manchester United – Brighton & Hove Albion 2-2, omspel 4-0
6. 1985: Manchester United – Everton 1-0
7. 1990: Manchester United – Crystal Palace 3-3, omspel 1-0
8. 1994: Manchester United – Chelsea 4-0
9. 1996: Manchester United – Liverpool 1-0
10. 1999: Manchester United – Newcastle United 2-0
11. 2004: Manchester United – Millwall 3-0
12. 2016: Manchester United – Crystal Palace 2-1
13. 2024: Manchester United – Manchester City 2-1

De regerande engelska mästarna Manchester United, under ledning av Ernest Mangnall, sjönk som en sten i tabellen 1909. Med två segrar på de arton sista matcherna slutade United bara tre poäng från nedflyttning i ligan. I cupen gick det bättre och United tog sig hela vägen till final.

Billy Meredith, mannen som spelade med tandpetare i munnen, var matchens lirare i finalen mot Bristol City. Sandy Turnbull sköt det enda målet. Manchester United vann FA-cupen för första gången.

Andra spelare att nämna från det laget är Harold Halse som sköt matchens enda mål i omgång 3 mot Brighton, i omgång 4 mot Everton och i semifinalen mot Newcastle. Han gjorde också ett av målen i 3-2-segern mot Burnley i kvartsfinalen. Jimmy Turnbull sköt två mål i den matchen och gjorde, precis som Sandy Turnbull (de var inte släkt) hattrick i omgång 5 mot Blackburn. Vidare ska den mycket starka halvbackslinjen bestående av Dick Duckworth, lagkapten Charlie Roberts och Alex Bell nämnas.

UNITEDS FÖRSTA MÄSTARLAG

I en målfest på Villa Park vände United underläge till halvtidsledning 5-1 mot Aston Villa i omgång 3. Hemmalaget reste sig emellertid efter paus och kom tillbaka till 5-4 innan Stan Pearson slutligen kunde fastställa Uniteds segersiffror till 6-4.

Resan till finalen mot Blackpool – ledda av Stanley Matthews, dåtidens kanske bästa spelare – var sedan tämligen bekväm.

Finalen 1948 skulle bli en riktig klassiker och en av de allra bästa FA-cupfinalerna någonsin. Blackpool tog en tidig ledning på straff men Jack Rowley kvitterade. Blackpool återtog dock ledningen innan första halvlek var över.

Mitt i andra halvlek kvitterade United på nytt, återigen genom Rowley. Segerorganisatör Rowley var inte nöjd där, tio minuter senare spelade han fram Stan Pearson till segermålet.

John Anderson fastställde slutresultatet till 4-2 och lagkapten Johnny Carey kunde lyfta pokalen. Matt Busbys första titel som manager var ett faktum.

Åren efter München var Uniteds ligaform väldigt ojämn. Hopp om bättring fanns ändå att skönja i FA-cupen 1963, där United tog sig till final via vinster mot Huddersfield, Aston Villa, Chelsea, Coventry och Southampton.

Leicester utgjorde finalmotståndet. United hade klarat sig från nedflyttning med liten marginal, medan Leicester slutade på en fin fjärdeplats. Så inte tu tal om att Leicester var favoriter. Denis Law hade skjutit hattrick i Leicester i ligan men United förlorade ändå.

Leicester inledde bäst men United tog sakteliga över. Ledningsmålet kommer då United kontrar på en kontring, Paddy Crerand vinner boll och serverar Law som inte gör nåt misstag. David Herd dubblar ledningen då han hugger på retur efter skott av Bobby Charlton. Leicester reducerar men Herd avgör matchen då han utnyttjar ett misstag av Gordon Banks. Fem år efter München kunde lagkapten Noel Cantwell höja bucklan.

FA-cupsegern skulle ge United självförtroende för nya framgångar och fem år senare var klubben bäst i Europa.

United åkte på en chockförlust mot andradivisionslaget Southampton i finalen 1976 (Bobby Stokes avgjorde på ett offsidemål). Managern Tommy Docherty var inte överdrivet bekymrad: ”Vi kommer tillbaka nästa år. Och den gången kommer vi vinna!” United haltade sig framåt, uddamålssegrar hela vägen till finalen. Ja, till och med omspel mot Southampton. I finalen väntade de engelska mästarna Liverpool, som jagade en unik trippel.

Allt relevant i finalen hände inom loppet av fem minuter. United tog ledningen genom Stuart Pearson efter 51 minuter, Case kvitterade ett par minuter senare och i den 55:e matchminuten avgjordes matchen av Jimmy Greenhoff.

Ingen trippel för Liverpool. En FA-cupvinst för United.

Om Docherty kunde ha lett United till ännu större framgångar får vi aldrig veta. Ett par månader efter vinsten i FA-cupen fick han sparken. Docherty hade en affär med frun till en fystränare i United, vilket klubben ansåg vara oacceptabelt.

United mötte redan nedflyttningsklara Brighton i finalen 1983. Det var den dittills största matchen i Brightons historia och de reste till matchen i helikopter. Precis som Southampton 1976 bjöd Brighton på mycket större motstånd än de borde ha gjort. United vände underläge till ledning genom mål av Frank Stapleton och Ray Wilkins. Gary Stevens kvitterade då det återstod några minuter och tvingade fram förlängning. I förlängningens sista stund fick så Brightons Gordon Smith den stora chansen.

”Robinson going forward strong. He’s inside the Manchester United penalty area. He finds Smith…”

Det var bara att sätta bollen i mål och vinna FA-cupen. Det lilla lagets stora triumf.

”…and Smith must score…”

”…and he hasn’t scored. And Bailey has saved it.”

Smith missade. Brighton förlorade. Deras största stund är och förblir ett nästan. På sedvanligt engelskt manér döptes senare ett Brightonfanzine till And Smith Must Score. Ifall Smith skulle råka glömma den där missen.

Det blev omspel. United var överlägsna. Bryan Robson gjorde två mål, Norman Whiteside blev den yngsta målskytten någonsin i en FA-cupfinal och Arnold Mühren avslutade målskyttet på straff.

Per 2023 har Brighton fortfarande aldrig vunnit stor titel. Gordon Smith döpte senare sin självbiografi till And Smith Did Score.

Nästa cuptitel skulle komma bara två år senare. På sin dag kunde Ron Atkinsons lag mäta sig med de bästa, kanske bäst illustrerat av 3-0-segern mot Diego Maradonas Barcelona i cupvinnarcupen 1984. I ligan kunde laget inte konkurrera på allvar, den nödvändiga stabiliteten saknades. Framför allt var laget sårbart när Bryan Robson var skadad, vilket han tyvärr var då och då.

Bournemouth, Coventry, Blackburn och West Ham städades av i de inledande omgångarna och bäddade för en semifinal mot Liverpool. Det skulle bli ett par riktiga holmgångar. I den första matchen, på Goodison Park, såg United ut att ha avgjort. Först i andra halvlek, då Robson gjorde matchens första mål, och sedan när Frank Stapleton gav laget ledningen i förlängningen. Liverpool kvitterade dock sent två gånger om och tvingade fram ett omspel på Maine Road.

Nu var det Liverpool som fick jubla först, då Paul McGrath gjorde självmål. Kort efter paus tog Robson saken i egna händer. Han vinner bollen på mittplan och efter väggspel med Stapleton avancerade han framåt och avlossade sedan en mäktig vänsterslägga. Med halvtimmen kvar la Gordon Strachan upp för Mark Hughes och den här gången skulle United hålla undan.

I finalen väntade nästa Liverpoollag. Everton var överlägsna mästare 1985 och laddade för FA-cupfinalen med att besegra Rapid Wien i cupvinnarcupfinalen. United laddade med att förlora med 5-1 mot Watford, vilket innebar att laget slutade efter Liverpool i ligan.

Everton var potentiellt det bästa laget i Europa och givetvis storfavorit i finalen. Det skulle bli en spänd och chansfattig affär. Båda lagen hade varsin stor chans under ordinarie tid.

Den stora snackisen före förlängningen var då Kevin Moran blev utvisad. Unitedspelaren blev därmed första spelare att bli utvisad i en FA-cupfinal. (Nio år senare skulle en annan Unitedspelare, Andrei Kanchelskis, faktiskt bli första spelare att bli utvisad i en ligacupfinal.) Anno 2020 förefaller det vara en solklar utvisning. Där och då var det emellertid ett mycket kontroversiellt beslut.

Nu skulle det inte spela någon roll. Tio Unitedspelare kämpade tappert. Norman Whiteside får bollen av Hughes, avancerar och avgör FA-cupen.

SOME GOALS ARE BIGGER THAN OTHERS

Kanske riskerade Alex Ferguson att få sparken 1990. Kanske räddades hans jobb när Mark Robins gjorde matchens enda mål i Nottingham i FA-cupens tredje omgång. United fortsatte framåt med idel uddamålssegrar på bortaplan, 1-0 mot Hereford i omgång 4, sedan 3-2 mot Newcastle och därefter 1-0 mot Sheffield United i kvartsfinalen. I semifinalen mot Oldham var det oavgjort både efter 90 minuter (2-2) och efter förlängningen (3-3). Omspel och ny förlängning. Robins blev hjälte igen.

I finalen väntade Crystal Palace. United vände underläge till ledning men Ian Wright kvitterade och gav sedan Palace ledningen i förlängningen. Mark Hughes fick dock sista ordet och fixade omspel.

Till omspelet valde Alex Ferguson att byta målvakt. Les Sealey – på lån från Luton, där han var petad efter en dålig insats i cupfinalen 1984 – ersatte Jim Leighton och gjorde tre viktiga räddningar. Lee Martin sköt matchens enda mål.

Nio år senare var det nu United som otvivelaktigt var Englands bästa lag. Återigen blev det semifinal mot Oldham. Återigen gick det till omspel, sedan Mark Hughes kvitterat i slutskedet. Där vann United säkert och en överlägsen ligaseger bäddade för klubbens första dubbel.

I finalen väntade Chelsea, som hade vunnit båda ligamatcherna mot United. Det var mållöst i en timme. United fick straff. ”Jag slår vad om att du missar,” sa Dennis Wise till Eric Cantona. ”Okej, 100 pund,” svarade Kungen, vilket inte var vad Wise ville höra. Cantona gjorde förstås mål.

Sex minuter senare fick United straff igen. ”Kvitt eller dubbelt på de 100 punden,” undrade Cantona. ”Inte en chans,” svarade Wise. Den taktiken funkade inte heller, Cantona gjorde mål igen. Innan matchen var över hade även Mark Hughes och Brian McClair skrivit in sig i målprotokollet. United vann sin första dubbel.

SÄSONGSARKIV 1993/94

United var tillbaka på Wembley för att hämta en ny dubbel ett par år senare. United hade i ligan bevisat att det går att vinna med ungar. I alla fall om en har Eric Cantona och Peter Schmeichel i laget.

Liverpool kom till Wembley i vita kostymer. Alex Ferguson var inte imponerad: ”Jag sa till Brian Kidd ’1-0’ för det. Jag tycker det är, vad skulle du kalla det? arrogans eller överdrivet självförtroende. Det var löjligt.”

Matchen var ingen klassiker. Det gick mot förlängning. Bollen föll till Eric Cantona som slog till på volley.

SÄSONGSARKIV 1995/96

Våren 1999 var FA-cupfinalen närmast en bisak för United. Ferguson ställde inte ens upp med sitt bästa lag, med en eller annan tanke på Barcelona. Roy Keane blev skadad efter några minuter, ännu en försvagning. Whatever. Ersättaren Teddy Sheringham hade bara varit på planen i ett par minuter när han gav United ledningen.

I början på andra halvlek fastställde Paul Scholes slutresultatet till 2-0. Några dagar senare åkte United till Barcelona och säkrade trippeln.

Då hade vägen till finalen varit desto mer dramatisk. I omgång 3 ledde Middlesbrough mitt i andra halvlek innan United vände till 3-1. I omgång 4 gjorde Liverpool ett tidigt mål och såg ut att gå mot segern. Med bara två minuter kvar av ordinarie tid kunde emellertid Dwight Yorke kvittera. Av bara farten skulle sedan Ole Gunnar Solskjaer avgöra.

Mot Fulham gjorde Andy Cole matchens enda mål innan Chelsea i kvartsfinalen klarade oavgjort på Old Trafford och tvingade fram omspel. Hemmaplansfördel för Chelsea struntade emellertid Dwight Yorke i och han sköt matchens båda mål.

Semifinalen mot Arsenal kom att bli en av de största matcherna i Uniteds historia. Ja, inte den första, som slutade mållös, sedan Roy Keanes mål horribelt underkänts för offside.

Arsenal och United var den engelska fotbollens dominanter och gick en stenhård batalj även i ligan. Lagen möttes nu i historiens sista omspel av en FA-cupsemifinal. David Beckham gav United ledningen med ett drömmål men Dennis Bergkamp skulle kvittera. Dramat hade bara börjat.

Nicolas Anelka – som nio år senare skulle avgöra en Champions League-final genom att missa straff – trodde att han hade avgjort. Linjedomaren vinkade dock, korrekt, för offside.

Uniteds chans minskade betänkligt när Keane blev utvisad. Trippelhoppet såg ut att vara förlorat när Arsenal fick straff. Bergkamp försökte men Peter Schmeichel räddade.

Sedan gav Patrick Vieira bollen till Ryan Giggs och walesaren dansade förbi hela motståndarförsvaret för ett av de allra bästa målen i fotbollshistorien.

”Det här var egentligen inte vad ni behövde,” försökte ITV:s reporter Gary Newbon efter matchen. ”Ni behövde ett resultat men ni behövde inte förlängning, tio spelare, en riktig kamp som det här?”

Alex Ferguson visste bättre.

”Look, who’s to know what’s gonna happen in football, Gary. It could all blow up in our face at the end of the day. But can you forget moments like this? Our supporters will be talking about that for years. The players will be talking about that for years.

”That’s what football’s about. Trying to reach peaks and climaxes to a season, which we are doing at the moment. We’re in a final, we’ve got something in the bank for ourselves. Now we go and try and win this league now.”

SÄSONGSARKIV 1998/99

FA-cupfinalen 2004 var inte så värst dramatisk. Vägen till finalen var mer spännande. United lottades, som så ofta, mot Aston Villa på bortaplan i omgång 3. Villa fick förstås ta ledningen men Scholes vann matchen med två mål mitt i andra halvlek.

I omgång 5 ställdes United mot Manchester city. Scholes gav United ledningen. För enkelt, tyckte Gary Neville och skallade McManaman. Med en man mindre gick United ifrån till 3-0 efter mål av Ruud van Nistelrooy och Cristiano Ronaldo. United vann till slut med 4-2.

I semifinalen var United tillbaka på Villa Park för match mot Arsène Wengers oslagbara Arsenal. Scholes gjorde mål, det gjorde inte Arsenal. Det oslagbara laget åkte på sin femte förlust av sex (sju om vi inkluderar förlusten på straffar mot United i Community Shield) under säsongen.

Andradivisionslaget Millwall tog sig till final genom att besegra noll Premier League-lag. Millwall stod emot i 44 minuter innan Ronaldo, matchens bästa spelare, gjorde 1-0. I andra halvlek fyllde Van Nistelrooy på med två mål. Det enda kontroversiella den dagen var att Englands förbundskapten Sven-Goran Eriksson utsåg Van Nistelrooy och inte Ronaldo till matchens bästa spelare.

SÄSONGSARKIV 2003/04

Vägen till den tolfte FA-cupvinsten inledde United med en dålig insats mot tredjedivisionens Sheffield United i omgång 3. Först i den andra tilläggsminuten kunde Wayne Rooney spräcka nollan på straff.

Ett par hyfsat enkla bortasegrar mot Derby och Shrewsbury följde innan det blev en tuff batalj mot West Ham i kvartsfinalen. På Old Trafford räddade Anthony Martial omspel med en sen kvittering. Det skulle bli det allra sista omspelet av en FA-cupkvartsfinal. Marcus Rashford och Marouane Fellaini gjorde mål efter paus och United vann med 2-1.

Fellaini gav sedan United ledningen i semifinalen mot Everton. Chris Smalling kvitterade dock med ett självmål och det gick mot förlängning. Då petade Ander Herrera fram bollen till Anthony Martial och finalbiljetten säkrades.

I finalen väntade Crystal Palace, som hade tagit sig till sin andra FA-cupfinal (scrolla upp till 1990). Jason Puncheon såg ut att avgöra när han gjorde matchens första mål i den 78:e matchminuten.

Palaces manager Alan Pardew – som hade spelat mot United i finalen 1990 – dansade.

Det hade han inte mycket för. Kapten Rooney drev på sitt lag och hittade Fellaini på inlägg. Belgaren bröstade ner till Juan Mata som räddade förlängning.

I slutet av den första förlängningskvarten blev Smalling utvisad. Inte lika kontroversiellt som när Kevin Moran blev utvisad 1985.

Precis som 1985 skulle tio spelare räcka för United. Precis som 1985 skulle en egen produkt avgöra. En förlupen boll föll till Jesse Lingard som drog till på volley och prickade krysset.

För Uniteds manager Louis van Gaal blev det sista matchen på jobbet. Precis som Tommy Docherty fick han sparken efter att ha vunnit FA-cupen. För Van Gaal var det emellertid fotbollsmässiga grunder som avgjorde.

SÄSONGSARKIV 2015/16 ALLA ARTIKLAR OM MATCHEN

United fick en bekväm start på cupspelet, då Wigan Athletic städades av i omgång 3. Bekvämt borde det ha blivit i omgång 4 också, då United gick ifrån till 2-0 bota mot League Two-laget Newport County. Hemmalaget skulle emellertid lyckas komma tillbaka till lika. Men United rädde ut situationen med ett par sena mål. Därefter blev det bortaseger mot Nottingham Forest i omgång 5, efter ett sent segermål.

Kvartsfinalen, där United ställdes mot Liverpool på Old Trafford, blev en klassiker. Scott McTominay öppnade målskyttet men Liverpool vände med ett par mål precis före pausvilan. Liverpool hade sedan kontroll på tillställningen under andra halvlek. Men i ett desperat försök att kvittera slängde managern Erik ten Hag in allt offensivt han hade. Det resulterade då Antony kvitterade i den 87:e matchminuten.

Matchen gick till förlängning. Där slog Liverpool till först, precis före övertidens pausvila.

Detta var emellertid Uniteds dag. Mitt i den andra förlängningshalvleken skulle Marcus Rashford kvittera. Det var sedan United som låg på för ett segermål.

I det absoluta slutskedet fick Liverpool möjligheten att avgöra på hörna. Då vann Amad bollen till Alejandro Garnacho, som gick på kontring. Amad hängde med fram och Garnacho spelade tillbaka bollen och Amad avgjorde matchen.

United ställdes mot Championshiplaget Coventry City i semifinalen. Det såg ut att bli en enkel seger, då McTominay, Harry Maguire och Bruno Fernandes hade gett United en 3-0-ledning efter en timme. Men laget välkomnade Coventry tillbaka in i matchen och plötsligt var det 3-3 och det blev förlängning. I det absoluta slutskedet av förlängningen såg det ut som att Coventry hade avgjort, men målet blev bortdömt för offside. United kunde sedan ta sig samman och vinna straffläggningen.

I finalen blev det Manchesterderby, för andra året i rad, sedan Manchester City besegrat United med 2-1 i finalen 2024. Det var första gången sedan 1885 som samma lag hade mötts i final två år i rad.

City, med 115 anklagelser om finansiellt fusk hängande över sig, var storfavorit att vinna finalen för andra året i rad.

Det här var emellertid Uniteds dag.

Garnacho fick inleda målskyttet efter en halvtimme, då han bjöds på öppet mål, sedan Josko Gvardiol nickat bollen över egen målvakt.

Bara nio minuter senare dubblades ledningen, efter ett enastående anfall. Kobbie Mainoo och Fernandes drog upp anfallet. Bollen spelades sedan ut till Rashford, som slog en krossboll över till Garnacho på högerkanten. Garnacho avancerade in mot straffområdet och spelade sedan fram till Fernandes. Det såg ut som att Fernandes skulle gå på avslut men utan att titta spelade han bollen vidare till Mainoo, som med en bredsida placerade bollen bakom målvakten.

City fick en reducering i slutskedet men United höll undan och vann FA-cupen för 13:e gången.

Målskyttarna Garnacho och Mainoo var båda tonåringar. Det var första gången som två tonåringar gjorde mål i en FA-cupfinal. Garnachos mål var första målet av en tonåring i finalen sedan Cristiano Ronaldo för United mot Millwall 2004. Ett par år tidigare hade Garnacho och Mainoo varit ledande spelare när United vann FA Youth Cup.

SÄSONGSARKIV 2023/24 ALLA ARTIKLAR OM MATCHEN