Chris Smalling och Phil Jones representerar mycket. Smalling representerar den som lovade mest, den som skulle bli den store ledaren i Uniteds försvar efter Vidic och Ferdinand. Jones skulle bli den nye Duncan Edwards, som skulle klara av mängder med positioner både i backlinje och mittfält utan större bekymmder. Jones var till och med betrodd, av allas vår Bosse P, att han skulle ta över Paul Scholes fallna mantel.
I stället har de blivit ett par driftkuckufigurer i Manchester Uniteds fans kretsar. Deras skadelista skulle kunna uppta en guides hela schema på en dagssightseeingtur på Manchester Ship Canal. Visst, båda har hållit sig – med deras mått mätt – förhållandevis krya den här säsongen, men överlag har deras skadebenägenhet nästan fått Rafael att framstå som en järnman.
När dessutom det ultimata inträffar, som denna vecka, och Smalling först skadar Jones (och eventuellt gjorde slut på dennes säsong) på träning för att därefter göra sig själv illa är det bisarrt på gränsen till osannolikt.
Jones trumfar sin kollega lätt – och han är dessutom tre år yngre. Den gamle Blackburnpojken är alltså nyligen 25 år fyllda och har mångdubbelt fler skador än många 35-åringar har när dom är färdiga med karriären. Givetvis är detta faktum inte bara häpnadsväckande utan också väldigt sorgligt. Till viss del påminner det om Wes Brown, vars tidigare år också kantades av otur/oflyt/ofärdig kropp och han hade sannolikt (?) blivit en ännu bättre försvarare om han lyckats undvika det. Phil Jones utveckling har inte fått den raka väg vi hade både trott och hoppats och den kanske aldrig kommer heller. Därmed inte sagt att han är en oduglig back, men han är nog en bra bit från den han hade kunnat vara.
Med Smalling är det nog ännu ”värre” ställt. Han är 28 Ã¥r och borde rimligen peaka nu. Visst, han har haft sina perioder där han visat sina tillgÃ¥ngar och färdigheter, men förmÃ¥gan att hÃ¥lla en väldigt hög nivÃ¥ under en väldigt lÃ¥ng tid har inte letat sig in i honom. Mycket beroende pÃ¥ skador, givetvis, men i det här fallet vill jag nog snarare tillskriva bristande kunskaper som den största orsaken. Christoper Lloyd är helt enkelt inte en spelare som klarar av detta. Att han sen ser till att gÃ¥ sönder när United ska spela match var tredje dag i april underlättar inte heller, vare sig för honom eller för tombolan.
Vi kan bara hoppas att Baillys frekventa längtan efter rehabrummet bara är nyhetens behag och en omställning till ligan. För just nu är det till ivorianen vi får sätta vårt nästa stora hopp om en försvarsgeneral för det kommande decenniet.
För jag vill inte se Carrick belönas med en förlängning med villkoret att han kan rycka in som mittback våren 2018.
Även om han faktiskt skulle vara exakt lika farlig på fasta situationer framåt som de två yngre glaslirarna.
Btw: Ryktas att yours truly ska vara med i ett program om fotboll någonstans nära dig inom en snar framtid. Håll utkik, vetja!
