[poll id=”7″]
Liverpool gör som vanligt när saker och ting går dem emot. Kallar in advokater.
* Liverpool får inte spela i Champions League för man tog inte en plats bland de fyra bästa – kalla in advokaterna.
* Liverpool får inte signa en spelare som redan spelat för max antal klubbar – kalla in advokaterna.
* Liverpool får ett bud på en spelare avböjt – kalla in advokaterna.
Kommande säsong kommer Benitez inte göra några spelarbyten under matcherna. Istället kommer han byta in advokater för att förändra matchbilden. Liverpool leder med 30 minuter kvar? In med advokat A och bestrid att det är i enlighet med EU:S regler att spela mer än 60 minuter per match. Ligger man under? Gör tvärtom. In med Advokat B och hävda att det måste finnas rätt till dagligt arbete i åtta timmar. Minst.
Låter det påhittad? Lät det kanske som jag lät fingrarna löpa i vanligt hittepå? Fabulerande fritt?
Icke då.
Liverpool har gjort det förr och nu gör man det igen. Hur märkligt det än låter så är scenarierna i inledningen inte påhittade utan samtliga är baserade på verkliga händelser. Och så är även detta:
* Liverpool har lagt ett bud på Manchester United spelaren Gabriel Heinze.
* Man Utd har nobbat budet.
* Liverpool har kallat in sina advokater för att bestrida Uniteds rätt att neka andra klubbar Uniteds spelare.
Förutom att förlustigas över det påtagliga absurda i situationen kan man fråga sig varför Liverpool går till sådant stort besvär för att signa en spelare som är Uniteds andraval och inte gjort en bra match sedan Gerrard passade fransmän i VM. Svaret är enkelt. Inte bara hittar man lämpligt tidsfördriv åt sin jättearme av advokater, man gör det för att man har ett moraliskt ansvar och för att Heinze talar flytande spanska.
Jag har redan tidigare i annan krönika avslöjat Liverpools egentliga mål (kan man inte vinna krig med båtar får man prova med fotbollspelare) så det finns ingen anledning att återigen ta upp El Livero Pool, eller Shit-On-A-Stick som Madrid-borna så älskvärt kallar laget, utan vi fokuserar på kärnpunkten. Det moraliska ansvaret.
Varför har då det spanska laget ett moraliskt ansvar? Jo, handen på hjärtat. Det flesta är väl likt mig tämligen övertygade om att Heinze har kört sin sista jordfräs på Old Traffords potatisåker. Hans agent eller han själv, vem som nu än sagt vad, har effektivt sett till att Heinze har hamnat i Fergies skotska kylskåp och som så många kan berätta är då karriären i den fina röda tröjan över.Problemet för Heinze – och för Man Utd – är att det inte finns några andra klubbar än Shit-On-A-Stick som är intresserade av den argentinska landslagsmannen. Ett faktum som säkerligen är förvånande för många, inte minst Heinze själv som antagligen trodde han skulle sitta i Madrid och käka tapas denna varma julikväll.
Vilket leder fram till frågan på allas läppar: Vad sjutton hände? Det finns säkerligen en massa versioner och jag säger inte just min version är absolut rätt. Jag kan t.ex. ha fått någon språkdetalj fel i transkriberingen från kastilianska till engelska och sedan vidare till svenska. Men jag kan säga att min version för alla Unitedsupportrars skull borde vara absolut rätt. Allting började när gamla flintskallen Roberto “3 mål på 107 frisparkar så jag ska ta ALLA frisparkar” Carlos meddelade världen att istället för att flytta till vilohemmet Lugnet så skulle han flytta till Sista dagarna av karriären, Turkiet.
När Heinze fick reda på detta ringde han omedelbart sin agent och berättade att han äntligen såg sin chans att slippa vara känd som den argentinska åkerplöjaren som är sämre än en fransman. Något som för övrigt gnagt i Heinze ända sedan Man Utd köpte Evra och fransmannen redan på första träningen lurat upp Heinze till Glasgow för att köpa korv.
Heinze hade använt alla sina blonda lockar för att med ofelbar logik påvisa för sig själv att Real Madrid sålt sin spansktalande vänsterback och därför var i skriande behov av en ny en spansktalande vänsterback. Problemet för Heinze och hans agent var bara att Real Madrid vill ha Heinze i laget ungefär lika mycket som de ville ha Teddy Lucic.
Jag säger inte att Real rakt av skrattade ut Heinzes agent när han ringde upp för att berätta om Heinzes blonderade logik. Det kan mycket väl ha varit så att Predrag Mijatovic precis surfat in på www.wulffmorgenthaler.com för den tionde april 2007. Eller att Real serverade lustgas till eftermiddagsfikat den dagen. Kanske Predrag t.o.m. skrattade med agenten och inte åt? Vem vet? Vad vi däremot vet är att det var ett bakslag för den argentinska duon som nu hade bekymmer.
Heinze var bestämd på att han absolut ville byta klubb – mest för att han gått händelserna något i förväg och berättat för fru, barn och älskarinna att han skulle bli galactico – och agenten, med sin doktorsexamen i ekonomi, insåg naturligtvis att Heinzes värde knappast skulle höjas om han satt av tiden i Man Utd och var sämre än en fransman i flera års tid. Något som var snudd på garanterat när ryktet om Heinzes Galatico-hybris nådde skotska öron. Med ena foten utanför kaviarburken var därför nu goda råd dyra. Var skulle man kunna hitta en klubb som utan att tveka – eller bevis på spelförmåga för den delen – skulle köpa en spansktalande vänsterback? Helst också en klubb där Heinzes förmåga att passa in i tapasätande var viktigare än eventuella försvarsmisstag. En klubb som köpte spelare i parti och minut baserade på kulturell tillhörighet. En klubb där den befintliga vänsterbacken var sämre än en argentinare som var sämre än en fransman.
Just det.
I en upplösning mer genomskinlig och väntad än slutet av Spiderman 3 kan jag avslöja att torsken den argentinska duon bestämde sig för var El Livero Pool. Det var inte förvisso Real Madrid, men det är mer Madrid känsla över Anfield än vad det någonsin varit på Bernebeau. Paella varje kväll, böter och time-out i skamvrån vid varje engelsk ord och fler sydamerikanare än Sergels Torg i julveckan.
Sagt och gjort. Agenten ringde upp Benitez och redan vid första ordet – hola – var affären klar. Kontraktet påskrivet och allting. Notera också här att när Liverpool signar spelare så räcker det att klubben själva bestämmer med spelaren enbart. Ytterligare en av fördelarna med en jättearme av advokater.
Uppmärksamma läsare noterade säkert att jag tidigare i texten – strax innan jag tappade tråden – pratade om Liverpools moraliska ansvar att signa Heinze. Inte bara det strikt kulturlojala ansvaret utan det moraliska ansvaret. Var kommer det in i den uppmålade bilden av Goldie Locks Tapasätande och Liverpools fetish vid lagvrängare? Jo. Såhär ligger till det till:
Liverpools supportrar har sedan slutet av 80-talet tvingats leva med en total underlägsenhet i allt vad gäller fotboll jämfört med Man Utd.Spelare. Titlar. Pengar. Supportrar. Status. Rubb som stubb.Den gemene Liverpoolsupportern tvingas hemfalla åt historieforskning för att på något sätt kunna hålla huvudet högt. Man uppfinner egna saker man är bäst på, allt i syfte för att vinna någon form av konstgjord seger. Så stor är desperationen. Liverpool var på sin tid England mest framgångsrika lag och supportrarna vill tillbaka dit. Till vilket pris som helst.
Hade L Ron Hubbard bara varit en smula mer förutseende hade han kunnat lista att ingen vettig människa skulle köpa jiddret om Kejsar Xenu utan de riktiga pengarna låg i att finta fotbollsupportrar till att tro att deras just lag var B-Ä-S-T. Hade han sett vad som händer på Anfield idag hade hans ögon tårats. Sanna mina ord.
Därför är det Liverpools förbaskade skyldighet att stå upp för deras supportrar. Man har ett moraliskt ansvar att se till att supportrarna kan känna någon form av seger, av framgång. Om inte på fotbollsplanen så någon annanstans. I någon form av arena. Och det är här Heinze kommer in i bilden.
VM i Heinze-signing är just en sådan arena.Skulle det spanska laget, med hjälp av advokaterna, lyckas signa Heinze kommer en förvånande stor mängd supportrar betrakta det som Liverpools största ögonblick sedan man förlorade ligan mot Arsenal på Anfield.
2-0 kommer bli det nya 18-5.
