Ordförande Harold Hardmans ord pÃ¥ matchprogrammet den 19 februari var givetvis sorgsna. Men budskapet var optimistiskt och rubriken – United will go on… – berättade att klubben skulle gÃ¥ vidare. Vägen tillbaka var, som Hardman skrev, mycket riktigt lÃ¥ng och svÃ¥r. Men Manchester United reste sig.
Ovissheten kring vilka spelare som skulle ställa upp för United var så stor att Uniteds elva helt sonika lämnades blank på matchprogrammet. Detta till trots sopades Sheffield Wednesday av banan. United avancerade i FA-cupen och fortsatte hela vägen till Wembley. Det blev förvisso förlust i FA-cupfinalen men bara att laget tog sig dit var tillräckligt för att ge hopp om framtiden. Inte en omedelbart ljus framtid men väl en framtid.
Fullständigt osannolikt blev det en andraplats i ligan 1959. De närmaste åren var tuffare och säsongen 1962/63 kämpade United för klara sig kvar i förstadivisionen. Men den säsongen var också vändpunkten, då United gick och vann FA-cupen. Ett par år senare var Manchester United bäst i England igen.
Ytterligare tre år senare, tio år efter München, var Manchester United bäst i Europa.
Alltid den 6 februari minns vi de som dog i München. När det som i år är 60 år sedan olyckan blir uppmärksamheten givetvis större. För tio år sedan mindes vi i samband med hemmamatchen mot Manchester city. Det blev förlust men United reste sig och vann ligan. Sedan åkte United till Moskva och vann Champions League.
I Ã¥r spelas Champions League-finalen ocksÃ¥ i en gammal sovjetisk stad. Det blir ingen ligatitel i Ã¥r. Men vad skulle väl passa bättre än om United 60 Ã¥r efter München – pÃ¥ självaste Sir Matt Busbys födelsedag – vann Europacupen för fjärde gÃ¥ngen?
Det var 23 människor, varav åtta var spelare och tre var ledare i Manchester United, som en kall och bitter torsdag omkom till följd av Münchenolyckan. De flesta av oss var inte födda då, kanske var inte ens våra föräldrar födda. Vi minns dem ändå. Som supportrar är det vår skyldighet att minnas. Det är också vår skyldighet att se till att även nästa generation minns.
We will remember them.
Historien om München
Historien om Münchenkatastrofen skrev jag om i långformat för ett par år sedan. Det är en berättelse om hur Englands bästa fotbollslag byggs upp av egna talanger. Det slutar i tragedi i München men berättelsen fortsätter över Europacupsegern 1968.
Ett utdrag av texten finns också att lyssna på i poddformat.
För några år sedan medverkade jag i radiosporten i ett reportage om olyckan. Det reportaget kan ni lyssna nedan.
Mer läsning
Sir Matt Busby var lagets manager. Vår klubb hade inte varit den klubb den är om det inte hade varit för Busby.
Duncan Edwards var den kanske bästa spelaren i laget. Han kämpade i ett par veckor efter olyckan, men hans liv gick inte att rädda.
Den bästa av dem alla – en hyllning till Duncan Edwards
Sir Bobby Charlton ser vi fortfarande på läktarna när United spelar. Charlton överlevde olyckan och kunde fortsätta spela fotboll. Han blev Manchester Uniteds meste målskytt någonsin, Englands meste målskytt någonsin. Han gjorde flest matcher för United, han gjorde flest matcher för England. Nu har han lämnat ifrån sig rekorden men hans status som en av de främsta i klubbens historia är evig.
Sir Bobby Charlton: Gentlemannen som är Uniteds främsta målskytt
Historien om München har också berättats i många sånger.
Profiler
På hemsidan har vi skapat profiler på alla spelare som var med på planet samt för Sir Matt Busby och Jimmy Murphy.
- Sir Matt Busby
- Jimmy Murphy
- Geoff Bent
- Roger Byrne
- Eddie Colman
- Duncan Edwards
- Mark Jones
- David Pegg
- Tommy Taylor
- Billy Whelan
- Johnny Berry
- Jackie Blanchflower
- Sir Bobby Charlton
- Bill Foulkes
- Harry Gregg
- Kenny Morgans
- Albert Scanlon
- Dennis Viollet
- Ray Wood
Biografierna kommer att byggas på efter hand.
The Flowers of Manchester
One cold and bitter Thursday in Munich, Germany,
Eight great football stalwarts conceded victory,
Eight men will never play again who met destruction there,
The flowers of English football, the flowers of Manchester.
Matt Busby’s boys were flying, returning from Belgrade,
This great United family, all masters of their trade,
The pilot of the aircraft, the skipper Captain Thain,
Three times they tried to take off and twice turned back again.
The third time down the runaway disaster followed close,
There was slush upon that runaway and the aircraft never rose,
It ploughed into the marshy ground, it broke, it overturned,
And eight of the team were killed as the blazing wreckage burned.
Roger Byrne and Tommy Taylor who were capped for England’s side,
And Ireland’s Billy Whelan and England’s Geoff Bent died,
Mark Jones and Eddie Colman, and David Pegg also,
They all lost their lives as it ploughed on through the snow.
Big Duncan he went too, with an injury to his frame,
And Ireland’s brave Jack Blanchflower will never play again,
The great Matt Busby lay there, the father of his team,
Three long months passed by before he saw his team again.
The trainer, coach and secretary, and a member of the crew,
Also eight sporting journalists who with United flew,
And one of them Big Swifty, who we will ne’er forget,
The finest English ‘keeper that ever graced the net.
Oh, England’s finest football team its record truly great,
Its proud successes mocked by a cruel turn of fate,
Eight men will never play again, who met destruction there,
The flowers of English football, the flowers of Manchester.
De som överlevde
Idag minns vi de som dog men vi minns också de som överlevde. Det var 44 personer på planet, varav 21 överlevde. Men olyckan handlar också om de som inte var med på planet. Barn förlorade sina föräldrar, Mark Jones och Roger Byrnes fruar var gravida, och föräldrar förlorade sina barn. Vänner förlorade vänner och supportrar förlorade idoler.
Av spelarna på planet är det nu bara Sir Bobby Charlton och Harry Gregg kvar. Sir Matt Busby lämnade oss 1994, Johnny Berry senare samma år. Vi förlorade Jackie Blanchflower 1998, Dennis Viollet 1999, Ray Wood 2002, Albert Scanlon 2009, Kenny Morgans 2012 och Bill Foulkes 2013.
De som dog
Geoff Bent
Roger Byrne
Eddie Colman
Duncan Edwards
Mark Jones
David Pegg
Tommy Taylor
Billy Whelan
Walter Crickmer (sekreterare)
Tom Curry (tränare)
Bert Whalley (tränare)
Willie Satinoff (supporter)
Alf Clarke (journalist)
Don Davies (journalist)
George Follows (journalist)
Tom Jackson (journalist)
Archie Ledbrooke (journalist)
Henry Rose (journalist)
Frank Swift (journalist)
Eric Thompson (journalist)
Kenneth Rayment (pilot)
Bela Miklos (reseledare)
Tom Cable (flygvärd)
Vila i fred.
