En människa som blir alltför bortskämd har det ibland inte lätt. Det blir enkelt att bli blasé, att med lätt putmage luta sig tillbaka i fÃ¥töljen och tänka ”äh, been there done that, kom med nÃ¥got nytt” och önska att det var more to life than this.
Får ett barn godis varje dag blir det inte särskilt exalterat om det råkar bli lite finare choklad en dag. Det blir bara en lätt stigning på ett redan högt berg.
Men det kommer tillfällen då till och med en bortklemad unge går igång, känner upphetsningen, märker svettpärlorna bryta fram och pulsen stegras. Då allt godis som ätits tidigare, eller som ska frossas i framtiden, inte har någon som helst betydelse. Det är bara här och nu, den här överjävligt fantastiska påsen med läckerbitar som ska tryckas ned i magen – det är det enda som räknas.
Ingenting annat.
Vi har ett sådant tillfälle framför oss.
Tisdagen den 5 mars 2013 inträffar bara en gång även i en på framgångar mätt och likgiltig fotbollssupporters värld.
En kväll där allt utanför det som händer på en fotbollsarena i nordvästra England är oväsentligt.
En kväll där minst elva rödtröjade personer ska göra sitt allra yttersta för att skänka glädje till tio miljoner gånger så många.
En kväll där vi som älskar fotboll, älskar detta oerhörda Manchester United, från världens alla hörn kommer att sitta som 3-åringar med våra första lördagsgodispåsar.
Det är i morgon det händer.
Let’s do this.
