Embed from Getty Images
Jag är inte världens största fan av begreppet ”små marginaler”. Och det handlade det inte heller om här. Det var snarast tillfälligheter – kryddat med skicklighet från United. Ivanovic, som skulle ha markerat Fellaini, blev (hårt?) utvisad av kortförtjuste Phil Dowd och någon minut senare kom den rättvisa kvitteringen. Sånt utnyttjar förstås ett så pass skickligt lag som United. Det går verkligen framåt, men det är i korta, trippande – och ibland frustrerande små – steg. Det är nästan som att man tar fem minuter framåt per match, samtidigt som det darriga försvaret består. Men det vore så klart än värre och mer oroväckande om det gick lika sakta åt andra hållet!
Bring on City!
Extas!
- Kvitteringen! Var länge sedan jag sprang fram till tv-rutan och vrålade så högt. Och att döma av vrålet som strömmade ut ur mina högtalare var det ganska bra tryck på Drömteatern också. Med tanke på agerandet vid 0-1 måste det ha suttit extra skönt i Robin van Persie att få sätta den bollen, i det läget.
Imponerande:
- Första halvlek var säsongens bästa. Högt tempo, sköna omställningar och finurliga instick.
- Marouane Fellaini. Det var tämligen givet att han skulle starta. Dels efter sitt fina inhopp mot WBA och dels med tanke på storleken i Chelseas lag. Han svek inte utan var Uniteds bäste spelare genomgående. Tog fajten mot Matic, värderade ofta rätt och med lite mer precision borde han fått fler lägen innan kvitteringsassistnicken. Dessutom bjöd han på en magnifik klackskarv till sin landsman i andra halvlek. Går han mot en ny vår eller var det bara en matchbild som passade honom ovanligt bra?
- Efter 0-1 var United på gränsen till chanslöst och Chelsea började spela av matchen på ett sätt som United skulle behöva skaffa sig kunskap om (minns ni också Leicester?). Därför var det extra upplyftande att se hur United samlade ihop sig igen och skapade lite tryck. Det måste delvis vara ett stänk av självförtroende som möjliggjorde detta. För att ha stått emot Evertons press och därefter lyckats trycka in 2-2 mot WBA kan inte vara annat än moraliskt upplyftande. Det var ingenting vi såg under Moyes ledning. Att dessutom fixa det mot serieledarna borde öka temperaturen ytterligare i skallarna hos spelarna.
Good enough:
- Luke Shaw inledde med en offensiv vi inte sett tidigare från vår nye #3. Bra i defensiven också, svårpasserad.
- Adnan Januzajs (med betoning på U!) första halvlek. Inte ofta jag upplever Ivanovic ha problem med en ytter. Det hade han i dag. Januzajs framspelning till RvP i första halvlek var matchens delikatess tillsammans med Fellas konstverk. Man såg direkt att han växte med förtroendet att starta igen trots sin mediokra insats mot WBA. Dock syns det att belgaren inte är en naturlig kantlirare och hans framtid är central.
- Chelsea är fysiskt, starkt och på gränsen hela tiden, vilket inte minst sju gula kort vittnar om. Men jag tycker att United stod upp bra ändå. Me like!
- Chris Smalling. Kastades in när hans skade-alter-ego kastade in handduken. Jag var orolig, men jag tycker att han skötte sig med den äran, Christopher. Räddade Rojo ett par gånger.
Not good enough:
- Den här otrevliga vanan att till och med bjuda motståndarna på målchanser är något United kan lägga av med. Både Blind och Rojo var särskilt givmilda.
- Osäkerheten i uppspelsfasen symboliserades i början av andra när DDG och Blind av någon anledning inte kunde sluta passa varandra förrän det var dags att lägga ut den på Smalling som i sin tur inte kunde göra annat än att dra ut den till inkast för Chelsea. Vad handlade det om?
- Rojos små stunder av okoncentration. Spelade upp sig, men det var hjärtat i halsgropen vid några tillfällen när bollen närmade sig honom. Han kompenserade det med sina quarterbackuppspel.
- Juan Mata igen. Det går alldeles för långsamt! Och med för många tillslag! Än en gång ”lyckades” han springa omkring som i ett vakuum utan att vara en spelfördelare av allra yppersta klass. Glimtade till när han serverade ADM ett volleyläge i inledningen av matchen, men i övrigt näst intill osynlig – som så ofta. Borta i januari?
Frågetecken:
- Det här bytet Adnan–Ángel förstod jag inte riktigt. Gissningsvis för att få igång Di Maria, men det lyckades inte riktigt.
- Robin van Persie brukar ha första ytan vid hörnor emot. Så även i dag, men han valde att backa ner mot stolpen och att sen se Drogba mot Rafael i luften, well, det är inte jämna lag.
- Ángel Di Maria var precis som mot WBA en perifer figur. Håller han på att landa i Manchester efter första tidens eufori? Lyckades inte ens med hälften av sina utmaningar och slarvade bort bollar ovanligt många gånger. Ändå: 5 skapade målchanser – flest på planen. Hur ser LvG på hans roll mot City nu? Jag skulle gärna flytta in honom i Matas position.
- Phil Jones, Jonny Evans och Chris Smalling är en trio spelare som tillsammans blir en mittback. Det borde United veta vid det här laget. Nu är det inte längre bara skrattretande – det är dags för klubben att agera. Vi kan inte låta det fortgå i samma stil säsong efter säsong. Vem eller vilka ska bort?
Sist:
- Jonesskadan innebar att United nu startade med backlinje nummer åtta på tio matcher.
- United startade med två engelsmän, två argentinare, två belgare, två holländare, två spanjorer – och en Rafael. Internationellt värre.
- Senaste sju ligahalvlekarna mot Chelsea på Old Trafford ser 1-2 som målskillnad. Ett spelmål – inslaget av ingen mindre än Phil Jones förra våren.
- Kvällens sång från fansen var givetvis: ”We’ll race you back to London”. Engelsk fanskultur när den som allra bäst.
- Det är ett United i förvandling vi ser. Jämfört med förra säsongens 0-0 hemmamatch med Chelsea fanns bara De Gea och Robin van Persie i Uniteds startelva. Jämför vi 18-mannatruppen är det bara Smalling och Lindegaard att tillägga. 14 andra killar således. Bara en så enkel detalj som att backlinjen i Chelsea var till tre fjärdedelar likadan medan Uniteds var helt ny betyder en del.
- Victor Valdes fick plats mellan Jonny Evans och Paddy McNair på läktaren. Undrar om det snackades skador där.