Ja, hej United-vänner!
Lisa heter jag och har fått den stora äran att bli co-skribent här på MUSS-bloggen tillsammans med Mats. Några av er har jag säkert redan korresponderat med då det i huvudsak är jag som håller MUSS sociala medier i rullning, men för vissa är jag säkert helt ny och tänker att det därför vore på sin plats med en liten presentation. Så ni vet vem det är som då och då kommer kapa bloggen framöver.
Som sagt, jag heter Lisa. Jag är 25 år och bor i Malmö, men är född och uppvuxen i Karlshamn. Att jag blev United-frälst har jag enbart min pappa att tacka för (eller beskylla, beroende på hur man vill se det..) Om man bortser från det lokala laget, vårt kära IFK Karlshamn, i staden där jag växte upp så har det alltid bara funnits en klubb i vårt hem. Trots att diverse släktingar och vänner till familjen med en förkärlek för allt från Liverpool och Aston Villa till MFF och Hammarby försökte värva mina sympatier när jag var barn så fanns det bara en klubb. Det var alltid United.
Annars är jag nog som Unitedsupportrar är mest. Byter kanal när Stryktipset kör Manchester City-reklamen. ”Rättar till” tröjorna inne på InterSport när jag går förbi, så att Rooneys hänger framför Gerrards. Hävdar bestämt att Welbeck kommer bli lika bra som Van Persie en dag, om inte bättre. Anser att Ronaldo fortfarande är vår spelare. Blänger på skolbarn som cyklar förbi i Chelsea-kläder och tänker ilsket saker som ”värdelöst föräldrarskap” och ”bristande barnuppfostran” Och så vidare, och så vidare. Med andra ord, jag lever i den verklighet av hopp och förnekelse som varje Unitedsupporter gör. Varje år är vårt år och så kommer det alltid vara, även om vi på sista tiden fått allt svårare att tro på det. Men jag tror verkligen att detta året är vårt år, att det kommer att vända nu.
Sådär, nu vet ni lite mer om mig. Och just det ja, det var visst nödvändigt att ni skulle få se hur jag ser ut också.

Nu vet ni det.
Låt oss nu hoppas på att vi kan knäcka Sunderland idag, så att magsåret från förra helgen kan få läka i lugn och ro.
Vi hörs :)
/Lisa

Danny Welbeck har inte blivit den vi trodde och hoppats att han skulle bli. Han blir 24 år i november och är ännu inte på den nivå vi har längtat och önskat se honom på. Visst, han blixtrar till med vesselsnabba one-twos, är en av världens kvickaste på att störa motståndare med boll och han har vässat tekniken som för någon säsong allt fick honom på fall i straffområdet minst en gång per match. Men det räcker inte i United och han har antagligen helt osentimentalt fått veta av Louis van Gaal att han inte är mer än tredjevalet i både 3-5-2 och 4-3-3.
Han har tvekat tidigare till framtiden, Danny, när han skrev på sin senaste kontraktsförlängning och det är lätt att förstå varför han kan tänka sig att lämna sin pojkdröm. Han har gått från 23 starter och 7 inhopp 2011-12 till 13+14 året därpå och 15+10 förra säsongen. 24 inhopp i ligan på två säsonger är nästan Chicharitoklass (eller egentligen inte, Ärtan – den lille – har 31 på motsvarande period) och det är ingen drömtillvaro, speciellt inte för en anfallare som sällan fått spela renodlad anfallare.
Men om han lämnar, det sägs att det ställts krav från Uniteds sida om icke-topp-sex-klubbar i England, blir det ett stort hål i truppen. Ett enormt och svart Manchesterhål. Utan Welbz är det upp till Tyler Blackett att försvara stadens färger och även om han har potential är det varken startspelare eller landslagsman på honom (än).
 

Det vore ett misstag att släppa Dat Guy. Det får bli avslutningen – så länge – om honom. Ett misstag. Ett misstag. Ett misstag. Ett misstag. Ett misstag. Ett misstag. Ett. Misstag. Ett ödesdigert. Misstag. (Förstå när Chris Smalling, hösten 2017, dräller med bollen, Arsenals Danny Welbeck vräker sig fram och motlägger in den i krysset bakom Tomasz Kuszczak).
* Paul Aaron är rädd. Han fruktar att United ska bli ett nytt Liverpool. För några månader sedan hade jag sagt att den risken var lika stor som att Paul Scholes skulle börja synas i var och varannan blaska, men nu är vi där vi år.
Det är inga dåliga krav han har heller för att United inte ska falla i glömska. Fyra gubbar från Real Madrid och en världmästarback från Dortmund är en önskelista som inte ens de mest inbitna och fruktande fansen skulle tänka sig sätta upp.
Tyvärr sågar han inte Glazyrerna rent ut utan antyder mer att Fergie lät det förfalla, vilket han ju på ett sätt också gjorde. Men med stor sannolikhet med god assistans från de där jänkarna som tjänat några tusingar på att suga pengar ur vår klubb.
* Match först på söndag, men det blir en liten titt på Sunderlandförutsättningarna redan i dag ändå. Med Ander Herreras skadeoskuld – till slut, det tog några veckor – borta på Carrington i går och Rojo utan arbetstillstånd ser det till och med mörkare ut än inför Swansea. ”I’ve never had this as a manager” säger LvG. Vi har dock haft det så här som fans, Lollo. Det är så här det ser ut i Manchester United. Kommer man hit räcker inte en trupp på 21-22 spelare, du måste nästan upp i det dubbla för att klara en säsong.
Inget nyförvärv kommer att spela då den knubbige är väck sedan tidigare. Darren Fletcher lär vara given och få sällskap av … ja, vem? Anderson har vi tack och lov inte sett skymten av i matcherna, Tom Cleverley var inte i truppen senast och that’s it. Det är Uniteds mittfältsalternativ bestående av renodlade innerfältare. Jag sitter och skakar på huvudet medan jag skriver. Ska vi ta upp Ben Pearson? Andreas Pereira? Och skada dom också? Äsch, släng in Shinji så kanske vi kirrar ett kryss.
Nej, inte än.
Taktiken då? 4-4-2 som i andra mot Swansea? 4-3-3 som LvG vill spela eller 3-5-2 som han nött i över en månad? Jag tror på det senare. För 3-5-2 kan inte avfärdas direkt, det är ingen bra signal, så det här får bli elvan:

DDG

Jones – Smalling – Blackett

Valencia/Young/Rafael/tomt – Kagawa – Fletcher/tomt – Januzaj/tomt

Mata

Rooney – RvP

* Medan fönsterklockan tickar kan vi titta tillbaka på Andy Mittens lilla video från mitten av juli om Arturo. Och hoppas vidare.

Luis Carlos Almeida da Cunha är 27 år, snart 28. Han ska enligt statistik som jag inbillar mig och inte har några som helst vetenskapliga belägg för vara på toppen av sin karriär. I stället skeppas han, mindre än ett år efter att han skrivit på ett nytt jätteavtal med United, ”hem” till Sportingklubben i Lissabon. 
Det var ju inte så det skulle bli.
Men så ser verkligheten ut efter flera års stagnation, som är på gränsen till oförklarlig. Nu väljer hans klubb att ta honom som ”delbetalning” och låna ut honom utan avgift samt betala hans miljonveckolön, bara för att slippa honom på Carrington. Han är så pass oönskad att United inte ens bemödar sig med att informera sina fans om att han flyttat till Portugal igen.
Nani har inte fått förtroendet varje vecka, men det är få spelare som underpresterar i United som får det (fram tills förra hösten).

Medan Nanis karriärskliv fortsätter nedför stegen går Marcos Rojos i motsatt riktning. En lårtatuerad 24-åring som via Moskva och Lissabon nu ska leva livets glada dagar som Manchester Uniteds nye Alexander Büttner ta Tyler Blacketts plats till vänster i trebackslinjen. En argentinare som på 49 ligamatcher i Portugal synat gult 21 gånger och rött 4 gånger kan vara det jävlaranamma som krävs för att sparka många underpresterande Unitedspelare i röven.
Han har spelat både mittback och vänsterback i karriären som började på allvar med debuten i Estudiantes (La Brujitas gäng ju!) och det är en av lockelserna så klart: United har inte ett överflöd av rutin på defensivvänsterpositionen. Blackett är lovande, Evans är skadad och Shaw är överviktig.
I övrigt hänvisar jag alla diskussioner om Rojos egenskaper hit. Själv tänker jag bilda mig en uppfattning av honom mer än det jag såg – vilket inte var kattskit – av honom i VM innan jag hyllar eller motorsågar. Det är i alla fall vare sig en supertalang eller en världsstjärna vi värvat. Det är en trupplirare. Så enkelt är det. Det behövs fortfarande minst två givna superstartspelare.
En intressant aspekt på Uniteds/van Gaals val att skicka iväg Nani är att det skulle kunna öppna för en annan ytter. Men det är också avhängigt hur Louis tänker sig framtiden. Nani användes som bekant som striker i USA och ansågs inte ha vare sig Youngs eller Valencias defensiva egenskaper, vilket jag kan tycka är lite märkligt. Nanis defensiv är lite underskattad.
* And now to something completely different: Är det fortfarande ingen som klippt ihop Glenn Strömbergs alla ”eeeoooooh” från de senaste åren?
* Herrera och Rojo VILL verkligen spela i United. Herrera gick ned i lön – i samband med utköpsklausulbetalningen – och Rojo strejkade en sväng för att få sin flytt.

Vi har haft en argentinsk vänstermittback tidigare och vi har haft en vältatuerad vänsterback tidigare. Nu slås den kombinationen ihop och mycket talar för att vi får se Marcos Rojo i en Rojodräkt.
Jag har svårt att bli så upphetsad att jag darrar, trots att grabben kommer från ett VM-silver och en uttagning i All Star (enligt nån slags index)-laget från samma turnering. Han är ingen mittbacksledare, han är ingen stellar signing och han är ingen mittfältare.
Återkommer när jag glatt mig lite mer.

Det finns knappt en möjlighet för mig att titta på mer fotboll efter en Unitedförlust. Därför var det extra fett uselt att United inledde ligahelgen och att de inledde just så där vidrigt som jag inte kunde föreställa mig. Jag hade blivit alltför hypnotiserad av försäsongssuccén. Jag såg därför bara brottstycken av Arsenal, Liverpool och city. Men det räckte för att framkalla känslan att det var tur att det var hemmaplan och det bara var Swansea. Så stukad är jag just nu.
Frågan är dock hur Louis van Gaals vecka ser ut. Han har som bekant varit i den här sitsen förut, framförallt med Bayern där han inledde horribelt för att via ett kanonresultat i Turin helt vända på allt och till och med ta hem titeln. Nu tror jag ju som bekant inte att ens LvG kan uträtta såna storverk med Blackett, Young & co, men någonting måste ju göras. Just nu känner jag mig lika hjälplös som när jag flyger. Det är ledsamt att se ens älskade klubb misshandlas och vara oförmögen att göra någonting.
Sex dagar återstår tills nästa diagnostiska prov, då på Stadium of Light, och jag försöker nu lägga Swansea bakom mig och bara vara nyfiken på hur holländaren ska hantera den taktiska delen inför mötet med Bissen.
LvG:s spelsystem har under större delen av hans karriär varit 4-3-3. Hans övergång till 5-3-2 eller 3-5-2 eller 3-4-1-2 med Nederländerna berodde enbart på att Kevin Strootman gått sönder. Nu kan det ju tyckas märkligt att ett helt system skjuts i sank av en skadad spelare, men LvG väljer hellre att anpassa systemet efter spelarna än tvärtom och då blir det så här.
Det innebär också förstås att han inte ser någon Strootman i United och därmed inga möjligheter att använda sig av 4-3-3. Men att han övergav 3-5-2 en halvlek in på Premier League-säsongen, och använde sig av Ashley Young som vänsterback och slängde in Nani, visar också vidden av det prekära läge laget befinner sig i. När man tvingas använda två debutanter, helt utan Premier League-erfarenhet alls, i sin första match med ett nytt spelsystem i en klubb som ska hämta sig efter den sämsta säsongen i mannaminne … nej, det ska inte behöva ske. Men det är faktum.
Två veckor kvar av transferfönstret, som alltså stänger i början av september i England. Kommer inte minst TVÅ startspelare in får vi kämpigt att ens ta femteplatsen. Såg uppgifter om att United är det lag – förutom Exeter City – av Englands fyra högsta ligor som tagit in minst antal spelare. Det är ju på gränsen till högförräderi i situationen som klubben befinner sig i. En ny manager i Manchester United ska inte behöva säga att truppen är ”below top quality”!
Vi vill inte börja prata om det, så klart, men små, små röster i skallen börjar viska tyst, lite tyst: ”tänk om det här är början till förfallet, åratal av titellösa säsonger … ”.
Tyst!
Men det är bara att titta på några av spelarna som några andra klubbar som kallar sig störst köpt in de senaste fem åren. Det är lite skillnad på namn och namn.
Bayern:
2014-15: Robert Lewandowski.
2013-14: Thiago Alcantara, Mario Götze.
2012-13: Javi Martinez, Mario Mandzukic.
2011-12: Manuel Neuer.
2010-11: Luiz Gustavo.
Real
2014-15: James Rodriguez, Toni Kroos.
2013-14: Gareth Bale, Isco, Illarramendi.
2012-13: Luka Modric.
2011-12: Fabio Coentrao, Raphael Varane.
2010-11: Sami Khedira, Mesut Özil.
Barcelona
2014-15: Ivan Rakitic, Luis Suarez.
2013-14: Neymar.
2012-13: Jordi Alba.
2011-12: Cesc Fabregas, Alexis Sanchez,
2010-11: David Villa, Javier Mascherano.
Och så United…
2014-15: Herrera, Shaw.
2013-14: Fellaini, Mata.
2012-13: Kagawa, RvP, Zaha.
2011-12: DDG, Young, Jones.
2010-11: Smalling, Hernandez, Bebe.
Och det går inte att komma dragandes med att vi hellre satsar på egetproducerat material. Eller det är klart att det går, men hur många startspelare har det plockats fram därifrån de senaste fem åren? Ingen. De senaste fem åren har vi alltså värvat två stora stjärnor, färdiga världsspelare, trots att Class of 92 tunnats ut alltmer och till slut försvunnit helt.
Det är på onsdag EN MÅNAD sedan Ed Woodward körde sitt ”watch this space”-utspel och innan dess hade han sagt att han ”arbetet i flera veckor med LvG angående transfers” och att det inte finns någon budget. Häromdagen sa LvG själv att en spelare går att köpa på 24 timmar. Då återstår bara att skylla på … LvG? För om LvG gett klartecken till spelare, budgeten är obegränsad, arbetet med att köpa en spelare är ett dygn – då borde det rimligen ha ramlat in flera stycken. Alternativen är …
1) Att Ed ljuger och det visst finns en budget och han inte får loss pengarna som han vill ha.
2) Att LvG ljuger och det inte alls går att värva en spelare på 24 timmar.
När Fergie hela tiden använde sig av ”no value” och gav fan i spelare som Özil, Modric et.al var jag hela tiden övertygad om att han inte fick de stålar han ville, men på ett snyggt sätt skyddade sina (vedervärdiga) chefer med den typen av ihåliga utspel. Och att han visste med den erfarenhet han bar på att han skulle kunna fixa titlar ändå. Sedan förra sommaren har alla strategier kastats överbord. Det funkade inte att öppet säga att man jagade Fabregas, det fungerar uppenbarligen inte att säga att budgeten är obegränsad.
* #Glazersout trendade härligt under gårdagskvällen, men fick förstås motreaktioner från bland annat snusförnuftiga engelska journalister. ”Vad ska det tjäna till?” och blablabla. Som om vi trodde att Glazyrerna ba’ ”Nähä, nu säljer vi klubben för att det skrivs så mycket på Twitter att vi ska ut”. Givetvis. Snacka om att idiotförklara människor.

Det ska ta tre månader att installera den nya filosofin, vilket Louis van Gaal tidigt lyfte fram. Men då kunde han väl ha gett blanka tusan i att vinna samtliga sex matcher på försäsongen och på så sätt ge oss falska förhoppningar om en bra start på ligan? Nu satt man – trots den startelvan! – och trodde på en kanonsinledning redan i premiären. I stället fick vi förra säsongen över oss igen och som extra krydda jagade vi kvittering med Fellaini, Nani, Fletcher, Blackett och Young på planen. Det skulle till och med bläckfisken Paul haft svårt att sia om för bara några månader sedan. Well, en tävlingsmatch gör ingen sommar så vi väntar med den definitiva domen till oktober då LvG fått sina tre månader.
Dagens insats var i ärlighetens namn, när vi landat och fått lite eftertanke, inte förvånande. Men den var likväl under all kritik ändå.
Manchester United-of-old-standard:

• Phil Jones. Spelade med hjärtat utanpå kroppen och tajmade för en gångs skulle tacklingar både till höger och vänster.

Godkänt med dagens Manchester United-mått mätt:

• Adnan Januzaj är ju en startman i alla elvor och system om det ska se ut så här. Tyvärr fick alldeles för lite bollar. Och får få bra medspelare. Han var lite väl tunneltittande ibland, men det kommer att betala sig en dag.
• Tyler Blackett var inte hundra, han hade något eller till och med några mål, på en del av sitt samvete – men det här var hans Premier League-debut och det lovade lite. Framförallt gillar jag hans svepande crossar. Gillade inte: Hans beslutsfattande. Men det krävs fler än 90 PL-minuter innan det förbättras.

För dåligt till och med i dagens Manchester United:

• Fasta situationerna. Okej, Rooneys mål kom till efter en, men i övrigt var det väl inte en enda riktigt farlig målchans på otaliga lägen, både frisparkar och hörnor.
• Inställningen! Seriepremiär efter förra säsongens dunderfiasko, hemmaplan mot överkomligt motstånd, och då bjuds vi på det här?! Jag väljer att fokusera på inställningen så länge, för alternativet är att Swansea är ett bättre fotbollslag och det vill jag inte acceptera. Än.
• Innermittfältet. Fletcher-Herrera fick en dålig start och det blev knappast bättre. Med Fellaini och Cleverley (inte ens på bänken) som alternativ är det fortsatt västvärldens mest eftersatta jobbposition.
• Tempot och sidledspassningarna som inte leder till någonting.
• Samarbetet mellan anfallarna. Två så skickliga forwards måste kunna göra det på ett bra mycket mer framgångsrikt sätt.

Bedrövligt:

• Okej att Ashley Young används som wingback, det kan jag köpa till viss del, men när han sen tvingas spela vänsterback en hel halvlek … jag hittar inte ord. United släpper två vänsterbackar, köper in EN som är OTRÄNAD och sen går och blir SKADAD. Det är ju barockt. Det är inte heller Ashleys fel att han är dålig som vänsterback. Han är ju ingen vänsterback. Däremot visade han prov på skickliga överhoppningar vid ett gäng frisparkar. Swansea blev säkert väldigt förvirrat av de tilltagen.
• Det sitter fortfarande i sen förra året: Jag reagerar inte med chock och förvåning när Swansea kommer till Old Trafford och tar ledningen. Det har blivit en naturlig del av det nya supporterlivet, post-Fergie.
• Det lärde jag mig förra året: Förr om åren har jag alltid bara sett ett vinstmål som möjligt då United kvitterat på hemmaplan (de få gånger vi legat under). Men under 2013-2014 insåg jag att motståndet faktiskt kan ta ledningen än en gång. Så därför blev förvåningen och chocken minimal även vid Sigurdssons 1-2.
• 1-2-målet: Juniormisstag att inte hänga med vid en snabbt slagen frispark. Sen var det felbeslut, marginaler emot. Precis som under stora delar av fjolårssäsongen.

Ynkedom:

• Det faktum att United inte handlat mer. LvG kunde bara frågat random supporter om vilka spelare som han kan skicka. Nu står vi här med en sämre trupp än 2013-2014. Det borde ha varit omöjligt, men så ser verkligheten ut. Handlar inte klubben minst två startspelare – alternativ till Smalling och Fletcher är prioritet just nu – innan september så kan det mycket väl bli sämre än den femteplats jag tippat oss på.

Till sist:

• Swansea hade fem spelare kvar – United två – sedan motsvarande ligapremiär förra augusti. 15 av 22 har lämnat, slutat, bänkats, skadats. Svårslaget.
• Apropå spelare som är på väg bort så kan man ju inte förvänta sig att killar som Nani och Fellaini ska slita häcken av sig för att kvittera när de – enligt uppgift – ska säljas. Jag skulle inte göra det i samma situation (om jag inte var en supporter).
• LvG påstod efter matchen att vi hade chanser att göra 2-1. Det var lite Lagerbäckskt över det uttalandet. Minns bara Rooneys frispark i utsidan av stolpen.
• Wilfried Bonys satta kropp stod fastfrusen framför Phil Jones vid 0-1. Handbollsscreening när den är som bäst. Jag tycker inte att det är frispark.
• LvG tog vid där Moyes öste på under förra säsongen och spräckte en långvarig svit: Första förlusten i en hemmapremiär sedan 1972.
• Ledsamt med Jesse Lingard som till slut fick sina första PL-minuter för United. Onödig Phil Jones-lik satsning av honom. Kanske lite för taggad.
• DDG i svart var ytterst oväntat för mig.
• Moyes inledde sin Unitedkarriär med att spöa med Swansea på bortaplan – det slutade illa. Vi kan alltid hoppas att allting blir tvärtom nu.
• Bara jag som tyckte att det var märkligt att ta ut Herrera och behålla Fletcher?
• Dagens vanligaste passningskombo? Smalling passade Blackett 28 gånger. Sexy football.

Bara åtta dagar kvar tills nästa förlustchans. Eller så väljer man att se det positivt: Åtta dagar tills revanschens timma slår.