Uniteds historia

Manchester Uniteds första mästarlag

Manchester United var en beskedlig fotbollsklubb i början på 1900-talet. Klubben hade bara spenderat två säsonger – 1892/93 och 1893/94 – i högstadivisionen, båda gångerna slutade det med en sistaplats i tabellen (på den här tiden fanns inte automatisk nedflyttning). I andradivisionen blev det ofta en placering på övre halvan i tabellen men inte i den absoluta toppen.

Bättring fanns ändå att skönja. Våren 1901 överlevde Newton Heath Football Club en ekonomisk kris och ett år senare bytte klubben namn till Manchester United Football Club.

Hunden Major och bryggaren Davies

Legenden berättar att det var hunden Major som fångade bryggaren John Henry Davies intresse. Hur som haver med den saken kom Davies under alla omständigheter att börja tala med Majors husse Harry Stafford, mångårig lagkapten för Newton Heath. Stafford berättade om klubbens ekonomiska problem för Davies. Det borde inte ha fungerat, för Davies brydde sig inte om fotboll. Bryggaren övertygades ändå om att det fanns en långsiktig möjlighet att förvandla den blödande fotbollsklubben till en kassako. (Så skulle det inte bli. Sisådär 30 år senare stod United återigen på ruinens brant.)

Därmed kom det sig att Davies investerade sina egna pengar för att göra klubben skuldlös. Om Davies skulle tjäna pengar var det nödvändigt att Manchester United skulle spela i Division 1, varför bryggaren också sköt till pengar för att investera i spelartruppen.

Flera stora namn hämtades in. Den fina anfallaren Jack Peddie, som skulle komma att ta över kaptenssysslan efter Stafford och göra 58 mål på 121 matcher för United, var kanske det största nyförvärvet. Tommy Arkesden hade spelat i FA-cupfinalen 1899, målvakten John Sutcliffe nådde landslaget i både fotboll och rugby. Tommy Morrison var irländsk landslagsman och William McCartney hade representerat Skottland.

Några år senare värvades Thomas Robertson, Alexander ”Alex” Robertson och Alexander ”Sandy” Robertson. Alex och Sandy på samma dag!

Men alla de nämnda spelarna var borta när de stora framgångarna nåddes. Det var inledningsvis de mindre namnkunniga nyförvärven som allvar skulle skriva in sig i historieböckerna.

Målvakten Harry Moger var reservmålvakt i Southampton. United anade emellertid att han hade mer att ge, vilket visade sig vara rätt. Moger skulle vara förstamålvakt under hela Uniteds första storhetsperiod.

I skotska Ayrshire hittades vänsterhalven Alex Bell. Bell räknade med att stanna i tre månader. Det blev elva år. Och 309 matcher. Den första pjäsen i den legendariska halvbackslinjen Duckworth, Roberts och Bell var funnen, närmast av misstag.

2-3-5

”På min tid kunde jag spela på högerkanten med bara ett öga,” protesterade Billy Meredith, 1947, mot den moderna fotbollen. ”Nu för tiden bryter yttrarna in. […] Hörnen på planen är där för att användas. Vi använde dem när jag spelade. Nu kan du nästan plocka svamp där.”

Meredith menade att taktiken i början på 1900-talet var enklare och mer direkt, vilket gav ett ”snabbare och mer spektakulärt” spel.

Lagen spelade 2-3-5, med två försvarare (full backs), tre halvbackar (half backs) och fem anfallare (forwards). Anfallslinjen bestod av två yttrar, två inrar och en centerforward. De två försvararna, vänsterbacken och högerbacken, ska inte jämföras med dagens ytterbackar, de är närmare dagens mittbackar. Halvbackarna är i någon mening motsvarigheten till mittfältarna idag.

Mangnall tar över

Investeringarna räckte bara till en femteplats i andradivisionen. Ett undermåligt resultat och sekreteraren James West fick sparken. In kom James Ernest Mangnall från Burnley. Det var näppeligen att betrakta som en självklar succé, Mangnalls Burnley hade slutat sist i andradivisionen 1903.

Mangnall anställdes som sekreterare men till skillnad från företrädaren tog han ett större ansvar för lagets dagliga arbete. I all väsentlighet var Mangnall Uniteds första manager men det var först när James Robson anställdes 1914 som United fick sin första officiella manager.

Ett av Mangnalls första drag var att plocka in Manchestersonen Dick Duckworth från en lokal klubb. Den nya högerhalven kostade 50 pund i ”gåva”. Väl investerade pengar, skulle det visa sig, även om det dröjde några år innan Duckworth slog sig in i a-laget.

Historieböckerna indikerar att Mangnall var nära att vinna uppflyttning redan i sin första säsong som ansvarig. United slutade trea i Division 2, bara två poäng bakom vinnaren Preston North End och en enda poäng efter Arsenal, som också gick upp. Sanningen är emellertid att United aldrig var riktigt nära. Först i mitten på mars gav Mangnalls metoder resultat, då var det för sent, tio vinster och två oavgjorda de tretton sista matcherna var förgäves.

Med Jimmy Bannister, Herbert Burgess, Billy Meredith och Sandy Turnbull i laget slutade Manchester city tvåa i Division 1 och vann FA-cupen.

Trots den nesliga tredjeplatsen skulle United få ett sista skratt. Grimsbys supertalang Charlie Roberts var jagat villebråd. En rad klubbar i förstadivisionen ville ha hans tjänster. Fotbollsvärlden chockades när det var United som drog det längsta strået. Vissa påstår att Roberts kostade så mycket som 600 pund, i så fall var blev han den dyraste värvningen någonsin. Troligare är kanske att United betalade 400 pund. Vi lär aldrig få veta säkert. Med centerhalven Roberts säkrad var alla pjäser i halvbackslinjen Duckworth, Roberts och Bell på plats.

United var genomgående bättre säsongen 1904/05, men det var utmanarna också. När säsongen summerades hade United 53 poäng, vilket hade räckt till en överlägsen förstaplats året innan. Men Liverpool samlade 58 poäng och Bolton 56. Hoppet levde vidare, då Division 1 skulle utökas med två lag. Efter omröstning blev det nytt bakslag, lagen i förstadivisionen valde att behålla Bury och Notts County. Huruvida Manchester city påverkade omröstningen för att få vara ensamt Manchesterlag i toppdivisionen ska vi låta vara osagt.

Alla cityspelare stängs av

Ni ser, Manchester city höll sig inte alltid inom regelbokens ramar. Billy Meredith förklarar: ”Vad var hemligheten bakom Manchester citys framgångar? Enligt mig det faktum att klubben åsidosatte regeln att ingen spelare skulle få mer än fyra pund i veckan. […] Laget levererade och klubben betalade för det och båda sidorna var nöjda.”

Om vi kan ha sympati för att spelarna ville ha mer i veckolön – något Manchester Uniteds spelare ett par år senare kämpade väldigt hårt för – så är det svårare att försvara mutbrott. Manchester city hade chansen att bli engelska mästare in i den sista omgången 1905. Då behövdes en seger mot Aston Villa. Det kom att bli en hätsk match som Villa vann med 3-2. (I slutändan spelade det ingen roll, Newcastle vann sin match och hade blivit mästare även om city vunnit.)

Efter matchen påstod Villas lagkapten Alec Leake att han hade blivit erbjuden tio pund av Meredith för att lägga sig. Sanningen är… ja, komplicerad. För komplicerad för det här dokumentet. Det som följer är en väldigt förenklad version av händelseförloppet (i slutändan hör detta trots allt till Manchester citys historia, om än den, som kommer att förklaras senare, också är väldigt relevant i Manchester Uniteds historia).

FA kom fram till att Meredith var skyldig och den walesiska stjärnan – Meredith anses vara en av fotbollens första superstjärnor – stängdes av hela säsongen 1905/06. Så bröt hela helvetet ut. Meredith protesterade men fick inte det stöd av sin klubb som han önskade. Det var då han förkunnade att city betalade högre löner än vad som var tillåtet. Många klubbar gjorde så. Att bryta mot reglerna och att bli påkommen med att bryta mot reglerna är emellertid olika saker. FA agerade, kanske extra hårt för att city var en kaxig uppstickarklubb från norr och inte en fin klubb från söder. Alla cityspelare stängdes av till januari 1907 och förbjöds att spela för city igen.

Division 1 nästa

Säsongen 1905/06 tog Ernest Mangnalls mannar sikte på förstadivisionen för tredje året i råd. Nu var United favoriter och laget visade omedelbart var skåpet skulle stå. I premiären sköt nyförvärvet Charlie Sagar hattrick, när Bristol City krossades med 5-1. Extra anmärkningsvärt, då Bristol City ansågs vara Uniteds främsta utmanare. Sagar skulle i 99 år, tills Wayne Rooney lekte med Fenerbahce, vara ensam Unitedspelare att debutera med ett hattrick.

Säsongen fortsatte enligt planerna, United inledde med sex raka vinster. Därefter började spelet hacka. Åt Bristol City gick inget att göra, de skulle bara förlora en gång till på hela säsongen. United behöll andraplatsen men Chelsea och West Brom hotade bakifrån.

En nervositet spreds runt United. Kliven mot Division 1 var ”långsamma och en besvikelse”. Mangnall roterade friskt. ”De har så många spelare att de inte vet vad de ska göra,” hävdades det. En vändning kom i 3-0-segern mot Port Vale i november, då Duckworth, Roberts och Bell fick chansen tillsammans i halvbackslinjen. De fortsatte tillsammans i tre matcher till, tre vinster. Det var dock först nästa säsong som de på allvar skulle etablera sig som den givna trion centralt.

United gick bra i FA-cupen och krossade regerande mästarna Aston Villa med 5-1.

Samtidigt gick Chelsea förbi i ligan, även om United hade matcher till godo. Mer och mer pekade på att bortamatchen mot Chelsea på långfredagen skulle bli avgörande. United stärkte laget med anfallaren George Wall. I matchen på Stamford Bridge visade United klass och tog ledningen genom Charlie Sagar. Chelsea skulle förvisso kvittera men en poäng var tillräckligt för United.

Efter poängen i London släppte nervknutarna. United avslutade säsongen med fem raka segrar. Andraplatsen, som innebar uppflyttning, säkrades till slut med nio poäng ner till Chelsea.

Äntligen var United tillbaka i Division 1!

Äventyret i förstadivisionen började bra, med två vinster och två oavgjorda. Därefter fann United livet i eliten tuff. När United i december förlorade med 3-0 mot Manchester city var det tredje raka förlusten. Ordningen i Manchester var dock på väg att återställas.

På nyårsafton 1906 låg United på 15:e plats i tabellen. Hjälpen hade dock anlänt. Om vissa månne önskade att citys avstängda spelare inte skulle tas till nåder så var det aldrig aktuellt. Spelarnas framtid avgjordes på en auktion. United tillhörde de som var aggressivast på köttmarknaden.

Landslagsförsvararen Herbert Burgess skrev först på för Everton men dök aldrig upp i Liverpool. Istället säkrade Uniteds hans signatur för lite mer än Everton hade tänkt betala. Inte för att det gynnade city, mellanskillnaden skänktes till Manchester and Salford Indian and Mutiny and Crimean War Veterans Association.

United var inte nöjda där. Superstjärnan Billy Meredith plockades in och för att underlätta för Meredith så även Jimmy Bannister och Sandy Turnbull. Bannister brukade vara den som serverade bollen till Meredith medan Turnbull var den som skyddade stjärnan.

Meredith hade varit avstängd i en och en halv säsong. Han hade dessutom blivit 32 år gammal och började se slutet på karriären, som han inte trodde skulle bli så värst lång. Under avstängningen hade city vägrat betala honom, så han var ute efter en sista stor betalning. United var beredda att betala 500 pund till city men Meredith såg till att de pengarna istället hamnade i egen hans ficka medan United också betalade hans utestående böter på 100 pund till FA.

Det där med att Meredith såg slutet på karriären visade sig vara en grov missräkning. Ett par år efter första världskrigets slut blev Meredith Uniteds äldsta spelare någonsin, då han 46 år och 281 dagar gammal hjälpte United att vinna med 3-0 mot Derby. Efter 14 år i United återvände han till Manchester city. Där gjorde han tre säsonger till, innan han avslutade karriären med en FA-cupsemifinalförlust, 49 år och 245 dagar gammal.

De fyra värvningarna från city debuterade i en 1-0-seger mot Aston Villa på nyårsdagen 1907. Den omedelbara succén pausades med en förlust mot Notts County i ligan och uttåg ur FA-cupen mot Portsmouth. Sedan gick det mycket bättre och när säsongen summerades hade United klättrat från 15:e till 8:e plats. Ja, efter årsskiftet var det faktiskt inget lag som tog fler poäng än United (Bristol City tog lika många).

Outcasts FC

I Manchester United blev Billy Meredith lagkamrat med den politiskt intresserade lagkaptenen Charlie Roberts, som bland hade trotsat FA:s regler genom att bära shorts som slutade över knävecken. Meredith hade varit involverad i Association Footballers’ Union, det första försöket till ett spelarfack. Tillsammans med Roberts var Meredith drivande när Association of Football Players’ and Trainers’ Union (vanligen bara Players’ Union) bildades på Imperial Hotel i Manchester den 2 december 1907.

Det primära målet för Players’ Union, som 1956 blev Professional Footballers’ Association (PFA), var att stoppa maxlönen för fotbollsspelare. Målet skulle inte uppfyllas förrän 1961. Föreningen ville också underlätta för spelare att byta klubb, för spelare under kontrakt var närmast livegna. Vidare önskade spelarna rätten att använda rättssystemet i konflikter med klubbar, istället för att FA, som var fallet, skulle ha all makt att döma vem som hade rätt.

Inledningsvis hade Players’ Union liten effekt, de hade inget mandat bakom sina krav och FA struntade i stort sett i föreningen. Det skulle komma att ändras under hot om strejk. Meredith blev i februari 1909 utvisad för första gången i sin karriär. FA stängde av honom i en månad, vilket föreföll vara överdrivet hårt. En kunde misstänka att de problem som Meredith tidigare haft med FA påverkade.

En irriterad Meredith skrev en tidningsartikel där han antydde att han hade en dröm att spelarna skulle strejka. Hur allvarlig Meredith var är oklart men hans dröm blev en snöboll som började rulla. Snart var en strejk en reell möjlighet.

Players’ Union hade inte riktigt det stöd de räknade med, inte ens bland spelarna själva. Föreningen agerade ändå allt hårdare och i april 1909 tog de en klubb till rätten. Detta fick FA att se rött. En ny regel stiftades, där alla nya kontrakt skulle ha en klausul där spelarna underkände Players’ Union och lovade trofasthet till FA:s regler.

FA fick i stort igenom sina krav men spelarna i en klubb, Manchester United, stod emot. Lagkapten Roberts skrev till FA och förkunnade att han och hans lagkamrater vägrade gå med på de nya kraven. FA svarade med att stänga av alla spelare i United, vilket innebar att spelarna inte skulle få någon lön under sommaren. Inget litet beslut, allra helst som United precis hade vunnit FA-cupen och ett år tidigare ligan.

Den omedelbara effekten uteblev, då det fortfarande var gott om tid kvar till säsongsstart. Utan klubb att spela för fortsatte Unitedspelarna att träna tillsammans. Journalister och fotografer lockades till träningarna. När en fotograf bad om en lagbild skrev den kvicktänkta Roberts ”The Outcasts F.C.” på en skylt och ställde framför laget.

Den bilden hamnade på förstasidorna i tidningarna. En seger för Players’ Union och FA tvingades ge efter en aning. Det var tillräckligt för att de flesta spelarna skulle vara nöjda och när säsongen 1909/10 började var Manchester United med. Först i oktober skulle de sista kontrakten skrivas på, Meredith var allra sist med att signera, och först då skulle spelarna få lönen som hade hållits inne under sommaren.

Roberts var inte alls nöjd: ”Till majoritetens skam röstade de bort den enda makt de hade från sig själva och FA visste det.” Meredith hävdade att spelarna hade ”röstat under influens av rädsla”.

Villkoren för professionella fotbollsspelare blev gradvis bättre, framför allt efter andra världskriget. Det var dock först 86 år senare som Jean-Marc Bosman skulle se till att makten en gång för alla flyttades till spelarna.

Den första titeln

Stärkta av den fina avslutningen säsongen 1906/07 gick United in i säsongen 1907/08 med stort självförtroende. Den vassa anfallaren Jimmy Turnbull (inte släkt med Sandy Turnbull) värvades in från Leyton.

United öppnade exceptionellt bra. Aston Villa bortabesegrades med 4-1 i premiären och sedan blev det 4-0 hemma mot Liverpool, efter hattrick av Sandy Turnbull. Det blev seger (hemma) och förlust i ett dubbelmöte med Middlesbrough. Därefter radade United upp segrar, tio i rad för att vara exakt.

På nyårsdagen blev George Wall matchvinnare när Bury besegrades med 1-0. United hade fortfarande bara tappat sex poäng och ledde ligan i överlägsen stil, tio poäng före Sheffield Wednesday. Ligatiteln var i praktiken säkrad.

Tur det, för United gick in i väggen. Laget mäktade bara med 6 vinster på de 17 avslutande matcherna.

Det spelade ingen roll. Uniteds allra första ligaseger säkrades lördagen den 11 april 1908. Ligatrean Sheffield Wednesday förlorade mot Bolton och fyran Manchester city förlorade mot Nottingham. Då gjorde det inget att United också förlorade, mot Notts County. Dåvarande tvåan Newcastle hade spelat fler matcher än konkurrenterna och var därför redan borta.

Till slut samlade United ihop 52 poäng, nytt poängrekord (värt att beakta dock att det bara var tredje säsongen med 20 lag i ligan). Aston Villa knep slutligen andraplatsen, 9 poäng efter United.

Sommaren 1908 åkte United på Europaturné. Semester i Paris, Zürich, Prag, Wien och Budapest kombinerades med matcher mot utländska lag. Ernest Mangnall var inte imponerad av de utländska lagen, ”allt de gör är att sparka, knuffas och hacka,” klagade han. ”Det är sällsynt med en domare som kan reglerna, åtminstone som vi förstår dem,” fortsatte Mangnall innan han trots allt sammanfattade turnén som en ”odiskutabel succé”.

Som engelska mästare hade United dessförinnan fått spela i den allra första Charity Shield (idag Community Shield). En regnig aprilmåndag spelade United mot Queens Park Ranges på Stamford Bridge. QPR fick vara med som vinnare av Southern League.

Inte många var intresserade av matchen, bara 6000 personer tog sig till Stamford Bridge. De fick se QPR ta ledningen men Billy Meredith kvitterade och matchen slutade 1-1. Därmed skulle skölden delas, var tanken. FA:s Arthur Kinnaird, 11th Lord Kinnaird föreslog dock att det skulle avgöras i omspel i augusti och så blev det.

Till omspelet lockades fler personer till Stamford Bridge, någonstans mellan 34 000 och 60 000 och publikintäkter på astronomiska 1035 pund, eller om det nu var så mycket som 1304 pund. (Trots den antydda succén har det aldrig mer spelats omspel i Charity Shield.)

I augusti var United överlägsna. Jimmy Turnbull sköt hattrick och George Wall skrev också in sig i målprotokollet i en 4-0-seger.

United hade nu vunnit två titlar och var därmed odiskutabelt bäst i Manchester. Stackars Manchester city hade ju bara FA-cupen från 1904 att skryta med.

FA-cupen 1909

De regerande mästarna började ligasäsongen 1908/09 i stor stil, med sex vinster – bland annat mot Manchester city och Liverpool samt 6-3 mot Middlesbrough – och en oavgjord. Den fina formen höll inte i sig men när United på nyårsdagen vann med 4-3 mot Notts County var United, med en match till godo, bara två poäng bakom tabellettan Everton.

Precis som säsongen innan skulle United tappa efter nyår. United vann bara 2 av de 18 sista matcherna. Laget föll förstås som en sten i tabellen och hade säsongen varit några matcher längre kunde United mycket väl ha dragits in i nedflyttningsstriden.

Kanske var det så att United la krafterna på FA-cupen. För där var åtminstone resultaten bättre. United hemmabesegrade Brighton i en bedrövlig fotbollsmatch i omgång 3. Billy Meredith blev utvisad, Brighton fick också en utvisning. Harold Halse gjorde det enda målet i en ”väldigt oaptitlig” fotbollsmatch där det fanns ”mycket att fördöma”.

Gräsmattan på Uniteds hemmaarena Bank Street kan ha påverkat. Den var fruktansvärd och när Unitedspelarna behövde en bortförklaring för den dåliga formen efter nyår skylldes det ofta på planen.

United fick hemmamatch även i omgång 4, nu mot Everton. Igen blev det en kaotisk match, igen blev Halse matchvinnare. Den här gången drog han till i blindo och fick bollen i en hög båge innan den föll ner under ribban.

I omgång 5 hade United, återigen på hemmaplan, lekstuga mot Blackburn. Jimmy Turnbull och Sandy Turnbull slog till med varsitt hattrick och United vann med 6-1 i den sista FA-cupmatchen på Bank Street.

Lotten berättade att det skulle bli bortamatch mot Burnley i kvartsfinalen. Matchen spelades i snöstorm. Hemmalaget tog ledningen och de yttre förutsättningarna var sådana att det skulle bli väldigt svårt för United att vända till seger. Unitedspelarna försökte istället få domaren Herbert Bamlett att avbryta matchen. Bamlett, som senare skulle bli manager för United, lyssnade.

Det var ett impopulärt beslut, framför allt i Burnley. När matchen så spelades om den 10 mars gjorde hemmapubliken allt i sin makt för att störa United. ”Vi möttes av ett sådant buande och visslande som jag aldrig har hört förr eller senare,” kommenterade Charlie Roberts efteråt. Uniteds lagkapten beskrev efter karriären kvartsfinalen som den mest spännande cupmatch han spelat.

Burnley tog ledningen den här gången också men Halse kvitterade. Sedan slog Jimmy Turnbull till två gånger och United vann till slut med 3-2. Burnleypubliken försökte i slutskedet, till ingen nytta, få matchen avbruten. ”Avbryt matchen, det snöar,” hördes från Burnleypubliken i många år efteråt när United kom på besök.

I semifinalen fick United tuffast möjliga uppgift, då laget lottades mot den blivande engelska mästaren Newcastle. Bramall Lane i Sheffield valdes som spelplats men de blivande engelska mästarna nådde inte upp till sedvanlig nivå. Halse gjorde, för tredje gången på vägen till finalen, det enda målet i en 1-0-seger.

Bristol City väntade i finalen på Crystal Palace, en arena ”så olik någon annan där fotboll spelades”. Ett hav av gräs och träd hindrade stora delar av publiken att se matchen.

Sandy Turnbull var skadad men lagkapten Roberts tyckte att han skulle få spela ändå: ”Låt honom spela, han kanske gör mål och om han gör det har vi råd att bära en passagerare.”

Kloka ord. För mål var exakt vad Turnbull skulle göra, på retur sedan Halse skjutit i ribban. Matchens enda, mitt i den första halvleken.

Uniteds halvbackslinje med Bell, Roberts och Duckworth dominerade matchen, framför allt Duckworth fick beröm efteråt. Trots att Turnbull spelade skadad och trots att Vince Hayes gick sönder under matchens gång (inga byten tilläts på den här tiden) kunde United hålla undan. Meredith utsågs till matchens lirare.

Mästare på Old Trafford

Manchester United huserade på den här tiden på Bank Street, en undermålig arena. Publikkapaciteten må ha varit 50 000 men arenan levde inte upp till den moderna fotbollens krav. Gräsmattan ska vi inte tala om. Framför allt John Henry Davies ogillade Bank Street och gjorde det till sitt uppdrag att hitta en ny arena för United.

Lagom när United hade blivit engelska mästare 1908 fattades beslutet att bygga en ny arena. Mark hittades vid Old Trafford och arkitekten Archibald Leitch fick i uppdrag att designa den nya arenan.

Bygglov erhölls i mars 1909 och i februari 1910 invigdes Old Trafford.

I premiärmatchen blev det en överraskande förlust mot Liverpool. Snart kände sig United hemma. Jack Picken sköt segermålet när Sheffield United besegrades i den andra matchen på Old Trafford. Sex lag till besökte Old Trafford före sommarvilan, sex lag reste hem som förlorare.

När Old Trafford hade varit värd för 31 Unitedmatcher hade United 24 vinster, 5 oavgjorda och 2 förluster. Hemma bäst.

Enoch ”Knocker” West värvades in för att hjälpa till med målskyttet. United fick annars hålla hårt i pengarna, ekonomin var inte den bästa efter arenabygget. West skulle några år senare stängas av på livstid för matchfixning. Han hävdade alltid sin oskuld men det skulle dröja 30 år innan FA hävde avstängningen.

Aston Villa, Sunderland och Everton utmanade United om titeln. Everton såg ut att vinna på Old Trafford men Duckworth och Wall såg till att United fick med sig poäng trots 2-0-underläge. Everton tappade, liksom Sunderland. Titelstriden kom att stå mellan United och Villa.

United reste till Birmingham för match mot Villa i den näst sista omgången. Seger skulle ge United titeln medan Villa spelade för att överta serieledningen. Halse nätade två gånger men det räckte inte, Villa gjorde fyra mål och tog över serieledningen.

I sista omgången ställdes United mot ligatrean Sunderland på Old Trafford. Seger, helst med flera mål, var nödvändig om United skulle ha en chans på titeln. Villa mötte 13:e-placerade Liverpool på bortaplan.

United gjorde jobbet. Två mål av Halse, ett var av Sandy Turnbull och West samt ett självmål räckte till en 5-1-seger. Nu var det bara att invänta resultatet från Anfield… där Liverpool vann med 3-1. United stod som engelska mästare för andra gången!

Epilog

Ligatiteln 1911 gav en ny Charity Shield-chans. Den här gången stod Swindon Town för motståndet på Stamford Bridge. Publiksiffran var beskedlig men matchen var desto mer underhållande.

Swindon gjorde fyra mål men vad hjälpte det? Harold Halse själv gjorde tre mål i vardera halvlek. Sandy Turnbull och George Wall nätade också och United vann med osannolika 8-4.

Det var den sista dansen för Manchester Uniteds första storlag. Det skulle dröja länge innan United hade anledning att fira igen.

Sekreteraren Ernest Mangnall lämnade i början på säsongen 1912/13 för att ta samma position i Manchester city. John James Bentley ersatte men hade inte företrädarens intresse för fotbollstaktik.

När det återstod två matcher säsongen 1914/15 låg United sist i tabellen. Tack vare segrar mot Chelsea och Aston Villa räddades kontraktet med minsta möjliga marginal. Under mellankrigstiden blev degraderingen ändå ett faktum och klubben ramlade sånär ur andradivisionen också. Ekonomiska problem, förstås.

James W. Gibson klev in som räddare. Matt Busby anställdes som manager och förde United tillbaka till toppen. När United 1948 vann FA-cupen hade det gått 37 år sedan den senaste trofén bärgades. Längre än så har United aldrig behövt vänta.