Transferfönstret är stängt och klubbarnas plånböcker är lite tunnare, om än långt ifrån tomma. År efter år, efter att transferfönstret stängt så hör man om nya rekordsummor och i år var det inget undantag. Men vad är det dem har spenderat sina pengar på?
Med facit i hand kan vi ändå konstatera att den största bomben redan hade hänt innan deadline day, långt innan. Med facit i hand kan vi ändå konstatera att Zlatan blev denna sommars största, bästa och mest berusande värvning. För mig var värvningen av Zlatan inte en prestigevärvning som många benämnt den som. Det var en nödvändig värvning. Där och då var United en klubb med ett lag bestående av utspridda skärvor. Det gick inte att få ihop alla bitar till sin ursprungliga form. Det fattades något som höll bitarna samman. Zlatan fattades. Med honom i laget skapas nu en tro på framtiden. Drömmar om framgång. Man vågar se bortom nästa match och hoppas på något större. Inte enbart för att han gör mål, även fast det är en bra egenskap. Han insuper hopp i varje enskild spelare. I varje enskild supporter. Han är utan tvekan transferfönstrets bästa värvning, alla inräknade.
En värvning som jag däremot hyser en del tvekan inför kom desto senare. Den värvningen involverar en hemvändande Brasilianare. Det handlade så klart om David Luiz. Jag ska inte sitta här och låtsas som att jag följt den franska ligan vecka in och vecka ut men jag vill ändå hävda att Luiz senaste tid passerat under radarn för dem flesta av oss. Men en gång, i en tid när Luiz spelade för Chelsea, var han en av dem vassaste backarna i världen. Denna djungeltrumma vill nu Conte återigen väcka till liv. Han vill återskapa allt som det en gång var genom att återigen sätta David Luiz bredvid John Terry. Är detta en bra värvning? Det är ingen hemlighet att Conte gillar försvarsspel och det är heller ingen hemlighet att försvarsspelare inte sällan kräver några år innan dem blir giganter. Men jag ställer mig ändå tveksam. Förvisso nåddes, om möjligt än senare än nyheten om Luiz, av nyheten att även den 25-årige Marcos Alonso skrivit på för klubben. Kanske ett yngling som nu kan komma att skolas av klubbens gamlingar. Men en defensiv vurmare som Conte borde kunna bättre än så. Jag får känslan av en tränare under press. En tränare som behöver prestera. En tränare som behöver resultat nu, inte sen.
Vad som väcker mitt intresse mer än en svagt presterande brasilianares hemkomst är en stridvillig mittback från Tyskland, född i Schweiz. Granit Xhaka har för första gången fått mig att känna lite avund riktad åt Arsenals håll. Inte för att vi inte gjort en bra transfersommar på mittfältet (red. anm. bra är i ovanstående sammanhang en fantastisk underdrift) men för att Xhaka är precis en sådan spelare som jag själv älskar. Han sa själv i en intervju efter att affären blivit klar att; ”Det är bra för mig att domarna tillåter mer här”. Det säger en del om vem han är och hur han är som fotbollsspelare. Men är det en klok värvning kan man då undra. Ja. Tyvärr tillför han just det som Arsenal länge saknat. Länge, egentligen ända sedan Patrick Viera försvann, har laget varit skadeskjutet på det centrala mittfältet och Xhaka kommer in och räds varken att spel hårt eller för att ta kommandot. Han är en bra värvning.
Det har verkligen varit mittfältarnas sommar i år. Xhaka till Arsenal, Gueye till Everton, Mané till Liverpool, Wanyama till Tottenham, Pogba till Manchester United. Listan kan göras lång och det finns mycket att parat om men framförallt vill jag prata om Kanté. N´Golo Kanté, succéspelaren från ligamästarna Leicester, har gått till Chelsea och det kommer att märkas. Vi såg alla hur han under föregående säsong med sin outtröttliga energi vann boll efter boll mot sina motståndare. På ett mittfält som oftast vill framåt kommer han nu bli tyngden bakåt som kan skapa jämnvikt. Vi behöver inte ställa frågan ifall detta är en bra värvning. Det är en bra värvning.
Nu ligger korten på bordet. Klubbarna har visat vad dem vill, låt dem nu visa vad dem kan. Nu börjar det på riktigt!
Res med oss till Manchester!