Medan Manchester city firar en inhemsk trippel befinner sig Manchester United i en bekymmersam situation. Med en spelmässigt usel avslutning på säsongen, en manager vars leende blir alltmer sporadiskt och fansens tålamod på en skör tråd kommer sommaren 2019 att bli en av de mer intressanta på länge. Klubben måste få rätt på den interna strukturen, värva ett antal bra spelare, men framför allt göra sig av med ett antal spelare som sedan länge har sina bästa argument för att representera klubben i gårdagen.
Vad sker med strukturen?
Ole Gunnar Solskjaers initiala framgångar som manager för United viftades av många bort som tur snarare än något annat. Givetvis låg det en del sanning i påståendet, samtidigt är nog sanningen att få bedömare har en bild över Solskjaers tränarfilosofi och långsiktiga tankar. Han var trots allt en temporär lösning. Den 28 mars 2019 annonserade United att norrmannen blivit permanent manager under ett treårskontrakt. Vid denna tidpunkt började Uniteds form att dala. De spelare som slutade prestera under Mourinho tvekade inte att göra detsamma för Solskjaer. Hade det varit bättre att avvakta situationen och ta ett beslut om Solskjaers framtid till sommaren? Låt oss emellertid börja i en annan del av organisationen.
Då Mourinho sparkades i december 2018 ryktades det starkt att United var i förestående att installera en Director of Football. Detta stannade tyvärr vid rykten. Lite vagt har namn som Darren Fletcher och Rio Ferdinand florerat. Signalerna är oroande. Dels mot bakgrund av namnens skrala erfarenhet av liknande arbete och dels mot bakgrund av att inget faktiskt händer. Någonstans känns det som att Ed Woodward förhalar processen och avstannade sitt arbete när han gett fansen en tillfällig tillfredsställelse genom rekryteringen av Solskjaer. Segern i Paris gav ett kortvarigt rus, men baksmällan blev häftig.
Såsom skrivits om tidigare finns där ingen röd linje i dagens Manchester United. Förutom managern tycks fotbollskompetensen i resten av organisationen variera. De kommersiella intressena prioriteras alltför ofta. Visst var det ett hårt slag för klubben när Sir Alex Ferguson lämnade United våren 2013, men hårt tog också det faktum att den mångårige verkställande direktören David Gill lämnade sin position. Sannerligen var Sir Alex en mäktig och imposant person, men betydelsen av samarbetet med David Gill skall inte underskattas. Istället tycks Woodwards fokus på fotbollen vara skriftande och vid den operativa och taktiska nivån i organisationen letar olika managers efter en handfast samarbetspartner.
Är det viktigare att göra sig av med spelare än att värva nytt?
När Solskjaer, efter den förnedrande förlusten mot Cardiff City på Old Trafford, meddelade att en del av spelarna kanske representerat klubben för sista gången gav han en viktig signal. Självklart blir det viktigt att värva bra spelare framöver, men angelägnare är att finna de dåliga influenserna och medelmåttorna. Solskjaer står inför en svår sommar då hans trupp är en sammansättning av inte mindre än fyra föregående managers olika spelare. Managers med en betydligt rikare erfarenhet och meriter har misslyckats före den så hårt ansatte norrmannen. Att i detta läge våga rensa ut spelare kommer att bli nyckeln för någon slags framgång.
Många har under det sista året höjt på ögonbrynen när United förlängt med spelare som Jones, Smalling, Young och sist den så begåvade, men ack så loje, Martial samtidigt som Herrera efter fem år lämnar klubben. Spanjoren var och är näppeligen en spelare av världsklass, men har alltid varit mån om att visa engagemang och säga rätt saker i media. Samtidigt får spelare med, vad det verkar, betydligt sämre inställning och likvärdig kvalité förnyade kontrakt. Situationen känns ofattbar. Vem tar beslut om vad? Det saknas en stringens.
I detta sammanhang är det också värt att lyfta fram det faktum att både de Gea och Pogba tycks vilja lämna klubben eller få en löneförhöjning (då inte baserat på prestation utan desperation från klubben). Den senare har med all önskvärd tydlighet visat att han inte är något att bygga ett lag kring, medan den förre kanske tröttnat efter att ha varit klubben lojal under många år. Spelare som Lingard, Martial och Rashford har gjort en, sammantaget, svag säsong. Förvisso blixtrade Rashford till under Solskjaers inledande tid, men formen avtog i mars månad. Står omklädningsrummets problem och spelarnas makt att finna i ovanstående konstellation? Kanske, vi och många så kallade journalister på de svenska skvallerblaskorna har ingen aning, men klart är att många av spelarna visat en skrämmande inställning gentemot sin arbetsgivare, supportar och omvärlden under de senare delarna av våren. Solskjaer måste identifiera och lyfta ut de dåliga influenserna. Låt vara att United får ta en eller några säsonger längre ner i tabellen.
Trots de många frågetecknen kommer United alltid att vara en attraktiv klubb (även om city, Liverpool och Tottenham Hotspur troligen har större dragningskraft för tillfället). Solskjaer står inte heller utan tillgång till talang bland klubbens yngre spelare; Mason Greenwood (det finns ingen gräns om hjärnan är på plats), James Garner (Solskjaer jämför honom med Michael Carrick), Alex Tuanzebe (stark säsong för Aston Villa) och Dean Henderson (bra säsong för Sheffield United). Inget är svart och vitt, vilket en har svårt att urskilja i dagens impulsstyrda nyhetsflöde där människor ständigt söker bekräftelse i allsköns former. Solskjaer måste alltså lyfta ut de dåliga influenserna, finna nya och satsa på rätt talanger. Ett svårt dilemma.
Kunde det ha slutat annorlunda?
I somras var det ingen hemlighet att Mourinho ville värva en innerback av hög kvalitet. Det ryktades starkt om Toby Alderwereild i Tottenham Hotspur. Belgaren hade ett utgående kontrakt med London-klubben och portugisen insåg, förvisso lätt att påstå med en viss eftersyn, att United inte hade kvalitet nog vad gällde den positionen. Värvningen uteblev och klubbens handfallenhet i slutet av sommaren satte tyvärr tonen för hela säsongen. Mourinho kände att han inte fick något gehör för sina önskemål och onekligen brast något i kommunikationen mellan honom och Woodward. En annan sak är att Mourinho hanterade den efterföljande situationen ytterst dåligt och uppvisade en erbarmlig attityd.
Upprepade gånger har portugisen sedan dess attackerat strukturen i United. Tyvärr visar säsongen att han hade rätt i fler avseenden, då främst vad gäller vissa spelares inställning och arbetsvilja, samt att problemen långt ifrån enbart har med managern att göra. Måhända hade United gjort en bättre säsong med en potentiell värvning av Alderwereild, men hade det gagnat klubben i förlängningen? Förhoppningsvis har vintern 2018 och våren 2019 lärt omvärlden att Mourinho delvis hade rätt och att hans kritik, i den bästa av världar, tvingade klubben och hans efterträdare att tänka nytt.
Res med oss till Manchester!