Det är inte många spelare som engagerat mig så mycket under 2010-talet som Adnan Januzaj. Det är heller inte helt lätt att förklara hans storhet, så låt mig bara berätta hans historia rakt upp och ner.
Januzaj kom till United våren 2011 från Anderlecht, 16 år gammal. United skulle vinna FA Youth Cup det året och hade alltså en redan stark upplaga tonåringar, däribland Pogba och Lingard. Intresset för juniorlaget växte med framgångarna och Januzaj blev snabbt den nya talangen att hålla ögonen på påföljande säsong.
2013 utsågs han till säsongens reservlagsspelare och fick ta emot priset på Uniteds årliga spelargala – detta i samband med att Sir Alex meddelat sin avgång och United blivit korade till ligamästare för 20:e (och senaste) gången. Som belöning fick Januzaj sitta på bänken i Sir Alex sista match som manager (5-5 borta mot West Bromwich). Det finns förstås en hel del vacker symbolik i det, även fast han inte fick hoppa in och spela i just den matchen.
Istället var det David Moyes som gav Januzaj hans debut i A-laget – i Community Shield-vinsten mot Wigan den 11 augusti. Det skulle också bli Moyes och Januzajs enda titel för United, vilket man kanske inte såg framför sig just då. Det var ett United som till en början red lite på framgångarna från våren, men i Januzaj fanns samtidigt ett genuint hopp om att något nytt och bättre var på gång.
Här är vi alla olika, men jag tycker ändå att tiden med Moyes var ganska rolig. Även när ingenting stämde fanns det ändå en uppslutning och känsla av att vi sitter i samma båt. Det var väl ett led i vad Sir Alex sa i sitt avskedstal: ”Ert (fansens) jobb nu är att stötta er nya manager.” Supportrarna sjöng således matcherna igenom, oavsett hur bra eller dåligt det gick.
Come on David Moyes
Play like Fergie’s Boys
We’ll go wild wild wild
We’ll go wild wild wild
(till tonerna av Slade – ”Cum on feel the noize”)
Vad gäller Januzaj finns det framförallt en match som sticker ut: vinsten borta mot Sunderland den 5 oktober. Här gör han sina två första ligamål i andra halvlek och vänder i princip matchen på egen hand, från 0-1 till 2-1. Han skulle göra ytterligare två mål debutsäsongen 2013/14, sedan blev det dessvärre bara ett till innan han gick på lån till Dortmund 2015 och sedan Sunderland 2016, som då passande nog coachades av David Moyes.
Det är kanske lite märkligt hur Januzajs spelarkarriär blivit så sammanflätad med just Moyes. Utöver Sunderland spelar han idag i Real Sociedad – en klubb som tidigare tränades av skotten. Uppenbarligen har Moyes haft en del inflytande på sina forna unga spelare (Jesse Lingards nytändning i West Ham kan bli ett annat exempel på det).
Under andra halvan 10-talet har det tillkommit en hel del nya akademispelare i United som man gärna hoppas lite extra på. Rashford, Greenwood, Henderson, McTominay med flera. Det är nästan så man blir lite bortskämd av alla egna produkter, för såhär ser det ju inte alltid ut. Jag tänker att det var just det som var speciellt med Januzaj, att han var en av få talanger (född 1995) som stack ut när ingen annan gjorde det.
Vad blev av honom då? Ja, kanske inte så mycket. Men han har en bronspeng från VM 2018 med Belgien, och han gjorde sitt första landslagsmål mot England i samma turnering. Till det ska sägas att han bara är 26 år gammal, kanske halvvägs in i sin fotbollskarriär. Han bär nummer 11 nu, precis som när han skulle axla Ryan Giggs mantel säsongen 2014/15. Men jag vill hellre förknippa honom med nummer 44 från säsongen innan – det är väl lite av en klassiker bland United-tröjor – precis som hejaramsan:
I wanna tell you
I might as well do
About a boy who can do anything
He comes from Belgium
His name is Adnan
Januzaj Januzaj Januzaj
***
På torsdag möter Adnan Januzaj sin gamla klubb när Real Sociedad tar emot United i Europa League – i Turin(!) av alla ställen.
Res med oss till Manchester!