Krönika

Har vi åkt tillbaka tio år i tiden?

Det känns väl lägligt att försöka bedöma hur vårt transferfönster har blivit nu när dead line är passerad. Vi kan väl konstatera ganska snabbt med att säga att det blev inte vad vi kanske hade hoppats på. 

Ungefär som den bussresan jag genomför just nu mellan Härnösand och Luleå, full buss i ett kvävt klimat påsen buss där lukten av tonåringar som badat i någon form av budgetparfym från ICA blandas med kroppsodörer som kan liknas med lukten från en hockeytrunk. Ungefär så känns Manchester Uniteds transferfönster den här sommaren. Det ena är värre än det andra och nu har hela skiten klappat igen fram till januari.  Frågan som dyker upp om och om igen är ju om vi har trillat tillbaka tio år i tiden och landat i den vanlig fallenheten som vi uppvisat i transferfönster typ varenda säsong efter Sir Alex Fergusons avgång. Vi lyckas inte bli av med spelare och nu har team Glazers strypt månadspengen och hävdar att det ska ha att göra med financial fair play. Skrattretande. Jag kan heller inte förmå mig att tänka att ten Hag vill ha det på det här viset. Att vi bara med timmar kvar befann oss i hysteri och panik.

Amrabat är ett praktexempel på dårskapen som infekterar vår klubb. Han har velat komma till vår klubb sedan juni, vi har velat ha honom typ sedan juni. Allt bra? Nä egentligen inte, vi ska ju då behöva sälja massa spelare för att finansiera övergången. Aha okej, vi har ju en del spelare att bli av med som inte är önskvärda. Men ingen vill ha våra spelare, och de som vill ha våra spelare möter inte våra krav på summor. Och de spelare vi faktiskt kan sälja vägrar att lämna Manchester United och föredrar hellre att få sitta på bänken tills träsmaken i arslet tar över ens medvetande. Irriterande? Absolut.

”Höjlund bryter benet med sin första spark”

Samtidigt kan Chelsea skeppa iväg spelare som man inte ens visste existerade för 300 miljoner och Bayern Munchen kan glädjande sälja Gravenberch för 400 miljoner, trots att han köptes in för halva priset och knappt spelat två halvlekar för laget sen han anslöt. Att något är och har varit trasigt i vår klubb är ju inget nyhet som får en att trilla av stolen men vafan på riktigt, det började ju bli bättre med ten Hags ingång. Men nu är vi här igen och pratar om hur skitigt fönster vi har haft. Mount förstod jag aldrig, och jag skrev i en tidigare krönika att han måste bevisa sig för mig – det har Mason inte gjort, mer det motsatta. Höjlund ska väl göra mer än 20 mål för att rädda vårt transferfönster, vilket man ser som osannolikt. Nu är det ju klart man lånar in Amrabat för 100 miljoner, typ halva priset av att köpa spelaren permanent.

Reguilon förstår jag inte heller, eller jag förstår att man behöver en vänsterback och att låna in någon med en klausul som gör att vi kan avsluta lånet i januari. Det är ju faktiskt smart. Men han platsar ju inte ens i Tottenham, då får någon förklara för mig hur han ska lyfta ett Manchester United som ska jaga titlar. Oförklarligt. Men nu är han ju typ vår enda vänsterback, han och Brandon Williams och det kan han väl omöjligt prestera sämre än. Eller så gör han det och Höjlund bryter benet med sin första spark, i sann United-anda.

Jag betygsätter fönstret med tre av tio soffpotatispoäng.