För inte så länge sen kunde jag göra listor om vilka fiaskoköp både city och Liverpool gjorde år ut och år in, medan United hela tiden lyckades fixa rätt spelare till rätt plats.
Det känns som i går.
Nu är rollerna helt ombytta. Manchester United lyckas alltså slänga upp mer än två fucking miljarder på två spelare som nu inte ens får träna med laget.
Vi började den här nedräkningen med plats #11 i elvan med de största misslyckandena United gjort på transfermarknaden sen Den Gamle valde att ta hissen upp på läktaren. Då handlade det om ivorianen Eric Bailly.
Därefter landade vi på en plats #10 för serbiske kladda-på-bollen-experten Nemanja Matic och därefter följde Romelu Lukaku på plats #9. Senare var det dags för allas vår Fred att kamma hem #8 för att därefter följas av den rappande holländaren Memphis på #7.
Turen har denna gång kommit till en av den moderna fotbollens största talanger – och gåtor: Paul Labile Pogba.
6) Paul Pogba – 1000 miljoner (och lite till), Juventus 2016
Kanske tidernas märkligaste – och samtidigt ett tecken helt i tiden – att United släppte fransmannen gratis för att nÃ¥gra Ã¥r senare ta tillbaka honom för drygt en miljard. United har som bekant haft en hjärndöd värvnings- och försäljningspolicy det senaste decenniet och mer siktat pÃ¥ att ta in potentiella tröjförsäljare (ja, jag vet att vi gjort det tidigare och ja, jag tittar pÃ¥ dig Dong) i stället för att bygga en trupp frÃ¥n grunden och dessutom krydda det med stora namn.Â
Paul Pogba plockades som bekant in som superlöfte till Uniteds ungdomslag och imponerade mer och mer när han avancerade genom U-trupperna. När han så småningom knackade på dörren till A-laget orkade han dock inte vänta utan lät Mino Raiola ta över spakarna och skeppa iväg honom till Turin, och det utan att klåparna i kostym i Manchester fick en krona för det. Efter en trög start där tog han Serie A med storm och Raiola var inte sen att utnyttja det faktum att United fick för sig att svälja skammen och istället investera miljarder i sin gamla spelare.
“PogBACK” blev ledordet när “Det Nya United” skulle försöka slÃ¥ss med oljemiljarder parallellt med att parasiterna frÃ¥n USA betalade miljardräntor Ã¥rligen. Tanken var givetvis att det skulle gÃ¥ hyfsat pÃ¥ planen samtidigt som en spelare som Pogba skulle sälja miljoners tröjor. För ekonomin (läs: vinsterna ner i Glazyrernas fickor) var prio 1 och sÃ¥ här i efterhand sÃ¥ kan vi konstatera att det var just marknadsföringen (INGEN NYHET VAR VÄL HETARE PÃ… TWITTER ÄN DETTA!!!!) som blev den enda vinstlotten i denna historia.
På planen var Pogba en gåta. Här hade vi en spelare som egentligen kunde allt, men som av oklara anledningar bara visade det i perioder. Så här i efterhand, 2024, så är det första jag tänker på när jag tänker på Pogbas andra sejour i United hans drällande med bollen på egen planhalva. Då, när han fick för sig att han skulle stå och hålla i bollen och bli av med den så ofta som möjligt. Visst kan det ha att göra med systemet, medspelare, taktik och så vidare, men kom igen, en talang så stor som Pogba borde kunnat prestera cirka 50 procent mer än han gjorde.
Nu gjorde han inte det. Istället blev hans sex Ã¥r som potentiell superstjärna i United en enda lÃ¥ng motsats till en Eriksgata. Okej, det blev nÃ¥gon cuptitel här och där, men överlag handlade diskursen om fransosen om hur han skulle användas. Graeme Souness största arbetsbörda blev att försöka knäcka Pogba sÃ¥ ofta som möjligt, men samtidigt kände man inte heller nÃ¥got jättebehov av att skydda honom (förutom det faktum att det var just Souness som skällde). Han glimtade till, Pogba alltsÃ¥, ibland med magnifika passningar, dribblingar och en speluppfattning fÃ¥ spelare i världsfotbollen kunde uppvisa – men han gjorde det liksom 1 gÃ¥ng av 10.
Få lirare har varit så frustrerande att följa i United, med tanke på den potential och skicklighet han besatt. Men med tanke på att vi pratar utgifter på 1,5 miljarder här är det heller inte många som varit större floppar under de senaste tio åren.
Att hans karriär nu sannolikt är helt över med dopningsavstängningen gör en knappast skadeglad, utan mer förbryllad och lite sorgsen över vad som kunde ha blivit i stället.