US 2 – 2008 / 2009

You’ll never win anything with kids…

… är ett berömt citat från mitten av 90-talet av en vissa Alan Hansen. Det var då som United släppte fram alla sina yngre spelare och inte hade någon riktig fixstjärna kvar i laget. Nu har man stjärnor i både anfallet och på mittfältet, men nu ställer jag mig istället frågan, Where Are The Goals Coming From?

England, mitten av 90-talet:
Alan Hansen, ja den Alan Hansen, sa efter United’s premiärmatch mot Aston Villa 1995 (förlust 3-1), You’ll never win anything with kids. United hade sålt av flera profiler, bl.a Kanchelskis, Hughes och Ince och ersatt dem med flera ungar spelare, så som Beckham, Butt, Neville m.fl. United vann dubbeln, ligan och FA-cupen det året, sedan dess har Hansen fått äta upp dessa ord mer än en gång.

Manchester, 2008:
United har haft riktigt dåliga förberedelser den här säsongen, sämsta på mycket länge skulle jag vilja säga. Man reste till Sydafrika utan 10 spelare från A-truppen, antingen var det EM, skador eller OS som satte stopp för många spelare att deltaga. Utan så många spelare är det omöjligt att träna ihop laget ordentligt, förvisso öppnade detta vägen för många unga spelare (Possebon, Gibson, Eagles och Martin bl.a), men det uppväger inte det faktum att mängder med spelare inte fått de förberedelser de behövt ha. Till råga på allt så blev flertal spelare sjuka i Nigeria, värst drabbades Carrick och Rooney. För Rooney var det så illa att han missade ett par veckors träning, något som tyvärr satt sina spår i den spelare vi sett i inledningen av säsongen, läs mer om det senare. 

United inledde säsongen med ”träningsmatchen”, även kallad Community Shield, mot Portsmouth på Wembley. United spelade som vanligt bra i försvaret och på mitten, och var det klart bättre laget sett till hela matchen. Den sista tredjedelen saknades det dock den fart och finess som fanns under fjolårssäsongen. Det var i princip helt dött i straffområdet, det saknades helt enkelt alternativ för mittfältet. Till slut vann United på straffar.
Likadant var det i premiären. På förhand visste vi att Tevez åkt tillbaka till Argentina då en släkting gått bort, Rooney var tillbaka från sin sjukdom men var inte särskilt bra. 1-1 efter att Fletcher gjort United’s mål, det var också han som lyckades med konststycket att låta planens minste spelare, Martins, nicka in Newcastle’s ledningsmål, riktigt uselt. 
Nästa match var den mycket svåra bortamatchen mot Portsmouth, där vi haft stora problem de sista åren. 0-1 slutade matchen, målskytt på nytt… Darren Fletcher, ännu en gång efter lågt inlägg från vänsterkanten.
Sista matchen innan detta skrevs var i Supercupen mot UEFA-cupvinnarna Zenit St. Petersburg. Inte världens viktigaste match, tycker nog de flesta United-supportrar världen om. Tyvärr tyckte spelarna det också och började inte spela fotboll förrän efter 60 minuter, innan dess var det faktiskt horribelt dåligt från samtliga håll, t.o.m Ferdinand såg ut som en normal mittback för en gång skull. 2-1 till Zenit slutade matchen, United’s mål av Nemanja Vidic, alltså har ingen offensiv spelare ännu gjort mål för United.

Det finns 4 gemensamma saker från dessa matcher att ta med sig;
1. Försvarsspelet är fortfarande grymt bra, det är ingen som helst tvekan om att United har ligans bästa försvar.
2. Carlos Tevez är en världsspelare, killen är ett monster på planen. Förvisso gör han inga mål, å andra sidan är han inte den typen av spelare. Få spelare i världsfotbollen idag är så bra med bollen och arbetar så hårt som honom, det är en ren fröjd att se på när ”Apache” spelar fotboll. Tevez trivs uppenbarligen bäst bakom en riktigt ”striker”, något som United inte har i skrivande stund.
3. Avsaknaden av en ”striker” är av alarmerande sort. Det går att argumentera mot detta då situationen ifjol var likadan, då gick det ju bra. Ifjol gjorde Ronaldo en enastående säsong, vi kan inte räkna med samma målskörd denna säsong från honom när han kommer tillbaka från sin skada, det är för mycket begärt. Ifjol spelade dessutom Saha några matcher, men han försvinner ju nu till Everton.
4. Wayne Rooney. Killen har hinkvis med talang, något han tidigare visat prov på flera gånger. Det har blivit tabu att kritisera honom då han varit så fantastisk för United, men jag gör det ändå. Tyvärr har Rooney en tendens att lägga på sig för mycket kilo när han inte tränar ordentligt. Detta skedde vid hans sjukdomsfrånvaro i juli och i början av augusti, han saknar idag det där ”klippet” i steget som han tidigare haft, inte ens hans enorma defensiva slit finns kvar. Det verkar som hans självförtroende är i botten av någon anledning, varför kan man undra? Det finns ingen anfallare i ligan idag som missar så mycket chanser som Rooney, hade han haft samma utdelning som Torres så hade han vunnit skytteligan, för så mycket chanser får och spelar han till sig. Det är bedrövligt att se en kille missa så mycket öppna lägen. Men vad gör man åt det?

Berbatov eller inte?

När detta skrivs, har United länge letat efter punkt 3 av det jag nämnde ovan, en ”striker”. Detta är något som vi saknat egentligen helt sedan Van Nistelrooy försvann till Real Madrid. Saha går inte att räkna till den kategorin då han nu sålts under sista natten med ”gänget, liksom har Campbell lånats ut och Manuche vet vi inte mycket om, om han ens får arbetstillstånd!?. Dimitar Berbatov har varit det hetaste ryktet hela sommaren, och just när detta skrivs så ryktas han vara på väg till Manchester för läkarundersökningen. När ni läser detta så finns Berbatov i United’s trupp som no; 9 ? och har spelat ett par matcher redan, samt förhoppningsvis redan nätat. Berbatov har varit en personlig drömspelare sedan han spelade i Leverkusen för några år sedan. Han har egentligen allt som en ”striker” behöver; bra på huvudet, bra på att hålla i bollen, snabb när han får upp farten, men framför allt så är han mycket bra innanför straffområdet och väldigt målfarlig. Sen har han det där ”lilla extra” som bara stora spelare har, vad är dock svårt att sätta fingret på. Han jämförs av vissa med en vissa Cantona, kanske inte helt utan sanning. Även om det finns stora skillnader mellan dem, Eric var bl.a en mer ”defensiv” anfallare och mer utav en speluppläggare, så finns det också många likheter. Båda är / var ”svåra” att hantera som personer, något som Sir Alex är känd för att kunna hantera, och båda har det där ”lilla extra”.

Frågan många ställer sig är varför Spurs var så ovilliga att släppa Berbatov men hade inga som helst problem att släppa Robbie Keane till Liverpool? För mig är svaret rätt enkelt… Berbatov spelar på en annan nivå än Keane, som förvisso också är en bra spelare, läser man vad de engelska Spurs-supportrarna tycker så är det stor skillnad i kvalitet och hur viktiga de är/var för Spurs. I Berbatov’s favör. £19 milj. för Keane, bara ett par miljoner pund mindre än för Torres… självklart tackar Spurs ja till ett sådant erbjudande. Dessutom så har ju nu Spurs hittat en ersättare till Berbatov, när de köpt in ryssen Pavlyuchenko ……

När Ni mina vänner läser detta, då vet ni om Berbatov nätat i den röda tröjan nummer 9… eller om vi fortfarande undrar……Where Are The Goals Coming From?

/ Johan Nilsson


MANCHESTERGUIDE

Samarbetspartners

MUSS/MUSCS medlemmar har 15 procent rabatt på mat och alkoholfri dryck på O'Learys restauranger i Sverige.

Senaste artiklarna

Muss.se