US 4 – 2008 / 2009

Anfall är bästa försvar !
……från höger, vänster eller rakt fram spelar inger roll. Nu när vi har tvillingarna da Silva och en kannonsjutande Welbeck i faggorna – hur går det då för Neville och Tevez….

West Stand

Så då stod man där igen i lördags. Klockan närmade sig sena eftermiddagen, regnet öste ner, jag ville försvinna rakt ner i marken, inte vara vid medvetande och framför allt inte stå där på puben mitt bland själaglada Arsenal-supportrar. Till och med pilsnern blev extra avslagen och deprimerad i samma sekund som Howard Webb blåste av matchen vi bara skulle vinna. Det fanns ju inga som helst tvivel om det! Det är märkligt hur man år efter år efter år bygger upp förhoppningar och förväntningar som sedan under bara några minuter tas ifrån en och får en att må så hejdlöst dåligt. Jag har inte känt en sådan tomhet som jag gjorde i lördags eftermiddag sedan jag under straffläggningen i Champions League-finalen på något vis lyckades övertyga min hjärna om att John Terry slagit bollen i mål och skrek rakt ut i förtvivlan och besvikelse. Fjärran flög tvärs över rummet, jag råkade slå av tv:n på något sätt och det var inte förrän efter några millisekunders reflekterande jag sedermera jagade efter fjärran i ett skutt graciöst som en gravid flodhäst och parkerade mig någon meter från rutan och gladdes åt att se Terry förtvivlade anlete. Jag bygger upp så höga förväntningar och när det sedan går riktigt dåligt är det väldigt långt ner när man landar. Många av er har säkerligen precis samma problem.
Den här säsongen har börjat i lite av en berg- och dalbana och det är alldeles för lätt att dra paralleller med säsongen 99/00 då känslan av mättnad och baksmälla efter den otroliga treble-säsongen var mycket påtaglig. Vi har en överlag yngre trupp nu, tror jag utan att ha dubbelkollat fakta, men jag får ändå liknande vibbar i år. Vi har redan två förluster på tapeten och nu är det sannerligen hög tid att få ordning och reda på torpet, i mångt och mycket har vi bara oss själva att skylla. En del av vårt register som alltid tjänat oss väl är vår förmåga att ”grisa” fram bra resultat, alltså vinna matcher vi varit riktigt dåliga i. Nu verkar vi drabbats lite av ”Arsenal-syndromet”, det skall vara så tjusigt och gå så snabbt hela tiden och bollen skall mer eller mindre dribblas över mållinjen, vilket kan vara otroligt frustrerande. Vi spelar offensivt ofta en sorts 4-2-4 med massor av positionsbyten till höger och vänster vilket är väldigt kul att se, men alltför ofta verkar det som vi inte är tillräckligt samspelade ännu för att greja det när inte alla i vanliga startelvan är på plan.
I vissa lägen verkar vi inte alltid lita på varandra, framför allt verkar Ferdinand lida av att Neville inte är på topp ännu och får ibland jobba för två vilket gör att han och Vidic oroväckande ofta hamnar för långt ifrån varandra. Rooney är märkbart frustrerad över Ronaldos ovana att alltför ofta vilja lösa det hela på egen hand och jag undrar ibland om han inte hoppades att han skulle gå till Real Madrid i somras. Carlos Queiroz avskedsansökan kom dessutom olägligt och framför allt vårt försvar verkar ha blivit lidande av detta då det ser lite virrigt ut emellanåt. Men med tanke på hur bra det går för honom med Portugals landslag så lär det inte dröja lång tid innan han är tillbaka bredvid Fergie igen.
Det finns dock gott om positiva saker att nämna här också. Bortsett från allt rabalder som varit i somras angående herrar Ronaldo och Berbatov känns det som vi nu i alla fall på papperet är tämligen kompletta vad det gäller spelare i anfallet. Lägg till det Rooney, Tevez, Nani, Anderson och betänk det faktum att ingen av dem är direkt lastgammal känns det otroligt lovande för framtiden. Dock är det förvånansvärt nog inte någon av dessa herrar som fått mig att höja på ögonbrynen mer än vanligt än så länge den här säsongen. När det gäller att stänga till en vänsterkant har Park förfinat detta till en konst och det förvånar mig faktiskt att han inte får mer speltid än han hittills fått. Han står alltid för ett enormt slitjobb och är en mycket underskattad spelare som förtjänar en betydligt högre status i mitt ringa tycke. Men det är ändå ungtupparna Johnny Evans och Rafael da Silva jag mest imponerats av hittills. Evans har i de matcher han spelat visat att han utan tvekan på sikt kan ta över efter Ferdinand, det ser mycket lovande ut. Inte konstigt att Roy Keane försökte köpa loss honom i somras, så det var klokt av Fergie att behålla honom. Rafael har mycket att lära sig vad gäller den defensiva aspekten av hans spel, men visst ser det imponerande ut framåt med han på högerkanten och Evra till vänster? Att som 18-åring komma in som högerback mot Arsenal borta, ändra matchbilden och dessutom göra mål med vänsterdojan är helt klart något utöver det vanliga. Att han har en tvillingbror som enligt uppgift anses vara än mer talangfull bådar även det gott. Det smärtar att säga det, men Gary Neville borde nog inte vara så given som högerback längre än han varit de senaste åren. Kapten, lojal, ”red to the core”, men det börjar osa tronskifte på den positionen nu.
Men snart är det match igen och igen och igen och jag hoppas på en urladdning och revanschlusta. Vi behöver få upp självförtroendet, så en rejäl vinst är på sin plats. Come on reds!!!

//Marcus

East Stand

Säsongen är lång va? Då borde vi i normala fall hinna komma ikapp Chelsea och “The Dippers” i ligan men tyvärr så är jag inte lika säker i år. Däremot så tror jag att vi kan lyckas igen i Europa.

Ronaldo verkar inte vara sig själv. Jag vet inte om det är allt jag inte kunnat undgå att läsa under sommaren eller om han själv anser att ribban han lade förra säsongen inte är nåbar i år. Nani imponerar inte, utan snarare frustrerar mig och jag tror att alla hans medspelare tycker likadant. Titta på deras kroppsspråk!
Rooney var det skinande ljuset under några matcher men hans välkända temperament börjar visa sig igen allt för ofta – ta det lugnt Wazza! Berbatov är en otroligt skicklig fotbollsspelare och vi har sett några exempel av detta. Det kommer mer och mer och jag tror att han kommer att bli en riktigt stor favorit på Old Trafford inom kort. Nackdelen är förstås att vi inte ser lika mycket av den ettrige argentinaren på planen, som verkar gått ner i turordningen för speltid. Varför startar Neville framför Brown som var riktigt bra ifjol? Jag förstår att han behöver matcher efter en lång kamp mot olika skador men ibland är det solklart att han inte hänger med. Carricks närvaro i mittfältet efter hans skada har gjort ett stort intryck och Parks batterier är helt klart på Duracell-nivå! Rafael är riktigt spännande men, snälla, glöm inte att du är back!

Ja, förväntningarna överträffar ofta verkligheten när det gäller United och jag har redan två gånger mått riktigt dåligt på den fruktade måndagen efter helgens förlust. Värst var det förstås efter Liverpool-matchen då en veckas ledighet skulle suttit fint (och det finns inte ens någon scouser på jobbet). Men även nu i måndags när man klev in på morgonen och försökte se glad ut blev jag bemött av två kaxiga Arsenal-fans. Ja, det är klart de skulle fått samma (om inte mer) uppretande snack om situationen varit omvänd men nu är det bara nästa Premier League-match som jag siktar på. Tur att vi slog ut QPR ur Ligacupen annars skulle veckan känts ännu längre. Den matchen såg jag inte utan hittade en radio-länk till BBC radio Five Live på nätet och Alan Green (Englands motsvarighet till Lasse Grankvist) var mindre imponerad av Uniteds anfallsspel. Nyheten om Hargo gjorde mig inte gladare heller!

Är det en sjukdom jag har eller mår vi likadant när de röda inte spelar som vi hade hoppats? Upplever man inte de låga stunderna så känns inte den mängd av glädje United ger oss när vi vinner lika kul eller hur? Mitt blod är rött och det finns ingenting jag kan göra åt saken. Jag vet att de kan göra mig glad, det är bara fråga Micke och Fredde som följde med till Ryssland i maj. Där kan man snacka om glädje, tack grabbar det kommer jag aldrig glömma! :-)

Jag var ute på cykeltur med Matthew (min son) för ett par veckor sedan och när vi cyklade förbi en jättestor reklamaffisch för Viasat Sport så började han ropa högt: “Look daddy, Wayne Rooney, it’s Wayne Rooney!” Han har hajat vad som är viktigt här i livet och han är bara tre bast!

Ja, det kanske inte är så illa som jag tror. Vi har så gott som bokat vårt namn på en papperslapp i en liten plastboll den 19 december i Lyon och önskelistan till tomten är densamma som varje år – “top of the league by christmas”.

Säsongens höjdare hittills är Chelseas förlust på hemmaplan mot Burnley i Ligacupen. (varför har vi inga Chelsea-fans på jobbet?)

// Jamie

Without killing anyone, we’ve won it three times!


MANCHESTERGUIDE

Samarbetspartners

MUSS/MUSCS medlemmar har 15 procent rabatt på mat och alkoholfri dryck på O'Learys restauranger i Sverige.
Muss.se