Old Trafford

Från North Road, via Bank Street, till Old Trafford:
Historien om Manchester Uniteds arena

Idag fyller Old Trafford 100 år. Manchester Uniteds arena har således en lång historia bakom sig. Tusentals fotbollsspelare har sparkat boll på arenan och flera miljoner människor har besökt den. Det här är inte en text om en fotbollsmatch, det här är en text om en fotbollsstadion.

När Old Trafford nu kliver in i sitt andra sekel gör den det som en toppmodern och mäktig arena av yppersta elitklass, värdig varje tänkbar fotbollsmatch. Utvändigt och invändigt är arenan definitivt inget estetiskt mästerverk. Publikkapaciteten har prioriterats och Old Traffords utsida kan idag liknas vid en permanent arbetsplats, där läktarsektion efter läktarsektion har adderats till den befintliga arenan.

Det betyder att Old Trafford har ett unikt utseende. Och även om allt, förutom platsen där fotbollsplanen är belägen, är nytt idag så finns där en historia och en själ bakom den moderna fasaden. Arenan är en av fotbollsvärldens äldsta, den har överlevt tyska bomber och den har byggts om många gånger.

Sir Bobby Charlton kallade arenan för ”the Theatre of Dreams”. Namnet anammades snabbt som ett smeknamn för arenan och idag används uttrycket ofta (personligen är jag inte speciellt förtjust i smeknamnet). Kanske är det inte så konstigt, för något riktigt namn har arenan aldrig fått – Old Trafford är helt enkelt namnet på området där arenan ligger, som så ofta är fallet när det gäller namn på arenor. Formellt heter arenan Manchester United Football Ground men det namnet nyttjas inte alls i fotbollssammanhang. För att ytterligare röra till det hela så ligger det också en stor cricketarena i området Old Trafford, mindre än en kilometer från fotbollsarenan. Cricketarenan, som är äldre än fotbollsarenan, kallas, naturligtvis, också Old Trafford. Men det är annan historia.

För när Old Trafford nu firar sin hundraårsdag är det ett utmärkt tillfälle att berätta dess historia.

Take me home, United Road,
To the place, that I belong,
To Old Trafford, to see United,
Take me home, United Road.

Innehållsförteckning

1. North Road
2. Bank Street
3. Old Trafford 1910-1945
4. Old Trafford 1945-1970
5. Old Trafford 1970-1989
6. Old Trafford 1989-2010

North Road
Old Traffords historia börjar 1908 men Manchester Uniteds historia börjar redan 1878. Således finns det också en arenahistoria även innan man började planera för en arena i Old Trafford. United bildades som Newton Heath Lancashire and Yorkshire Railway av järnvägsarbetarna i Newton Heath, en förort nordost om Manchester.

Klubbens första hem blev North Road, som naturligtvis låg i Newton Heath, belägen ungefär åtta kilometer nordost om Old Trafford (eller ungefär tre kilometer norr om den plats där City of Manchester Stadium ligger idag). North Road ägdes av Manchester Cathedrals auktoriteter. Järnvägsbolaget hyrde arenan av kyrkan för en nominell summa och hyrde sedan ut den till klubben.

North Road var absolut ingen mäktig arena. Publikkapaciteten var ett lågt femsiffrigt belopp, någonstans mellan 10 000 och 15 000. Dessutom var planen notoriskt dålig, den ena planhalvan var stenhård medan den andra planhalvan var mjuk och ofta lerig. Vidare var faciliteterna icke-existerande. När det var dåligt väder fick åskådarna dribbla sig fram mellan vattenpölar då de gick in på arenan. North Road saknade också omklädningsrum och spelarna använde därför först puben Three Crowns och senare Shears Hotel (som också kom att fungera som klubbhus) för att byta om, varefter en promenad på en knapp kilometer tog dem till arenan.

Under säsongen 1891/92 använde klubben de lilla tillgångar man hade för att bygga ett par läktare, som rymde 1000 personer var. Detta drev emellertid klubben och järnvägsbolaget, som vägrade att hjälpa till med finansieringen, ifrån varandra. Klubben och järnvägen avslutade 1892 sitt samarbete, varför klubben bytte namn till Newton Heath.

Gräsmattan fortsatte att ställa till problem. I oktober 1892 vann Newton Heath sin största ligaseger då man besegrade Wolves med 10-1 på North Road (än idag klubbrekord i ligaspel). Birmingham Daily Gazette kommenterade efter matchen att: ”Planen var i ett förfärligt tillstånd, med vattenpölar här och där, och Wolves fann det svårt att ens stå på planen.” Klubben behövde ett bättre hem och North Roads ägare verkade inte alls intresserade av att hjälpa till. Vid North Road fanns också en cricketplan och då säsongerna överlappade skapades problem. Så när Newton Heath bestämde sig för att hitta ett nytt hem var nog alla parter glada.

Idag finns inget kvar av det som en gång var North Road. Inte heller puben eller hotellet som användes som omklädningsrum finns kvar. På platsen hittas nu en företagspark.

Bank Street
Newton Heath hittade sitt nya hem vid Bank Street i området Clayton, ett par kilometer söder om North Road, igen ungefär åtta kilometer nordöst från Old Trafford men, en aning ironiskt, mindre än en kilometer öst om det som idag är City of Manchester Stadium. Newton Heath hyrde Bank Street av Bradford and Clayton Athletic Company åtta månader om året, man fick även använda platsen för försäsongsträning under vissa sommarkvällar. Newton Heath funderade först på att flytta sina relativt nya läktare från North Road men det visade sig vara omöjligt och läktarna såldes för den nätta summan av 100 pund.


Match på Bank Street.

Förhållandena på Bank Street var bättre än på North Road men det betyder inte att de var bra. Både spelare och åskådare drabbades emellanåt av de rökgaser som kom från skorstenarna på den näraliggande kemifabriken. Det ryktades ofta om att arbetarna eldade lite extra när hemmalaget låg under i slutet av matcherna för att distrahera motståndarna.

I mars 1895 möttes Newton Heath och Walsall Town Swifts (idag Walsall) på Bank Street. Hemmalaget vann en förkrossande seger – 14-0! Gästerna protesterade emellertid och menade att de förfärliga förhållandena på arenan tydligt gynnade Newton Heath. Protesten godkändes och matchen spelades om. Nu var det dock mer än bara förhållandena på arenan som bidrog till Newton Heaths storseger och man vann även omspelet i förkrossande stil, den här gången med 9-0. Newton Heaths 14-0-seger hade än i varit rekord i Football League om resultatet hade fått stå.

Under hösten samma år köpte klubben en läktare med kapacitet på 2000 åskådare från Broughton Rangers och man byggde själv ytterligare en läktare. I slutet av 1800-talet hade klubben storslagna planer på ytterligare förbättringar men kubben hade inga pengar för att genomföra dessa planer. Finanserna försämrades ytterligare i början på 1900-talet och konkurs hotade klubben.

På ett krismöte meddelade lagets kapten, Harry Stafford, att han kände till fyra personer som kunde hosta upp de 2000 pund som behövdes. Dessa fyra var Mr Taylor från Sale, Mr Brown från Denton, Mr Jones från Manchester och Mr Davies från Old Trafford. På mötet bestämdes det dessutom att klubben skulle byta namn och efter flera förslag kom man överens om Manchester United som formellt accepterades av Lancashire FA i maj 1902. John Henry Davies utsågs till ordförande.

John Davies visste inte mycket om fotboll men han hade ett bra affärssinne. Han betalade själv för en ny läktare och några år senare hade alla sidor på Bank Street tak. Men Davies var inte nöjd med förhållandena vid Bank Street tyckte att arenan var en förlägenhet för klubben. Detta trots att arenan hade en publikkapacitet på omkring 50 000 och dessutom fick arrangera en representantmatch mellan engelska och skotska ligan i april 1904.

När laget så vann sin första ligatitel 1908 kände Davies att nog var nog, United var redo för en ny arena. United spelade sin sista match på Bank Street den 22 januari 1910, då blott 5000 åskådare (långt ifrån de 30 000 som brukade besöka arenan) såg United besegra Tottenham med 5-0. Kanske var det tur att man valde att lämna arenan, för bara några dagar efter Tottenhammatchen förstördes en av arenans läktare i en kraftig storm. Detta till trots fortsatte Bank Street att husera Uniteds reservlagsmatcher t.o.m. den 31 december 1911, då hyreskontraktet gick ut.


Bank Street, några dagar efter att United besegrat Tottenham.

Efter att United lämnade Bank Street användes platsen i ungefär 80 år av diverse industrier. I början på 1990-talet gjordes dock plats för Manchester Velodrome och platsen där fotbollsarenan stod är idag parkeringsplats till velodromen.

Old Trafford 1910-1945
John Davies sökte över hela Manchester efter en lämplig plats för Manchester Uniteds nya arena. Till slut bestämde han sig för en yta i Old Trafford, sydväst om Manchesters centrum. Området låg längs Bridgewater Canal, där gatan Warwick Road North (idag Sir Matt Busby Way) slutade. Old Trafford huserade redan en stor cricketarena och diverse mindre idrottsanläggningar. Dessutom var platsen lättillgänglig då den låg vid järnvägen samtidigt som även spårvagnen hade en station i Old Trafford.

När Old Trafford hade valts som plats för arenan blev Cheshire Lines Committee, det lokala järnvägsföretaget kraftigt involverade. Man undersökte huruvida man kunde bygga en station i närheten av arenan. Med en förmodad arenakapacitet på 100 000 räknade man med att kunna skeppa 10 000 åskådare till arenan från Manchesters centrum (ungefär fem minuters resa) varje match, vilket skulle generera en årsintäkt på 2750 pund, att jämföra med de 9800 pund det skulle kosta att bygga stationen. Stationen, Trafford Park, byggdes men en kilometer längre ner än planerat. Cheshire Lines Committee byggde till slut, 1935, en blygsam station (United Football Ground som senare bytte namn till Old Trafford Football Ground och idag är i operation som Manchester United FC Halt, även känd som Old Trafford Halt), som bara var öppen på matchdagar, vid fotbollsarenan.

Den skotska arkitekten Archibald Leitch, som då var verksam i Manchester, fick uppdraget att designa arenan. Leitch är idag känd som fotbollsarenans fader och han designade många arenor i Skottland och England under sitt liv. Efter diverse rekonstruktioner och arenaflyttar kan man idag emellertid bara se hans originalarbete på Craven Cottage i London och Ibrox i Glasgow.

Den 2 mars 1909 accepterade Stretford District Concil planerna på att arenan skulle byggas. För att få tillstånd att bygga arenan tvingades United upprätta en bro över järnvägen och dessutom bredda Warwick Road. Arenan kostade 60 000 pund att bygga, en enorm summa pengar på den tiden. Detta trots att man sparade uppskattningsvis 30 000 pund på att låta arenans kapacitet stanna på 80 000 åskådare istället för 100 000 som planerat.

Arenan byggdes med sittplatser på läktaren närmast järnvägen, Main Stand (dagens South Stand). Main Stand var också den enda läktaren som hade tak över åskådarna. Den andra långsidan, Popular Side (senare United Road Stand och idag North Stand) liksom de två kortsidorna, Stretford End (dagens West Stand, även om namnet Stretford End fortfarande används) och Old Trafford End (även Warwick Road End, senare Scoreboard End och K Stand innan läktaren till slut blev East Stand) bestod bara av ståplatser.

Så kom då arenan att invigas den 19 februari 1910. Uppskattningsvis 50 000 åskådare (den officiella publiksiffran anges som 45 000 men ytterligare 5000 personer tros ha tagit sig in utan att betala) såg United förlora med 4-3 mot Liverpool, trots att man haft ledningen med 2-0. Åskådarna betalade sex pennies (motsvarande 2,5 pence) för att komma in på arenan. Inträde på Main Stand kostade ytterligare en shilling (motsvarar fem pence) för de sämsta platserna medan inträde till de bästa platserna mitt på läktaren kostade fem shilling.


Old Trafford i sin barndom.

Efter den inledande förlusten skulle Uniteds form på den nya arenan snabbt förbättras. United vann sina resterande sju hemmamatcher under säsongen och säsongen efter skulle United vinna ligan, med bara en enda förlust på hemmaplan.

Redan sin första vår fick Old Trafford arrangera sin första FA-cupsemifinal och året efter stod Old Trafford värd för omspelet av FA-cupfinalen. Cupsemifinaler blev vardagsmat och 1915 fick Old Trafford också arrangera den ”riktiga” FA-cupfinalen. En tredje FA-cupfinal spelades på Old Trafford 1970, då omspelet mellan Leeds och Chelsea avgjordes på Old Trafford.

Första världskriget kom och lämnade. Lite av intresse hände på Old Trafford, förutom att några amerikanska soldater använde planen för att spela baseboll. Efter kriget blev det väldigt populärt att gå på fotboll. Den 27 december 1920 såg 70 500 personer, medan tusentals blev utelåsta, United förlora mot Aston Villa, ett publikrekord som skulle stå sig till efter millennieskiftet. I slutet av samma säsong sattes också arenans absoluta bottenrekord då blott 13 personer betalade för att se Stockport mot Leicester (Stockports arena var stängd av FA). Den siffran är dock kraftigt missvisande då United hade spelat mot Derby precis innan och många åskådare stannade kvar och såg den andra matchen gratis. Ett nytt publikrekord slogs när Bolton mötte Sheffield United i FA-cupsemifinalen 1923, igen med tusentals utelåsta.

Den första rugbymatchen spelades på arenan 1924. Lancashire County hyrde arenan för att möta New Zealand All Blacks. Ett par år senare var det dags för den första landskampen på arenan, då Skottland vann mot England i ländernas 50:e möte. Ett år senare spelades det tennis på arenan, då Wimbledonmästaren Suzanne Lengle spelade en uppvisningsmatch.

Även om United resultat på 1920-talet var dåliga så gick det bättre för klubben ekonomiskt. Efter mycket debatt bestämde man sig 1927 för att köpa marken där Old Trafford ligger. En tid senare avled emellertid John Davies och United saknade hans expertis när lagets prestationer blev allt sämre. Publiksiffrorna föll i takt med att laget presterade dåligt och när United 1931 spelade sin hemmapremiär i Division 2 mot Southampton besökte bara 3507 personer Old Trafford, ett bottenrekord som lär överleva alla som läser det här.


Old Trafford på 1930-talet.

Säsongen 1933/34 var Uniteds sämsta någonsin och bara en seger mot Millwall i sista omgången räddade United från spel i Division 3. Segern blev vändningen för United, James W. Gibson tog vid där John Davies tidigare hade opererat. Rykten om att United var på väg att lämna Old Trafford dödades när klubben byggde tak över United Road. Snart byggde man också tak på Main Stands hörn och gjorde diverse mindre uppfräschningar. Old Trafford var alltjämt en av Englands bästa arenor och var alltid en kandidat för att arrangera stora evenemang. FA-cupsemifinalen 1939 mellan Wolves och Grimsby sågs av 76 962 åskådare – än idag rekord på Old Trafford.

Då kom kriget. Old Trafford användes som en militärdepå medan träningsanläggningen The Cliff (köpt ett par år tidigare) användes av Royal Air Force. Myndigheterna förbjöd till en början klubbarna att spela fotboll men detta ändrades snart. Regionala ligor spelades, där restriktioner gjorde att publiksiffrorna som regel hölls runt 8000. När restriktionerna lyftes på sommaren kunde dock 40 000 se United mot city.

Sommaren 1940 involverades England i större utsträckning i kriget, sedan Frankrike kapitulerat. Fotbollen fortsatte emellertid. På juldagen 1940 skulle United möta Stockport på Old Trafford. Den 22 december 1940 bombade dock tyska flygplan Trafford Park, 300 mancunians dödades och Old Trafford skadades.

Matchen mot Stockport flyttades till Stockport men Old Trafford snyggades snart till och var igen spelplats för fotboll. Den 8 mars 1941 besegrade United Bury med 7-3 inför 3000 åskådare, sedan både Carey och Rowley gjort hattrick. Det skulle visa sig vara Uniteds sista match på Old Trafford på åtta år.

Den 11 mars 1941 såg en ny tysk bombräd mot Manchester. Den här gången förstördes mer och Trafford Park var igen kraftigt drabbad. Men även Old Trafford drabbades ordentligt, större delen av Main Stand, med kontor och omklädningsrum förstördes.


Old Trafford 1941.

United var nu hemlösa. Ett tillfälligt högkvarter skapades i Cornbrook Cold Stores, som ägdes av James Gibson. Samtidigt kom man överens med Stretford Corporation om att ta vara på stålet från Main Stand och också riva övriga delar på arenan som var farliga. Manchester city erbjöd United att hyra Maine Road, vilket accepterades. United fortsatte att spela fotboll.

Old Trafford 1945-1970
Uniteds prioritet efter kriget var naturligtvis att återvända till Old Trafford. Det skulle dock visa sig vara en svår affär och under några säsonger använde man Maine Road (som låg i Moss Side i södra Manchester, några kilometer sydost om Old Trafford och ungefär fem kilometer sydväst om dagens City of Manchester Stadium) som hemmaarena. Det var förstås ingen optimal lösning, för United innebar det ökade utgifter (man hyrde Maine Road av city) och dessutom minskade intäkter på matchdagen (city fick procent på biljettintäkterna) medan city tyckte att Uniteds närvaro på Maine Road skapade organisatoriska problem.

På Maine Road skulle United registrera sin högsta publiksiffra någonsin i en hemmamatch då 82 771 åskådare klämde sig in för att se United spela 1-1 i FA-cupen mot Bradford Park Avenue. Vissa källor säger förvisso att 83 260 åskådare packade Maine Road för att se United mot Arsenal i januari 1948 men Uniteds officiella statistik säger att den matchen ”bara” sågs av 81 962, så jag går på den statistiken. Även en cupmatch mot Yeovil lockade över 80 000 åskådare, då 81 565 personer packade Maine Road. Till dags dato är Uniteds bästa publiksiffra på Old Trafford blott klubbens fjärde bästa hemmasiffra totalt. Uniteds bästa publiksiffra totalt noterades då 135 000 packade Santiago Bernabeu för att se Real Madrid mot United i Europacupen 1957.

United ansökte om bidrag för att restaurera Old Trafford och detta beviljades i augusti 1945 av krigsskadekommissionen. United fick 4800 pund för att rensa arenan från skräp och bråte medan man beviljades ytterligare 17 478 pund för att bygga upp läktarna igen. Det dröjde dock till början 1947 innan de sista pengarna betalades ut.

I samband med reparationerna passade man också på att byta ut gräsmattan trots att den var i skapligt skick. United hade hoppats att vara tillbaka på Old Trafford redan 1946/47 men den planen fick man ge upp då det efter kriget var brist på byggmaterial. Fotboll kunde dock spelas på arenan och en träningsmatch mellan Reds och Blues lockade 30 000 åskådare medan både United och city spelade reservlagsfotboll på Old Trafford. Sommaren 1947 lockades 36 000 av en skolmatch, medan stort polisuppbåd såg till att ingen åskådare tog sig in på de skadade delarna av arenan.

Överoptimistiska planer gjorde gällande att Old Trafford skulle ha en publikkapacitet på 125 000 när den var färdigrestaurerad. Bygget gick dock långsamt och kanske krävdes det att city skulle be United lämna Maine Road för att man verkligen skulle sätta igång. I april 1949 skulle så arenan vara fri från krigsskador, mycket tack vare ett par hundra supportrars frivilliga hjälp. Man byggde en betongläktare där man fick plats med 3000 sittplatser – dock utan tak, den lyxen reserverades för direktörerna och för pressen.

Men även utan tak var United glada att vara hemma igen och när man sparkade igång säsongen 1949/50 var Old Trafford åter Uniteds hemmaplan. Återkomsten till Old Trafford blev en kvällsmatch mot Bolton, onsdagen den 24 augusti klockan halv sju. Det hade gått tio år sedan Old Trafford sist stått värd för en ligamatch. United gladde de hemvändande supportrarna med en stabil 3-0-seger.

Två år senare hade man fått upp taket på huvudläktaren och Röda Stjärnan välkomnades, som första utländska lag, till arenan för en träningsmatch (1-1). Förbättringar på arenan fortsatte och den östra läktaren utrustades med en resultattavla som senare skulle ge läktaren namnet Scoreboard End.

Moderna tider närmade sig. United vann ligan 1952 och fick således spela Charity Shield. Old Trafford valdes som spelplats. BBC tyckte emellertid att matchen förtjänade en större publik än vad som rymdes på Old Trafford (det tyckte dock inte åskådarna – bara 11 381 såg matchen på plats, att jämföras med Uniteds hemmasnitt på 35 000) och beslutade att tevesända matchen, eller i alla fall andra halvlek. Tur då för tevepubliken att andra halvlek skulle vara matchens bästa och United vände 0-1-underläge till seger 4-2.

United fortsatte att förbättra arenan efter hand. Nya kontor och omklädningsrum gladde men arenan saknade belysning – något träningsanläggningen The Cliff fick redan 1949. Andra förbättringar prioriterades och den belysning United ville ha skulle bli landets bästa och kostade således mycket pengar.

Att Old Trafford saknade belysning blev ett problem när United blev engelska mästare 1956. Ligatiteln gav United – sedan Matt Busby övertygat både sin egen styrelse och FA – chansen att spela i Europacupen. Alla matcher i Europacupen spelades mitt i veckan och United fick igen vända sig till city som redan hade installerat strålkastare på Maine Road. Så kom det sig att Maine Road var arenan när United gjorde hemmadebut i Europacupen och dessutom noterade sin största seger någonsin när Anderlecht krossades med 10-0 den 26 september 1956.

Det dröjde ytterligare några månader innan Old Trafford utrustades med strålkastare, till en kostnad av 40 000 pund. Den 25 mars 1957 spelades den första matchen med konstgjord belysning på arenan när Bolton besegrade United med 2-0. En månad senare användes belysningen igen när United mötte Real Madrid i Europacupens semifinal (2-2, vilket gav Real en plats i finalen).

I september 1957 redovisade United en vinst på närmare 40 000 pund på sitt årsmöte. Samtidigt annonserade man planer på att bygga ut arenan. Tak på Popular Side och en ny tvåetageläktare skulle ta arenans kapacitet till 100 000. Arbetet skulle börja året efter.

Då kom tragedin. På väg hem från Belgrad kraschade Uniteds chartrade flygplan efter en mellanlandning i München. Åtta spelare, tre ledare, en supporter och totalt 23 personer dog. Old Trafford kom att fungera som centrum för sörjande och de som jagade senaste nytt. När de döda kom hem till Manchester i kistor två dagar senare förvarades de tillfälligt i Old Traffords sporthall.

Livet måste dock gå vidare och den 19 februari tog United emot Sheffield Wednesday i FA-cupen. Det var en match som alla ville se och biljetterna såldes slut på rekordtid. Ett nykonstruerat United äntrade Old Traffords plan i arenans mest emotionella stund. Efter den tysta minuten fortsatte både lag och spelare att visa sin respekt för de döda. Wednesday kunde, ville och fick inte vinna. När matchen var slut stod United som segrare med 3-0 och hoppet återvände till Old Trafford.

Några dagar senare tog United emot Nottingham. När insläppet stängdes, med 66 124 åskådare på plats fanns uppskattningsvis 20 000 personer kvar utanför. Då var det fortfarande två timmar till avspark. Före matchen hölls en minnesceremoni av domprost Herbert A. Jones. Den planerade ceremonin fick extra stark mening då Duncan Edwards dött dagen innan.

När United mötte West Brom i FA-cupkvartsfinalen fortsatte historien med utelåsta människor. Den här gången var uppskattningsvis 30 000 utelåsta, i tillägg till de 60 000 på plats. Många var arga och polisen fick kämpa hårt för att hålla massorna utanför arenan. Manchester polischef beskrev stämningen: ”Under de 22 år jag har kontrollerat publiken på Old Trafford har jag aldrig sett något liknande.”

Varje match på Old Trafford tycktes ha en speciell mening. Några dagar efter cupmatchen möttes United och West Brom igen på Old Trafford, den här gången i ligan. Läkare och sköterskor från Rechts der Isar-sjukhuset var inbjudna och publiken visade sin tacksamhet. Innan matchen talade dessutom Matt Busby i högtalarsystemet, genom ett inspelat meddelande.

Livet återvände till slut till det normala. Innan 1950-talet var över hade Stretford End utrustats med nya ingångar och ett tak. Dessutom infördes förköpsmöjlighet på samtliga sittplatser på arenan. Vidare utsmyckades arenan med en plakett och en speciell klocka som hyllade de som dog i München.

Det tidiga 1960-talet såg Stretford End och Stretford Paddock (hörnet mellan Stretford End och Popular Side) restaureras. Snart följde ett nytt tak på Popular Side, som nu ofta kallades United Road. United hade svårt att klara kostnaderna för detta. Manchester United Development Association (MUDA), som fortfarande existerar om än i något annorlunda format, skapades för att ta hand om dessa kostnader. MUDAs första bidrag till arenan var 1700 trästolar som installerades längst upp på Stretford End. Publikkapaciteten var 66 500. Nya kontor byggdes för klubbens administration, biljettavdelningen och MUDA på arenans gårdsplan.

United kunde stolt konstatera att Old Trafford var en av de valda arenorna när det 1963 meddelades att England skulle få arrangera 1966 års VM. Man funderade på att bygga ett konsoltak (tak utan pelarstöd) på United Road. Detta beräknades emellertid kosta en kvarts miljon pund och då fanns inga pengar kvar till spelarförstärkningar. Men Matt Busby meddelade att han var nöjd med sin spelartrupp och bygget kunde börja.

Den färdiga läktaren hade 10 500 sittplatser och 10 000 ståplatser. Den största nyheten var dock de 37 privata boxar som läktaren utrustades med. Varje box tog sex personer och kostade 250 (på kanten) eller 300 (centralt) pund för en säsong. Barriärer sattes upp på de båda kortsidorna för att undvika att folk vandrade från Warwick Road End till Stretford End, detta underlättade publikkontroll och skapade distinkta sektioner på läktarna. Old Trafford rymde nu 64 000 åskådare. Större delen av arenan var fortfarande ståplats – det fanns bara 18 500 sittplatser men 52 000 platser var i alla fall taktäckta. Notan för bygget stannade på 320 000 pund, långt över budget. Med bara 75 000 pund på banken tvingades United skuldsätta sig.


Old Trafford 1964.

På planen kämpade United med Leeds om att vinna ligan. Den 26 april möttes United och Arsenal på Old Trafford samtidigt som Leeds mötte Birmingham borta. Det var Leeds sista match för säsongen, United hade dock en match mindre spelad och ledde ligan med en poäng. United hade dessutom en överlägsen målkvot.

United tog en tidig ledning genom Best. Ett större jubel hördes dock då det annonserades i högtalarna att Birmingham ledde med 3-0. Detta sporrade också laget och snart gjorde Law 2-0. Arsenal reducerade dock och när det annonserades att Leeds hade knappat in till 3-2 började det bli nervöst. Law säkrade dock Uniteds seger. Publiken intog planen samtidigt som spelarna begav sig till omklädningsrummens säkerhet.

Tankarna fokuserades nu på Leeds och Old Trafford tystnade. Så, efter en evighets väntan, vaknade högtalarsystemet till liv: ”Slutresultatet från St Andrews är Birmingham City 3, Leeds [paus] 3.” United var mästare.

Drygt tre veckor senare delades medaljerna ut när United tog emot Strasbourg i Inter Cities Fairs Cup. Denis Law klev in på planen i en röd träningsoverall och tog emot bucklan till publikens jubel, varefter spelarna fick sina medaljer individuellt. Till sist, och till störst jubel, tog Matt Busby emot sin medalj. Firandet var dock inte slut. Law fick kliva fram en gång till, den här gången för att ta emot den europeiska guldbollen. Spelarna sprang sedan ett ärevarv. Med det var festen slut, United hade bortabesegrat Strasbourg med 5-0 och returmatchen, en trist 0-0-historia, var således i praktiken betydelselös.

Old Trafford började nu prepareras för VM. United Road, med sitt konsoltak, stod färdig i oktober och ombyggnaden hade också sett ordentliga förbättringar av faciliteterna. Inträde på United Road kostade fem shilling (25 pence) för ståplats och tio shilling för sittplats. I den här vevan blev det också allt vanligare att publiken sjöng på matcherna och på Old Trafford var det Stretford End som gjorde mest väsen av sig.

De sista preparationerna inför VM såg pressläktaren utökas ordentligt, på bekostnad av vanliga sittplatser. Portugal, Ungern och Bulgarien spelade tre gruppspelsmatcher på Old Trafford. Arrangemanget ansågs vara en stor framgång men publiken, som betalade mellan sju shilling och sju pund för inträde blev fåtalig – ingen match lockade över 30 000 åskådare.

Ett knappt år senare lockades närmare 30 000 åskådare till Old Trafford – för att titta på teve. Sju storbildsskärmar visade matchen mellan Arsenal och United, den första ligamatchen som visades på det sättet.

Uniteds första klubbshop sattes upp på Old Traffords gårdsplan i september 1967, en liten byggnad som kostade blott 1000 pund att bygga. I slutet av säsongen fick Old Trafford åter stå värd för en FA-cupsemifinal, den första efter kriget. Samtidigt vann United Europacupen på Wembley. Klubbshopen blomstrade och behövde en ny lokal. Lösningen blev MUDAs gamla kontor samtidigt som 40 000 pund satsades på nya faciliteter för MUDA.

Europacupsegern gav United en chans att möta Estudiantes i Interkontinentalcupen. Matchen blev ingen framgång för laget men klubben sålde rekordmånga 74 680 matchprogram och biljettintäkterna på 63 438 pund var också rekord. Uniteds matchprogram uppmanade upprepade gånger Uniteds supportrar att bete sig civiliserat, dock utan större framgång skulle det visa sig.

Old Trafford 1970-1989
I början på 1970-talet spenderade MUDA 400 000 pund på att bygga ett konsoltak även över Scoreboard End. Ståplats, sittplats och privata boxar samsades även här på samma läktare. Samtidigt ersattes den manuella resultattavlan av en ny, elektronisk. Färgteve och nya UEFA-direktiv tvingade också klubben att byta ut strålkastarna.

Även Stretford End såg förändringar, dessa var dock påtvingade p.g.a. stökiga supportrar. I en match mot Newcastle kastade en supporter in en kniv på planen. United straffades med böter och tvingades dessutom spela två hemmamatcher minst fyra mil från Old Trafford. Efter justeringar för att öka säkerheten på arenan lämnades 1500 platser bakom målet tomma. På ett årsmöte föreslogs att man skulle bygga ett staket framför läktaren men i slutändan gjordes inget och platserna öppnades igen.

Old Trafford hade nu sittplatser på alla läktare och var utan tvekan en av Englands absolut bästa arenor. Planen matchade dock inte läktarnas faciliteter. Kompakt mark under planen visade sig vara problemet. Lösningen var att skära hål i marken och fylla hålen med sand.

Uniteds form på planen var dålig. När det var dags för den näst sista matchen säsongen 1973/74 behövde United vinna mot Manchester city för att ha en chans att undvika degradering till Division 2. Redan innan avspark var det stökigt på läktarna, hundratals supportrar invaderade planen men matchen startade som planerat. Den första halvleken var en rätt trist, mållös, historia. I den andra halvleken fortsatte problemen på läktarna. På Stretford End tände Uniteds supportrar en eld bakom citys målvakt, som också fick åtskilliga objekt kastade mot sig. Flera personer tog sig in på planen och domaren tvingades tillfälligt avbryta matchen medan dessa eskorterades ut.

Klockan närmade sig 90 minuter och matchen såg ut att sluta mållös när Denis Law, som nu hade lämnat United och spelade för city, fick bollen i Uniteds straffområde. Med ryggen mot mål klackade Law nonchalant bollen in i mål. Det var det sista Law gjorde på en fotbollsplan, han ignorerade sina firande lagkamrater och vandrade omedelbart till omklädningsrummet. United var degraderade.

Resultat från andra arenor visade senare att United aldrig hade en chans att klara kontraktet. Det visste dock inte Uniteds supportrar. En planinvasion följde och den här gången var det för många som letade sig in på planen. Matchen avbröts och resultatet stod.

United kunde räkna med rekordstora böter. Men istället för att vänta på FAs dom tog man saken i egna händer. Man satte upp ett högt spikstaket bakom båda målen, till en kostnad av 4500 pund. En disciplinär kommission från FA besökte Old Trafford och var nöjda med vad de såg. Så när som på att man tvingades betala kommissionens omkostnader klarade sig United undan böter.

Om huliganerna var ovälkomna så var klubben mer intresserad av att bjuda in de blinda och de rika. Sex platser på huvudläktaren utrustades med högtalare. Vidare genomfördes en stor renovering av huvudläktaren som äntligen utrustades med ett konsoltak. Dessutom byggdes en svit med två restauranger och fler privata boxar installerades. En yta gjordes dessutom tillgänglig för rullstolsbundna supportrar. Allt till en kostnad av en halv miljon pund.

Ett problem som uppstod i samband med renoveringen av Main Stand var att den ursprungliga Münchenplaketten skymdes av läktaren. Först planerade man att flytta plaketten men den visade sig sitta fast i väggen och kunde inte flyttas intakt. Man bestämde sig istället för att göra en kopia som sattes upp i hörnet mellan östra och södra läktaren. Något år senare hade även den ursprungliga Münchenklockan gjort sitt. En ny placerades över plaketten.

När United kvalificerade sig för UEFA-cupen till säsongen 1976/77 utrustades Old Trafford med nya strålkastare. Man valde också att bygga ut staketen bakom målen till att täcka hela planen. Den säkerhetsåtgärden var emellertid inte tillräcklig då Uniteds supportrar betedde sig illa i samband med bortamatchen mot Saint-Étienne. Först kastades United ut ur turneringen men efter en överklagan nöjde sig UEFA med att ge United böter på 7500 pund och tvingade också klubben att spela sin nästkommande hemmamatch minst 20 mil från Manchester.

Arenan fortsatte att förbättras. Ett dräneringssystem byggdes i hopp om att planen skulle nå en acceptabel standard. Stora diken, som fylldes med 230 ton sand och grus, grävdes längs planen. Annars var det säkerheten som prioriterades. Högtalarsystemet förbättrades och fler säkerhetsbarriärer sattes upp. Vidare byggdes ett rum för polis och brandkår.

Sommaren 1981 spelades cricket för första och enda gången på arenan. Rugbymatcher var däremot vanligare och blev nästan en årlig tradition. Tio år senare spelade Rod Steward, Status Quo och Joe Cocker i den första konserten på arenan (en konsert med Queen var planerad långt tidigare men stoppades av myndigheterna, liksom en konsert planerad i slutet av 1980-talet). Ett par år senare avgjordes även en VM-match i boxning och ytterligare några år senare var arenan hem för en bröllopsceremoni.

Old Traffords gräsmatta var alltjämt ett problem och fortsätter att vara så till dags dato. I början på 1980-talet grävdes gräsmattan upp för första gången på ett par decennium. Några år senare, efter flera uppskjutningar av olika orsaker, installerade man äntligen elvärme under gräsmattan men problemen fortsatte. En av de första matcherna där värmen skulle utnyttjas höll på att bli uppskjuten p.g.a. en frusen plan. United slapp till slut skämmas då domaren godkände planen efter en sen inspektion. Men, 15 månader senare hade skyddet runt värmeslingorna bränts sönder och gräset fick grävas upp. Ett par år senare tvingades man byta ut värmesystemet helt och hållet. Problemen med planen har aldrig försvunnit, idag gör arenans tak att gräsmattan får alldeles för lite solljus och det är inte alls ovanligt att planen byts ut.


Old Trafford 1984.

Arenans faciliteter förbättrades ordentligt inför säsongen 1983/84, då klubben skulle delta i cupvinnarcupen. Deltagandet i cupvinnarcupen skulle se en av Old Traffords mest minnesvärda matcher. United lottades mot Maradonas Barcelona i kvartsfinalen och efter en förlust med 2-0 på bortaplan såg det kört ut. Men 58 350 åskådare fyllde Old Trafford och skapade en magisk stämning, en sån stämning som bara tycks vara möjlig att skapa mitt i veckan under strålkastarnas ljus.

Under ledning av lagkapten Bryan Robson gjorde United en fantastisk match. Lagkaptenen själv kvitterade Barcelonas ledning med två mål innan Stapleton skulle ge United ledningen tidigt i den andra halvleken. En nervös avslutning följde men den fantastiska publiken kunde till slut andas ut när domaren blåste av matchen.

En ny klassiker kunde väntas i semifinalen mot Juventus (till slut förlust med 3-2). Kent Yxell minns besviket hur den tidens biljettsystem rånade honom på ett besök på Old Trafford:

Biljetter innan mailens tidevarv köptes brevledes av [Uniteds sekreterare] Ken Ramsden. Man skickade med en postangivelse med pengar och svarsporto. Fick man svar, ibland fick man aldrig det, så hämtade man biljetterna på biljettkontoret, som låg där bortasupportrarna har sin ingång idag.

Jag, brorsan och en kompis ville efter den berömda Barcamatchen i cupvinnarcupen 1984 se semin mot Juventus på Old Trafford och skrev och ansökte. Vi vittjade brevlådan dagligen och skrev en gång till. Sista veckan innan vi skulle åka så var vi hemma ständigt och vittjade brevlådan dagligen, och skrev en gång till. Inget kom och vi fick stanna hemma, ingen båtresa utan biljett tyckte vi.

Jag har aldrig blivit så besviken som då jag skrev igen efter matchen och bad om pengarna tillbaks och fick svaret att vi hade haft biljetter som låg och väntade på oss. Fy fan, när jag tänker på det! Vad bra det är med mail ibland. Men därefter hade jag aldrig några problem med Ken Ramsden och att få biljetter.

I mitten på 1980-talet byggde man om den östra läktaren. I tillägg till 1800 nya sittplatser och 15 privata boxar byggde man också ett museum och ett nytt biljettkontor. Man skapade också en familjeläktare, där vuxna bara var välkomna och de ackompanjerade ett barn. Vidare döpte man en svit efter Sir Matt Busby och satte upp en byst på den stora mannen på utsidan av läktaren, något Busby uppskattade betydligt mer än idén att döpa om Old Trafford till Sir Matt Busby Stadium. Läktaren utsmyckades också med en neonskylt med klubbens namn. Tre av arenans fyra sidor hade nu konsoltak och publikkapaciteten var 56 000.

Publikproblem har några gånger flyttat Uniteds hemmamatcher från Old Trafford. I november 1987 spelade United emellertid en bortamatch på Old Trafford. United lottades att möta Bury på bortaplan i ligacupen, Bury resonerade emellertid att de ökade publikintäkterna man skulle få på Old Trafford övervägde nackdelen av att spela på bortaplan. United vann med 2-1 inför 33 519 åskådare. Bury tryckte upp ett eget matchprogram till matchen, som därmed blev den första seniormatchen på Old Trafford där Uniteds matchprogram United Review inte såldes.

Old Trafford 1989-2010
Hillsboroughkatastrofen 1989, då 96 Liverpoolsupportrar dog i samband med en FA-cupmatch mellan Liverpool och Nottingham, skulle för all framtid förändra den engelska fotbollsarenan. Några år tidigare, 1985, hade 56 supportrar dött i en brand på Valley Parade i Bradford. Katastroferna hade kanske inget gemensamt men statusen på arenorna i England var undermålig och något måste ske för att förhindra att fler dödsolyckor skulle ske på arenorna.

Lord Taylor fick i uppdrag att arbeta fram en lösning på problemen. Hans arbete skulle resultera i The Taylor Report. Taylors rapport ställde en rad krav på arenorna, bl.a. skulle ståplatserna försvinna från arenorna, liksom staketen runt planen. Stor utveckling var således att vänta på Old Trafford.


Old Trafford 1990.

Det första steget var att staketet runt planen gjordes om till ett mindre, som i händelse av en katastrof var lättare att forcera. Nya ingångar till läktarna följde. I nästa steg tog man bort ståplatserna på de två långsidorna, delvis med hjälp av statligt bidrag. På Stretford End skulle man däremot göra mer än att bara installera sittplatser, läktaren skulle rivas helt och hållet och äntligen utrustas med ett konsoltak. När ståplatserna försvann minskades kapaciteten drastiskt och när Stretford End hade byggts om skulle arenan bara ta 43 000 åskådare. Många protesterade och menade att det var för lite men klubben lyssnade inte. De minskade biljettintäkterna till följd av den minskade kapaciteten löste man genom att göra en rejäl höjning av biljettpriserna. Samtidigt meddelades det att Old Trafford var en av arenorna som skulle få arrangera matcher när EM-slutspelet 1996 skulle arrangeras i England.

Stretford End skulle rivas efter säsongen 1991/92. I en av de sista matcherna möttes United och Middlesbrough i ligacupens semifinal. Den matchen är känd som Stretford Ends sista show. Kent Yxell minns det som igår och berättar också om fördelarna och nackdelarna med ståplats:

Till matchen mot Middlesbrough i ligacupsemin så betalade vi vid vändkorsen på Stretford End trots att vi hade pappersbiljett till North Stand. En kvällsmatch på ett lerigt och snöigt Old Trafford. En oförglömlig upplevelse i snöyran, mitt i heliga Old Trafford, som slutade med seger och en oerhörd stämning på läktaren.

Det mest fantastiska med ståplats var ju annars att man stod tillsammans och att alla sjöng. Man kunde flytta runt, prata med folk och ställa sig med de man kände. Och när det blev mål eller något hände så flyttades man av massan fram och tillbaka flera meter. Värst var det när det blev mål, då kunde man rasa framåt tills en barriär sa stopp, vilket var bra men också farligt om man inte var beredd. Något som inte var så kul var ju att faciliteterna på ståplats oftast inte var de bästa – och en del pissade på plats så att säga. Men var det kallt så gick man till kiosken och köpte sig en souvenirflaska konjak och kaffe eller varm choklad. Det var tider det.


Stretford End, innan ståplatserna försvann.

Nya Stretford End skulle kosta tolv miljoner pund att bygga och rymde 10 500 sittande åskådare, med många privata boxar och exekutiva sittplatser. Nybygget av Stretford End såg också familjeläktaren flyttas dit. Fler förändringar på arenan inkluderade ett nytt högtalarsystem och elektroniska resultattavlor. Ett nytt pressrum byggdes medan omklädningsrummen och spelartunneln flyttades. Även South Stand restaurerades. Bygget gick dock inte helt smärtfritt och en av arbetarna dog tyvärr i en olycka.

Den 12 februari 1992 döptes Warwick Road North, gatan som går vid Old Trafford, om till Sir Matt Busby Way. Det var nu också möjligt att besöka Old Traffords innandömen i form av en stadiumtour.

På planen var det 26 år sedan United sist vann ligan. Förbannelsen skulle dock brytas den 2 maj 1993 när Oldham besegrade Aston Villa. United var spellediga och supportrarna flockades på Old Traffords gård. Festen varade natten lång och fortsatte dagen efter, då United skulle ta emot Blackburn i Premier League. Matchen blev en lång fest i väntan på att United äntligen skulle få ta emot ligabucklan. Stämningen på läktarna var lika mycket lättad som glad.


Old Trafford 1994.

Den 20 januari 1994 dog Sir Matt Busby. Manchester och Manchester United sörjde mannen som i allmänhetens ögon var synonym med United. Supportrar lämnade blommor, halsdukar och annan memorabilia runt Old Trafford. När United tog emot Everton två dagar senare var alla åskådare på plats långt innan avspark. Sir Matt Busbys stol var dock tom. Efter en perfekt observerad tyst minut vann United fotbollsmatchen tack vare ett mål av Ryan Giggs. När Busby begravdes några dagar senare samlades mer än 5000 supportrar på Sir Matt Busby Way för att ta ett sista farväl av Uniteds manager.

Uniteds första ligaseger på 26 år skulle följas upp av titel efter titel de kommande åren. Samtidigt kom fotbollsboomen och det stod klart att Old Trafford var för liten. United annonserade att man tänkte bygga två etage till på den norra läktaren. Samtidigt öppnade klubben en megastore på Stretford End. Bygget av de två nya etagen på norra läktaren, som nu kallades North Stand officiellt, skapade problem. Efter en mängd olika förslag beslutades det att man skulle riva den gamla läktaren och bygga en helt ny i tre etage, vilket skulle ta publikkapaciteten till 55 000.

Efter att gamla North Stand hade rivits var Old Traffords kapacitet kraftigt begränsad under säsongen 1994/95. Efter att ha fått dispens slapp United följa reglerna som säger att ett visst antal biljetter måste göras tillgängliga för bortasupportrar. United spelade således sina matcher inför en exklusiv hemmapublik. Bygget gick enligt planerna och under säsongen blev fler och fler platser tillgängliga och snart var bortasupportrar åter välkomna på Old Trafford.

Även om bygget gick planenligt så fick United ett oväntat besök den 12 mars 1996 då några tjuvar tog sig in i ordförande Martin Edwards kontor efter att ha gjort ett hål i arenans tak. Tjuvarna fick med sig ett kassaskåp från kontoret som man kastade ner på marken. De lyckades dock inte få loss kassaskåpet från marken och försvann in i natten utan att larmet hade gått.

Den 20 mars tog Old Trafford åter emot mer än 50 000 åskådare, då Arsenal kom på besök. Den 17 april öppnades North Stands tredje etage för första gången när United tog emot Leeds. Supportrar som led av svindel eller hade svårt att klättra uppmanades att inte köpa biljetter till etage tre. Supportrarnas åsikter om platserna varierade. Bygget hade kostat 28 miljoner pund, varav mer än en tredjedel användes för att köpa marken bakom arenan. Uniteds ordförande Martin Edwards kallade bygget för: ”Den största, den mest kostsamma och den mest ambitiösa utbyggnaden som Manchester United någonsin har åtagit sig.”


Old Trafford 1996.

Den 26 april 1996 placerades en tre meter hög bronsstaty på Sir Matt Busby framför Old Trafford. Inne i statyn fanns en del av de souvenirer som hade lämnats vid Old Trafford när Busby dog. Ytterligare två statyer har därefter upprättats vid Old Trafford. Först, i september 2002, en staty på Denis Law som placerades i gången upp till Stretford Ends övre del och sedan, i maj 2008, en staty på George Best, Sir Bobby Charlton och Denis Law som placerades mitt emot statyn på Busby, framför Old Traffords östra läktare.

Tillbaka till 1996 så var bygget av North Stand klart lagom till säsongsavslutningen mot Nottingham. Arenan var därför i fullt bruk när EM kom till Manchester. Tre gruppspelsmatcher, en kvartsfinal och en semifinal spelades på Old Trafford, men precis som i VM 1958 var publiksiffrorna en besvikelse.

Nu var United hela världens angelägenhet och inte heller en kapacitet på 55 000 åskådare var tillräcklig. Först skulle emellertid klubbens museum flytta till den norra läktaren. Museet, som invigdes av Pele, lockar idag hundratusentals besökare varje år.

Under säsongen 1999/2000 adderade United ytterligare ett etage till den östra läktaren. Året efter gjordes samma sak på Stretford End. Samtidigt flyttades klubbens megastore till den östra läktaren som också utsmyckades med en ny fasad. Publikkapaciteten ökades först till 62 000 och sedan till 68 000. Den här gången kunde man bygga nytt utan att tillfälligt reducera publikkapaciteten och igen gick bygget planenligt.


Old Trafford 2001.

Old Trafford var nu en av Europas bästa arenor och fick 2003 arrangera Champions League-finalen mellan Milan och Juventus (Milan vann med 3-2 på straffar efter en mållös match). Just Champions League-matcher tycks ta fram det bästa av Old Trafford och några av arenans mest minnesvärda matcher är segrarna mot Porto (4-0, 1997), Roma (7-1, 2007) och Barcelona (1-0, 2008).

Under åren 2001-2007 fick Old Trafford ofta arrangera Englands landskamper då Wembley byggdes om. Fem VM-kvalmatcher och tre EM-kvalmatcher spelades på arenan.

Inte ens en publikkapacitet på 68 000 var nog och 2005 började man bygga ut hörnen mellan kortsidorna och den norra läktaren (kvadranterna i folkmun). Detta adderade ytterligare 8000 sittplatser till publikkapaciteten och igen gick bygget planenligt. Nya platser öppnades efter hand. Den 9 april 2006 såg 70 908 personer United möta Arsenal – nytt rekord för United på Old Trafford och första matchen på 86 år där mer än 70 000 åskådare besökte arenan. Fem dagar senare såg 72 519 personer United mot Sunderland och i ligaavslutningen mot Charlton var publiksiffran 73 006. Nya rekord slogs flera gånger säsongen efter innan 76 098 åskådare besökte Old Trafford den 31 mars 2007, då United besegrade Blackburn med 4-1. Det är det nu gällande rekordet för en Unitedmatch på Old Trafford, ett svårslaget rekord med tanke på att kapaciteten idag bara är 75 957. Detta sedan en omorganisation av sittplatserna 2009 reducerade kapaciteten med 205 platser.


Old Trafford 2007.

Och där är vi idag. Vad som händer med Old Trafford i framtiden är osäkert. Vill man öka kapaciteten ytterligare är det på den södra läktaren man måste bygga. Det är tekniskt inget svårt bygge men järnvägen vid läktaren gör att det kommer att bli ett dyrt bygge. Dessutom är det redan idag problem med kommunikationerna från arenan efter match och vill United bygga ut ytterligare måste man antagligen göra något åt detta för att beviljas byggtillstånd. Ett andra etage på South Stand samt utbyggda hörn mot kortsidorna skulle ta arenans kapacitet till 95 000 – vilket skulle göra arenan till Englands största. Och estetiskt skulle det vara en stor förbättring.

Men det är framtiden. Just nu är United antagligen nöjda med hur arenan ser ut. Och det ska man vara. Old Trafford är en arena att vara stolt över. Old Trafford är mäktig och tvivelsutan en av världens absolut bästa arenor. Old Trafford har dessutom en stolt historia.


Old Trafford idag.


Old Trafford idag, invändigt. Klicka på bilden för att visa en högupplöst version.


MANCHESTERGUIDE
  • Cantona

    Vad ska man säga ”Micke” sanslöst bra som alltid.
    Hälsningar Stefan H.

  • becktona/Fredde

    Drömmarnas Teater, vi ses den 10/14mars.

  • Kaj

    Mycket bra artikel till fredagsmiddagen! Kanon Micke!

  • Mikael Österdahl

    Tack, tack. :)

Samarbetspartners

MUSS/MUSCS medlemmar har 15 procent rabatt på mat och alkoholfri dryck på O'Learys restauranger i Sverige.
Muss.se