Säsongen 2016/17 summeras med två titlar som räknas och en titel som inte räknas. Otvivelaktigt en succé. Ja, om vi låtsas som att ligan inte existerar. För en sjätteplats i ligan var långt sämre än förväntat och inte ens nära godkänt.
Att sammanfatta säsongen som gick är därför väldigt svårt. När United klev ut på Friends Arena för att spela Europa League-finalen mot Ajax var alternativen fiasko och succé. Inte bara för finalen i sig utan för hela säsongen. Sällan har en enskild match haft så stor påverkan på hur en säsong ska sammanfattas.
När jag satte ihop den elva matcher som definierar säsongen så landade jag framför allt på segrar. I relation till resultaten över hela säsongen är det kanske för många segrar men jag menar att det naturliga ändå är att klumpa ihop det negativa.
1. United – Southampton 2-0: Optimismen
José Mourinho sa rätt saker på förhand. Uniteds nya manager ville vinna allt och han ville göra det med stil.
Försäsongen borstades av utan att vi egentligen fick några svar. När vi slog Leicester i Community Shield efter sent segermål av Zlatan Ibrahimovic började vi må bra. I ligapremiären blev det sedan en promenadseger mot Bournemouth.
I hemmapremiären ställdes Manchester United mot Southampton. Ingen lätt uppgift på pappret men United dansade hem med tre poäng som den enklaste sak i världen.
Zlatan Ibrahimovic sparkade in två bollar (en hård nick är också en spark), Paul Pogba gjorde comeback efter några år i Juventus och var fullständigt dominant och Eric Bailly ledde backlinjen med pondus. Mourinho hade träffat helt rätt med sina nyförvärv!
Så här mer än nio månader senare håller jag fortfarande segern mot Southampton som en av säsongens allra bästa insatser. Men det kunde vi ju inte veta då. I augusti var känslan att José Mourinhos Manchester United var precis så här bra och dessutom bara skulle bli bättre och bättre.
Med facit i hand är jag inte lika övertygad av Mourinhos värvningar, Bailly undantaget. Henrikh Mkhitaryan, som bara fick en kvart mot Southampton, hade stora delar av säsongen svårt att ta en ordinarie plats och har egentligen bara levererat mot mediokert motstånd i Europa League.
Zlatan Ibrahimovic vinner den interna skytteligan i överlägsen stil. Prestationsmässigt har jag ingen invändning. Det ter sig dock märkligt att plocka in en anfallare och bygga hela anfallsspelet runt den anfallaren när det inte finns några garantier för att anfallaren ska bli kvar i klubben mer än en säsong. Det finns ingen anfallare som rakt av kan gå in och göra det Zlatan gör. Därmed måste United bygga om anfallsspelet på nytt. Det är inte hållbart att agera så kortsiktigt.
Jag har heller inga invändningar mot Paul Pogbas prestationer. Tvärtom tycker jag att han har varit Uniteds bästa spelare, trots att han inte har levt upp till förväntningarna. Men där Mourinho byggde anfallet runt Zlatan har han inte byggt laget runt Pogba. Istället har Pogba liksom fått den platsen i laget som blev över, må det vara som defensiv mittfältare, som nummer 10 eller i en fri roll till vänster. För mig är det en självklarhet att om du köper världens dyraste spelare så ska du också bygga laget kring honom. Så funkar inte United. Vi värvade Juan Mata utan tydlig plan. Vi värvade Ángel Di María utan tydlig plan. Vi värvade Paul Pogba utan tydlig plan.
Nåväl, jag tappar tråden… Segern mot Southampton följdes upp med 1-0 borta mot Hull. Marcus Rashford avgjorde på tilläggstid. United var tillbaka!
2. United – city 1-2: Välkommen till verkligheten
I säsongens första toppmatch ställdes United mot city på Old Trafford. De två Manchesterlagen var överlägsna favoriter att slåss om ligatiteln. Båda lagen hade inlett med idel segrar. Det var uppenbart att det här var en match som skulle vara viktig för vilka som skulle bli mästare.
Det tog en kvart, sen ledde city. Efter 36 minuter hade city 2-0, vilket var i underkant. United var nära nog förnedrade. På hemmaplan.
Ett slumpmål av Zlatan gav hopp. Sedan missade United några vassa kvitteringschanser. Domaren missade dessutom en straff för United. Det skyller Mourinho fortfarande på. Sanningen är att city var det klart bättre laget.
Ännu större var skillnaden när United spelade borta mot Chelsea en dryg månad senare. Då blev det en förnedrande 4-0-förlust. Överlag var United bedrövliga mot topplagen, framför allt på bortaplan.
Visst, vi kan peka på hemmasegrarna mot Tottenham och Chelsea. Men segern mot Tottenham kom under deras sämsta period under säsongen och den mot Chelsea när de hade problem med sjukdom i truppen.
Att parkera bussen förefaller vara Mourinhos enda knep. Det duger inte. Spelet och taktiken i toppmatcherna är det som oroar mig mest inför nästa säsong.
3. United – Burnley 0-0: Det oavgjorda vansinnet
När det var tid för hemmamatch mot Burnley var all optimism bortblåst. Inför matchen hade United bara en seger på sex i ligan.
United satte full fart framåt direkt. Matchen borde ha varit död och begraven efter en kvart. Bolluslingen ville inte in. Tom Heaton i Burnleys mål pepprades men stod pall. Juan Mata var bäst i United men blev givetvis utbytt. För numer står det nämligen i varje Unitedmanagers kontrakt att byten ska göras enbart för att gynna motståndaren.
När domaren blåste av matchen hade United avlossat 38 skott. Resultattavlan visade 0-0. Oavgjort. Att spela oavgjort på Old Trafford var det här Unitedlaget väldigt bra på. Bara i ligan blev det tio oavgjorda hemmamatcher.
Vi kan peka på att United borde ha vunnit mot Burnley. Vi kan peka på att United borde ha vunnit åtminstone åtta av de där tio oavgjorda hemmamatcherna. Vi kan peka på att poängskörden då skulle ha räckt till titelstrid.
Gör vi det så ljuger vi emellertid. En Burnleymatch är en slump. När det sker gång på gång på gång så finns ett bakomliggande problem.
4. Swansea – United 1-3: Borta bäst
Efter 0-0-matchen mot Burnley hade United fördelen av att få spela bortamatch. Det råkade bli mot Swansea. Mourinho valde det långsammaste laget han någonsin kunde: Carrick, Mata, Fellaini, Pogba, Rooney och Zlatan framåt.
Efter en halvtimme ledde United med 3-0.
För det här var en säsong där borta var bäst. United tog fler poäng på bortaplan än på hemmaplan. Det är bara bisarrt.
Senare under säsongen tog United segrar borta mot Middlesbrough och Burnley med liknande märkliga startelvor.
5. United – Middlesbrough 2-1: Det gamla United
United firade nyår hemma mot Middlesbrough. Länge såg det ut som vanligt: United skapade chanser utan att göra mål.
Mitt i andra halvlek tog Middlesbrough ledningen. Tack och god natt.
Inte den här gången. Pogba bäddade för en klassisk vändning, då han först la upp för Zlatan till Martials kvittering efter 85 minuter och sedan själv satte 2-1 minuten senare.
Underläge till seger i matchens slutskede – precis som det ska vara. Segern var också Uniteds femte raka i ligan. Igen fanns det skäl till optimism.
6. Saint-Étienne – United 0-1: Fegheten
I Europa League fick United spela sextondelsfinal mot franska Saint-Étienne. Fransmännen var förstås chanslösa och United sprang iväg med en enkel 3-0-seger på Old Trafford i första mötet.
Åttondelsfinalbiljett bokad och returen gav Mourinho en utmärkt chans att vila spelare och att ge reserver välbehövlig speltid. Så tänkte inte José Mourinho. Han tänkte att fransmännen kunde ta ledningen och om fransmännen då skulle göra ett mål till skulle det minsann bli nervöst.
Senare under säsongen klagade Mourinho på att hans spelare aldrig fick vila. Bortamatchen mot Saint-Étienne illustrerar tydligt att det var hans egen feghets fel. Över hela säsongen matchade han sin trupp mycket konstigt.
Matchen i Frankrike blev förstås en promenadseger. Av de elva som startade på Friends Arena startade åtta mot Saint-Étienne. Hade det inte varit för skada och avstängning så hade även Zlatan och Bailly startat i Stockholm.
7. United – Southampton 3-2: Något att visa för barnbarnen
Vandringen till ligacupfinalen var ingalunda klassisk, även om den innehöll en seger mot Manchester city. Finalen mot Southampton blev dock en av säsongens mest underhållande matcher.
United tackade och bockade när domaren underkände Southamptons ledningsmål (karma för Bobby Stokes). Istället satte Zlatan 1-0 på frispark och sedan gjorde Lingard mål på Wembley. Ligacupen var säkrad…
…tills Gabbiadini reducerade på tilläggstid i första halvlek. Italienaren kvitterade sedan direkt i andra. Southampton var bättre men United höll tätt.
I slutet fick Southampton hörna. Zlatan räddade på mållinjen. En stund senare hoppade han högst på Ander Herreras inlägg och avgjorde.
Silvergrejer till United, tårar till Southampton.
United hade inte imponerat. Ändå var slutresultatet sådant att United lämnade Wembley med medaljer. Det var väldigt typiskt för den gångna säsongen.
8. United – Swansea 1-1: Oavgjort igen
I slutet på april hade United till José Mourinhos stora förskräckelse chansen att ta en topp 4-plats. En seger mot Swansea skulle ta United förbi Liverpool och city upp på tredje plats. Jobbigt, för då skulle United behöva bry sig om de avslutande ligamatcherna.
Rooney gav United ledningen på straff och mot hopplösa Swansea borde det inte vara något problem att hålla undan. Swansea hade emellertid inte läst manus och upptäckte att det var väldigt enkelt att spela fotboll mot Manchester United när Paul Pogba inte var på planen.
Kvitteringen kom på frispark genom Sigurdsson efter 79 minuter. United var så dåliga att inte ens Mourinho kunde hävda att United hade förtjänat en seger. Mourinho skyllde istället på spelschemat.
9. United – Celta 1-1: Alla ägg på att Guidetti är usel
United fick bästa tänkbara lottning i Europa League-semifinalen i form av Celta Vigo. I Spanien var United det klart bättre laget och efter Rashfords ledningsmål låg laget på för att döda dubbelmötet. Då tyckte Mourinho att det var tid för defensiva byten.
På Old Trafford dubblades ledningen ändå raskt, då Rashford hittade Fellainis panna.
Sedan gav United bort initiativet. Det som borde ha varit en promenadseger blev en allt mer nervös tillställning. Mourinho backade hem.
Celta gjorde mål och plötsligt var det nervöst på riktigt.
Det blev bråk. Guidetti kände Baillys hand i ansiktet och kastade sig som det fuskande kräk han är aggressivt till marken. Domaren kastade upp ett rött kort i ansiktet på Bailly.
I slutsekunden fick Guidetti öppet mål.
Uniteds säsong skulle avgöras av John Guidetti. Antingen möjlighet till succé eller omedelbart dunderfiasko. Det skulle vara så väldigt enkelt att göra mål.
Ögonblicket senare grät Guidetti. Såvitt jag vet så sitter han där och gråter än idag.
10. United – Palace 2-0: Framtidsprotesten
Efter poängtappet mot Swansea gav Mourinho upp ligan. Så väldigt, väldigt ovärdigt.
United var chanslösa borta mot Arsenal och chanslösa borta mot Tottenham. Så kan det vara ibland. Men Mourinho försökte inte ens. Tittar vi på laguppställningarna ser det inte överdrivet illa ut. Lyssnar vi också på det Mourinho sa var förlusterna givna. En kunde nästan misstänka att Mourinho ville förlora, så att han inte skulle behöva riskera att försöka vinna de avslutande matcherna.
Till ligaavslutningen mot Crystal Palace aviserade Mourinho att han skulle förändra allt och lite till. Då var det ingen som brydde sig. Uniteds sjätteplats var cementerad och United hade en final att fokusera på.
I en protest mot spelschemat skickade Mourinho ut Uniteds yngsta lag på år och dar.
Det som kunde ha blivit en avslagen historia blev en stor fest när Josh Harrop och pojkarna a-lagsdebuterade. Harrop debuterade bäst och gjorde mål efter en kvart, briljant framspelad av Pogba. Några minuter senare satte Pogba 2-0. United spelade den mest underhållande fotbollen på säsongen.
Nu ska vi inte dra några stora växlar av det. Inte en enda spelare i Crystal Palace ville spela fotboll medan det var livets match för debutanterna i United. Även jag kan springa i cirklar runt någon som står stilla.
Jag tror inte att Harrop, Mitchell och McTominay har någon framtid i United. Jag tvivlar på att de ens är Championshipspelare om fem år.
Det riktiga framtidsnamnet fick vi vänta på. Efter 88 minuter skickade Mourinho in Angel Gomes. Wayne Rooney blev utbytt för att ta emot publikens ovationer.
Pojkvaskern Gomes är född den 31 augusti 2000. Så nu är vi inte ens födda under samma millennium som Unitedspelarna. Det kan säkert dröja några tills vi får se Gomes i a-laget igen. Men vi kommer att få se honom igen, det är jag övertygad om (med reservation för skador och sånt). Angel Gomes är helt enkelt så bra att något annat är otänkbart.
11. United – Ajax 2-0: Slutet gott, allting gott
Så åkte United till Stockholm och Friends Arena för att vinna Europa League. Sällan har en enskild match varit så avgörande för hur en säsong ska summeras som Uniteds Europa League-final mot Ajax. Seger och säsongen är en succé. Förlust och säsongen är ett dunderfiasko. I en värld där allt kan definieras på gråskalor fanns för en gångs skull bara svart och vitt som alternativ.
José Mourinho hade lagt alla sina ägg i den bräckliga Europa League-korgen. Hans lag svarade upp med säsongens bästa insats.
Efter 18 minuter skickade Paul Pogba in det matchvinnande målet. När Ajax därefter gjorde avspark fick Dolberg, deras underbarn till anfallare, röra bollen för första gången.
Marouane Fellaini var gigantisk och vann allt som rörde sig.
Henrikh Mkhitaryan skickade in 2-0 tidigt i andra halvlek och matchen var över.
Ajax sköt flest skott. Ajax hade överlägset bollinnehav. Ajax dribblade bäst. Men Ajax var också chanslösa. Det var pojkar mot män. Uniteds buss stod väldigt stadigt på parkeringen.
Så fick Wayne Rooney lyfta Coupe Uefa som det allra sista han gjorde som Unitedspelare (ja, jag förutsätter att han lämnar i sommar). Ett vackert slut på en saga som blev lite för lång men som ändå placeras bland de episka sagorna i den här klubbens historia.
Europa League-vinsten innebar också att Manchester United kompletterade turneringspusslet. United har nu vunnit allt som går att vinna.