Arkiv | Cantona

Älska!

Europa League?

Nej. Ni såg ju själva?

Som min boss här på muss.se mycket riktigt påpekat så är all statistik som bara tar Premier League i beräkning ingen riktig statistik. Det vore som att bara ta med rekorden från OS sen vinter- och sommarspelen särades.

Men vissa grejer får man göra. Speciellt när det handlar om spelare jag kan minnas personligen. Så here it goes: Mina favoritspelare, alternativt de mest minnesvärda lirare, i varje tröjnummer United haft i Premier League. Märk väl att det inte handlar om de spelare jag ansett vara de bästa i respektive tröja, utan de som sticker ut av diverse anledningar.

Håll i hatten.

#1. Edwin van der Sar.

Den enkla förklaringen: Peter Schmeichel spelade i Manchester city. Så gör man inte när man är en Unitedlegendar. DDG är dock inte många centimeter ifrån att bli den nye ettan här på listan. Än så länge älskar jag Edwin mer, speciellt eftersom han framstår som någonting så ovanligt som en genomsympatisk holländare.

#2. Rafael.

Visst, Gary Neville och Paul Parker var bättre försvarare, men Rafael …

#3. Denis Irwin.

Mr. Reliable som aldrig var sämre än 7/10, men kanske hellre aldrig bättre än 7/10. Är man del av Erics favoritminne från tiden i United är man någon.

#4. Steve Bruce.

Älskvärd som få. Inte bara för Sheffield Wednesday. Genuin gentleman.

#5. Lee Sharpe.

Den svåraste. När jag till och med ger grabben min Rio i förnamn borde väl rimligen Mr. Ferdinand toppa? Men, nej, det gör han inte. Lee Sharpe var min första riktiga idol. Han var supercool i min värld.

#6. Jaap Stam.

Som så många före honom och så många efterföljare hade han en mardrömsdebut på engelsk mark. Jakob hade enorma problem med en viss Nicolas Anelka i Charity Shield – men sen växte han ut till kanske den bäste mittback klubben haft under Premier League-eran. Dessutom heter han ju – för araberna – Mats i efternamn.

#7. Eric Cantona.

Mon Dieu. Fråga inte.

#8. Anderson.

Vår älskade lilla syrgasbrasse som aldrig spelade en 90-minutersmatch på hela sin tid i Europa, typ.

Missar helt Ronnies: ”You a little bit disappointing because you come on and touch only one time the ball”. Han var en profil, Ando, i högsta grad. Jag kommer aldrig att glömma hans straff i Moskva, och jag kommer inte heller att glömma hans insats mot MK Dons som kan vara den sämsta jag sett av en så rutinerad lirare i en Unitedtröja.

#9. Dimitar Berbatov.

Föreställ dig Wayne Rooneys förstatouch (I know, men det kan inte hjälpas i det här fallet) och så tänker du ”hmm, undrar hur det ser ut på andra ändan av det spektrat?”. Think no more, just watch.

Och tänk att det fanns fans som på riktigt tyckte att han skulle väck för att han var, eh, lat. Idioti de luxe

#10. Ruud van Nistelrooy. 

Här är det faktiskt så att det handlar om både favorit och bäst. Ingen striker, varken förr eller senare, har varit lika dödlig som Rutgerus. Fy för den lede, vilken jävla anfallare. Det här målet är så jävla sjukt snyggt:

#11. Ryan Giggs.

Det är ju trots allt bara två pers som burit den förutom honom, så …

För alltid odödlig efter det mest enastående mål en Unitedspelare gjort under min livstid.

(12-13 Pluslåsta)

#14. Andrei Kanchelskis.

I hård konkurrens med Chicharito och Andy Goram Andy Goram. Ni vet en sån där ytter som inte går att tycka illa om, en Giggs fast till höger. Kommer faktiskt undan med spel i city enbart för att han var bortglömd då.

#15. Nemanja Vidic.

Impossible not to love av så många anledningar. Här är två.

#16. Roy Keane.

Jag har ännu inte blivit helt bekväm med hans roll efter karriären, men det vore väl ett nederlag om jag blev det? Gjorde vansinnigt mycket bra för United, och nästan lika många vansinniga saker. Gåshuden kommer nästan på stört när jag tänker på hans insats i Turin, hans ilska när Jeppes för korta passning i förlängningen fick honom avstängd i finalen, men det finns egentligen ingen annan scen som personifierar vilken oerhörd ledare han var än den klassiska tunnelincidenten med Vieira.

#17. Raimond van der Gouw.

Har man haft smeknamnet ”van der Gorgeous” på The Cliff så har man.

#18. Paul Scholes.

Så mycket finns att säga och skriva om vår älskade Ginger Prince. Jag minns att jag någon gång på 90-talet ringde in till Tipslördag (i TV4?) och sa till Billy Lansdowne (remember him?) att jag tyckte att Paul Scholes borde vara ordinarie i det engelska landslaget, och fick mothugg! Fick jag en elpistol mot pungen skulle jag plocka ut detta som mitt allra bästa minne med Paulie.

#19. Dwight Yorke.

Det här var en riktig profil och en sån vi egentligen aldrig haft sedan dess; en spelare som alltid hade ett leende på läpparna. Ungefär som att ta Antonio Valencia och göra precis tvärtom.

#20. Ole Gunnar Solskjaer.

Meh, hallå?! Okej, Robin van Persie hängde på sig den här också, men hallå?!

Camp Nou.

#21. Dong Fangzhuo.

Guard of honour-hyllades på Stamford Bridge. Det är så jävla sjukt.

#22. Henrikh Mkhitaryan.

En armenisk variant av Juan Mata kan aldrig bli fel. Att han är så bra som han är också gör inte ont.

#23. Luke Shaw.

Trots allt den bäste ytterback vi har och jag vägrar överbevisas. Trots Memphis inflytande.

#24. Kevin Pilkington.

När Schmeichel var skadad, och Schmeichel sålde man så klart aldrig, fick man lita till Kevin Pilkington. Tack och lov var det i Championship Manager. Eftersom jag spelade CM 24/7 genom större delen av 90-talet är det här ett namn som för alltid är fastetsat i mig.

#25. Antonio Valencia.

När han var som bäst var han ligans bäste högerytter.

När han var som sämst var han lagets sämste högerback.

Nu är han någonting mittemellan. Och han kan fortfarande inte prata engelska, efter ett decennium i landet.

Ändå är det den här sprinten på Anfield som gör att han toppar #25.

#26. Manucho.

Hur kan man inte älska Manucho? Som serverade en 17-årig Welbz i dennes PL-debut?

#27. Mikaël Silvestre.

Ingen superlirare, mer en O’Shea än en Evra, men han hade en egenskap som sticker ut: Han fuskade aldrig en meter när han fick inkast med sig. En riktig hedersknyffel.

#28. David Beckham.

Med tanke på att hans företrädare var liiiiiite mer inflytelserik är jag glad att Becks hade andra nummer också. Ni minns Becks, va?

#29. Alex Notman.

Extremt coolt namn, vilket räcker långt på en sån här lista. Tvingades pensionera sig som 23-åring, ett par år efter att han lämnat klubben för Norwich.

#30. Ronnie Wallwork.

Inte för hans insatser i Unitedtröjan, där han faktiskt kan stoltsera med en Premier League-medalj, utan för vad som hände sen. Ronnie har inte haft någon lätt resa efter karriären. Först blev han knivad av ett svartsjukt ex och höll på att stryka med, därefter misslyckades han med sina affärer och blev nästan pank för att följa upp det med att sälja stulna bildelar och åka in i finkan i 15 månader. Ut kommer han – och stjäl en bil (typ).

Den minnesgode har inga problem heller att komma ihåg att Ronnie en gång blev avstängd på livstid för att (i Royal Antwerpen) tagit struptag på en domare.

Sällan lugnt runt Wallie.

#31. Nick Culkin.

Världens dyraste målvakt, sort of.

#32. Darren Fletcher.

Unge Darren var länge en i raden av hackkycklingar som måste finnas i en Unitedtrupp och allra helst i en startelva. Men om man vill ha en mätsticka på hur högt han hölls av Sir Alex är det bara att titta på intervjun Den Gamle gav med WBA:s egen tv-station. Ger man Fletch nästan en kvart betyder det att man pratar om någon man gillar.

#33. Bébé.

Kan inte ha crossat många bollar under sin hemlösa period.

#34. Rodrigo Possebon.

Det österrikiske aset Emanuel Pogatetzs offer.

#35. Wes Brown.

Den siste, på rimlig nivå, aktive spelaren från trippelsäsongen är lika orange i dag som då.

#36. Jimmy Davis. R.I.P.

Helt och hållet av sentimentala skäl.

#37. John O’Shea.

Jompa, vår älskade Jompa som fortfarande hänger i, fick ett tröjnummer säsongen efter trippeln och det var inget annat än just #37. Snart är han själv 37 bast. Tunneln på Figo, lobben mot Arsenal, euforin på Anfield, frilägesräddningen mot Robbie Keane … hans karriär kantades av kulthändelser. Men jag måste nog fan säga att hans chip i London är bland de allra mest överraskande mål jag sett en Unitedspelare göra.

#38. David Healy.

Ett fascinerande nummer som Axel Tuanzebe fått överta då de tre senaste spelarna som burit tröjan har blivit landslagsspelare efter att ha lämna Old Trafford. Tom Heaton, Ron-Robert Zieler och Michael Keane är företrädarna.

Men innan den trion var det faktiskt David Healy som var uppe och nosade på A-lagsspel. Om jag inte är helt ute och cyklar hade han en nick i ribban i A-laget. Det var allt.

#39. Marcus Rashford.

Inte mycket till konkurrens här. Tom Thorpe hade den här tröjan under många år, men den lille reservlagshjälten blev aldrig någonting mer än en reservlagshjälte och Luke Chadwick är ju Luke Chadwick.

#40. Sylvan Ebanks-Blake.

Jag är väldigt fascinerad av dubbla efternamn, kanske för att jag aldrig haft det själv. Kanske för att jag vill se någon i United överträffa Vennegoor of Hesselink på ryggen. Borthwick-Jackson kom nära, men inte hela vägen fram.

#41. Floribert N’Galula

Visst, Kiko Macheda hade #41 när han kom in och sänkte Villa. Men heter man Floribert (FLORIBERT!) N’Galula … ja, ni förstår, det är inte alla Unitedspelare som hetat det.

#42. Giuseppe Rossi.

Så klart! Här är en liten favorit jag hade – som så ofta med anfallare som kommer från ungdomslagen – men som också misslyckades. Och efter Unitedkarriären hade han en liten boost, men sen kom skador på skador på skador och den lille amerikan-italienaren är nu på lån i Celta Vigo.

#43. Jonny Evans.

Detta räcker som motivering.

#44. Tommy Lee.

Man kan ju inte heta Tommy Lee, spela i United och inte vara ens favorit när man dessutom bär bloggarens favoritsiffra 4 – två gånger! 2005-06 var Tompas säsong med tröjnummer, någonting han för all framtid kommer att minnas.

#45. Davide Petrucci.

Lirar numera i turkiska Çaykur Rizespor vars största bedrift i Europa är en Intertotocupmatch från 2001. Vinner kampen här enkom på grund av att konkurrenterna heter Chris Eagles, Sean Goss och Oliver Gill. Davids grabb var med en kort sekund i min tanke eftersom han som 20-åring la av och började studera ekonomi som farsan. Han visste redan tidigt var de säkra stålarna finns, i stället för att harva runt i Conference i tio års tid. Men heter man Davide Petrucci är man svårslagen.

#46. Ryan Tunnicliffe.

Enbart på grund av vadet.

#47. Danny Welbeck.

Säsongen 07-08 hade Dat Guy dessa nuffror på ryggen.

När han försvann blev The Manchester We Know någonting annat.

Jag saknar hans halkande i motståndarnas straffområde oerhört.

#48. James Wilson.

Striker nummer 962 att komma fram i United utan att nå hela vägen. Det är längst bak och längst fram det är som allra svårast. Wilson är så klart helt rökt som tänkbar #1-striker i klubben, men

#49. Ravel Morrison.

Ligist-Ravel är fortfarande inte HELT rökt (no pun intended) som potentiell storspelare. Det kan man inte vara när man gjort såna här mål. Men jag skulle bli förvånad om Ravel, som nu är tillbaka i England med QPR, kommer till den topp han skulle kunna ha nått. Sorgligt, men sånt är livet.

#50. Sam Johnstone.

Världens minst ambitiösa målvakt. Passande tröjnummer.

#51. Zeki Fryers.

Vi får aldrig glömma när Ezekiel fälldes av Mållgan. Inte bara en gång, utan två.

#52. Larnell Cole.

Lite bortglömd liten lirare det här som lovade mycket – och imponerade på Paul Scholes – men som blev så lite. Lirar numera i skotska Inverness Caledonian Thistle.

#53. Jesse Lingard.

Enkel förklaring: Ingen annan har haft det.

 

Det kommer så klart en lista åt andra hållet någon gång.

Au revoir! 

2 | Anderson, Bebe, Berbatov, Cantona, Evans, Giggs, Henrikh, Rafael, Scholes, United, Valencia, Welbeck | permalänk

Saturday Carrick

Ytterst märkligt att det pågåger en Premier League-helg, där United spelar mot Arsenal, och så är det avgjort.

Ointressant.

Innan april ens är slut.

96 poäng vore en helt enastående bedrift dock.

Ändå sällan man varit så otaggad inför en Arsenalmatch så i stället njuter vi av en intervju med Englands främste mittfältare i sin roll.

Om passningsspelet och berömmet från Rio efter passningen till Chicharito mot Chelsea:

”I try to play the ball forwards as quickly as possible. It doesn’t have to be 50 or 60 yards. It may only be 10 yards. But I want it to be forwards. A 10-yard pass may take two of their midfielders out of the game. So it’s effective. I always have in my mind the desire to keep the flow of service going to those ahead of me.”

‘The pass Rio mentioned came off perfect. I’ve probably played so many of those this season that haven’t. For Rio to say that is nice. Whether he has a point or not, it’s hard to say.”

Ferdinand, of course, does have a point. Those killer passes can make you look bad when they don’t work, though, can’t they?

‘Oh yeah,’ he smiled. ‘It is the hardest pass, that one. You are going to give it away sometimes. But maybe the next one will come off. That’s the risk. Maybe if you lose the ball two or three times on the bounce you start to wonder but when the next one comes off and you create a chance then that’s what it’s all about for me.The more risky passes you make, you just have to have that stronger mentality to believe. That comes with age. But this is the my main job in a game, the thing I am trying to do the most. If I come off thinking I have given a good service to what I call our important players then my job is done.’”

Om titeln och hur Fergie såg till att spelarna hanterade besvikelsen från i fjol:

”It is probably what spurred us on straight away,’ nodded Carrick. ‘He knows what to say and when to say it. He presses the right buttons. That was probably more for the younger boys, the likes of Welbz  (Danny Welbeck), Clevs (Tom Cleverley) and Jonesy (Phil Jones), those who hadn’t done it before.

‘It let them know this was the feeling of defeat, a feeling you never want again. To get this one done early is great. I have never won it this early and it is a great relief. You definitely don’t realise the pressure until it lifts. The focus that you feel all season just intensifies as you get nearer the end and it’s there, everywhere you go.

‘Once you have done it, you just take a deep breath.”

* Vem som blir Årets spelare?

Carrick eller Bale enligt Wenger.

”I would choose Carrick. He is a quality passer. He could play for Barcelona, he would be perfectly suited to their game. He has a good vision and is an intelligent player, and it is for what he has achieved in his whole career as well. It is this year or never for him, just because he is 31 and after, they go down”.

Stora ord från grodätaren. Verkligen.

* Det är verkligen underbart att läsa att Fergie fortfarande är förbannad över den långa domen som Cantona åkte på efter Palace-matchen 1995.

Han glömmer aldrig.

”I think back to Cantona and I have to say that a nine-month ban doesn’t equate to a 10-match, does it? I can understand how Liverpool are aggrieved at it, I must say that. I keep going back to [Cantona] – the FA done us that day, we would never allow that to happen now. I would never have listened to them in the first place saying that if ‘you make your punishment we’ll be happy’.

”We did that, gave him a four-month ban and then they turned round two or three days [later, and said]: ‘Right, we’re charging him.’ We would never allow that to happen again at this club.”

Asked if this was why Liverpool did not choose to levy their own ban on Suárez, Ferguson said: ”I’ll bet they’re glad they didn’t. It didn’t work with us, that’s for sure. David Davies [then the FA’s spokesman] promised us that, if we did it, there’d be no more action taken – bloody hell. If you think about it – a nine-month ban, its quite incredible, I still can’t get round that.”

* Apropå Alexander, ni vet han som tränar United, så säger han i vanlig ordning hur många spelare han kan tänka sig ta in under sommaren.

Den här gången är det, lite svävande, två han siktar på. 

En mittback känns hyfsat givet är min känsla.

Men sen är det öppet. Det kan bli en vänsterback, en anfallare eller – gud förbjude – en innermittfältare.

Eller Steven Gerrard.

Det är länge sedan man slutade att bli förvånad över Fergies transfernäsa. På ont och i de flesta fall gott.

* Paddy Crerand säger det vi alla misstänker: Darren Fletchers tid som spelare i United är över:

”I love Darren Fletcher and I hate to say this, but I wouldn’t expect to see him playing again for Manchester United.

”It’s a dreadful thing to say and I hope I’m totally wrong, but I don’t think I’m going to be wrong.”

Men det vore väl själva aptassen om inte Fletch gör karriär som tränare med start nästa säsong.

* Det enda som blir lite exciting i morgon kväll är att se om Fergie kör RvP från start.

Just nu tror jag att han inte gör det.

1 | Arsenal, Cantona, Fletcher, Sir Alex | permalänk

”It’s the second coming of Cantona”

För 20 år sedan började en ny era i Manchester Uniteds historia. Jag har inga specifika minnen av den här dagen 1992. På den tiden uppmärksammades en övergång på ett annat sätt än i dag. Det var inga dygnet runt-rykten på nätet, inga fejkade Facebook-kontono och ingen direktlina från Cliff till Sverige.

Själva transfern smög hyfsat obemärkt förbi.

Men arvet efter Eric Cantona är för evigt etsat i varje Unitedsupporters hjärta. De kan tjafsas i evighet om vem som är den bäste spelare Alexander tagit till Manchester, sett till pris och leverans med mera. Vi har £625 000 på Denis Irwin, £1,5 miljoner för OGS, £7 mille för Nemanja, £500 000 för The Great Dane med flera.

Men om vi bortser från prislappar och statistik så finns det ingen annan vinnare. Ingen annan som betytt så mycket för en klubbs framgångar som fransosen. Att vi fick honom för reapriset £1,2 mille är oväsentligt. Han hade kunnat kosta det tiodubbla och ändå varit värd varenda pence. Det går inte att överskatta betydelsen av denna, the final piece of the jigsaw.

Ingen annan spelare vi köpt under min livstid har varit så klippt och skuren för en roll på samma sätt.

Ingen annan spelare har haft samma betydelse för den här klubben.

Ingen annan har haft den arrogansen och kunnat motivera den med sin genialitet.

Om jag inte minns när Cantona kom till Old Trafford så minns jag klart och tydligt chocken när vår gåtfulle maestro tog farväl.

Då hade min kärlek till klubben växt sig så stark att det rann tårar nerför mina kinder. Jag minns att jag med gråten i halsen klippte ur hyllningskrönikorna och satte upp i mitt pojkrum.

19 år gammal.

Om det var vemodigt att samma år ta farväl av skolan och ge sig ut i den vida och okända världen var det ingenting mot det här avskedet. Det skar igenom hela kroppen. Ändå minns jag att jag insåg hans storhet i att sluta när han fortfarande ansågs vara en av världens allra främsta anfallare. Cantona gick sin egen väg in i det sista.

I dag är det 20 år sen den här enorma framgångseran tog fart på allvar. Och oavsett hur det går med vårt älskade lag när bossen till slut calls it a day så kan vi för evigt vara tacksamma att vi fick se dessa båda fantastiska människor samarbeta.

A match made in the Red Heavens.

* Det är svårt att plocka ut favoritminnen med Cantona – och det är svårt att hitta alla.

Jag gör mitt bästa i alla fall.

Topp 5 av Eric.

5) Yttersidan till Andy Cole. Wow.

4) DET målet och DET firandet mot Sunderland.

3) Hans egen favorit (på planen, utanför är det kung-fu-sparken, som han berättar om i Looking for Cantona. Yttersidan from outer space till Irwin mot Spurs.

2) Volleyn mot Arsenal. Sättet han bara bestämmer sig för att ta sig framåt. Det är som att tiden står stilla och alla bara VET att det här kommer att bli magiskt.

1) Japp. ”Cantonaaaaaaa!”

* Mer Cantona-porr en dag som denna?

Givetvis?

Det är bara att ösa på. Det är alltid någon av er som missat något av detta. Rysningarna under sista videon här nere går inte att undvika. Jag minns det som i går. Vilket tryck!

2 | Cantona | permalänk

Äntligen!

Som jag har längtat. Synd att det inte är 16-match bara, dom är alltid roligare.

Jag vill se den här startelvan:

Edwin

Wes – Evans – Vidic – Evra

Valencia – Carrick – Fletcher – Nani

Berba – Rooney

Förhoppningsvis blir Evans ihoptejpad så att Wes kan skickas ut till höger där han gör mindre skada. Nani får en chans till att glänsa mot ett Everton som saknar halva förstaelvan. Carrick och Fletcher passar bra i en sån här match där dom kan spela runt ett begränsat Evertonmittfält – Rooney och Berba passar bra i alla matcher.

* Dubbeln för Dagen får bli Liverpool och Birmingham. Liverpool MÅSTE vinna och Birminghams 2,45 på hemmaplan är för bra för att ignorera. Bissen skruvar in en frispark.

* Cantona om Domenech i Daily Mail: ”I think that Raymond Domenech is the worst coach in French football since Louis XVI”.

Haha!

Cantona skulle för övrigt ha slagit Henry på käften om han spelat i Irland: ”If I’d been Irish, he wouldn’t have lasted three seconds.”

Av någon anledning tvivlar jag inte på det en sekund. Samtidigt tror jag inte att han låtit Hansson varit ifred heller, Éric.

0 | Cantona, Dubbeln för Dagen, spekulationer om startelvan | permalänk

Magi, konskevens från Ecuador och Carragher väck

Eftersom Blackburn var så sinnessjukt usla är det svårt att sätta plus och minus på kvällens match. Gör ett litet försök ändå.

Kul att se:

  • Obertan. Med lite mindre premiärnerver och fler matcher i benen hade han gjort två mål. Okej att han kom in ett tacksamt skede av matchen, men det är ändå en helt annan wow-känsla när han får bollen än exempelvis … Nani. Att han sen springer som han gör
  • Berbas magi. En gudomlig lirare. Han kan faktiskt vara den ende i laget som kan göra det där. Rooney anno 2006 hade fixat det, men i dag … nej. Berba är ett geni.
  • Valencia. Han må vara enkelspårig, men han är konsekvent. Stark och snabb och en otroligt jobbig jävel att möta.
  • Innermittfältet. Som sagt så var motståndet beskedligt värre, men Carrick och Anderson ägde ändå. Bra för självkänslan.
  • Fletcher är tillbaka.

Inte lika kul:

  • Wes Brown känns inte lika säker i dag som för ett par år sedan. En aning nonchalant är han också.
  • För många missar gör att vi hamnar efter i målskillnad mot Chelski. Ajabaja.
  • Rooney såg marginellt hetare ut i dag än mot Liverpool. Fortfarande hämmad efter lårskadan? Och när blir han pappa? Är han pappa?

Och så dagens näst roligaste:

Till slut fick du ditt straff, Jamie

Till slut fick du ditt straff, Jamie

* Igång med FM 2010 och vem dominerar på mittfältet då? Zoran Tosic!

* Såg Looking for Eric i dag. Helt okej rulle med en magnifik Cantona-mask-kupp på slutet. Han har ett sanslöst snyggt skägg i filmen, Èric.

2 | Anderson, Berbatov, Cantona, Carrick, Liverpool, Obertan | permalänk