Arkiv | City

That’s how you ruin a party!

Embed from Getty Images

2011 såg vi det här senast, när Nani med sitt mål i slutminuten fullbordade ett 0-2-underläge mot City med sitt 3-2-skott.

Men det här var på en annan nivå.

I första halvlek var klasskillnaden tydlig och inställningen likaså. Det var en milsvid skillnad mellan Manchesterlagen. Det fanns dock en förhoppning om att citys 0-3 i Liverpool – och deras fokus på returen på tisdag – och stoltheten skulle kunna bära United fram till en stormatch på Etihad. Av detta fick vi intet i första halvlek. Istället fick vi se ett håglöst, ointresserat, oinspirerat och underlägset United som knappt brydde sig om att försöka med någonting, vare sig framåt eller bakåt.

United gav upp redan på förhand.

United blottade strupen.

United viftade med den vita flaggan.

Och så – vips! – så gick ett helt annat lag ut i andra halvlek och nästan sopade banan med de blivande mästarna. Man skulle kunna bli knäpp för mindre.

I stället väljer jag att fira att jag håller på en klubb som kan stå för sånt här, som kan producera den här typen av vändningar, som kan få ens blod att koka av glädje.

Manchester är rött igen. Som vanligt.

Majestätisk:

  • Ashley Young hade ett derbyt han sent ska glömma. Den engelske veteranen var inblandad i mängder med situationer som trots allt inte finns med i historieböckerna mer än som anekdoter. Handsen i första halvlek kom han tack och lov undan med, kanske rättvist, kanske inte, men när han med sträckt ben, á la Rojo, satte dobbarna i Agüeros ben i eget straffområde – och inte fick vare sig rött kort eller straff emot sig – och kom undan med det igen var det bara att tacka domargudarna. Däremellan stod han dessutom för en hel del bra och en hel del mindre bra.
  • Uniteds comeback efter paus var lika fenomenal som den var oväntad. Visst, city tog bort foten från gaspedalen, men det var ändå oerhört förvånande och imponerande att se hur gästerna fullkomligen pulvriserade citys förväntade titelfirande. En av de mest oväntade 45-minutersinsatserna jag sett på mycket länge med United på ena sidan. Jag gissar att jag inte är ensam om att vara helt färdig, svettig och euforisk just nu. 

Utmärkt:

  • Att Liverpool tappade poäng i derbyt. Vägen mot silvret ligger nu öppen.
  • Alexis Sanchez andra halvlek visade verkligen vad han har innanför västen. Chilenaren var inblandad i samtliga mål, och framförallt var det mycket
  • Christoper Smallings Jekyll- och Hyde-levnad var verkligen framträdande i dag. Från att (än en gång) hopplöst försöka hålla kolla på Kompany till matchhjälte på Etihad framför sina fans – det var som ett filmmanus du inte skulle kunnat hitta på i din vildaste fantasi.
  • Att city inte kan fira titeln nu. Tyvärr lär väl det här också knäcka dem lite inför Liverpool. Eller jag vet inte. Svårt att välja vilka man vill ska förlora den matchen. Men skadeglädjen som partner till vinstglädjen är en underbar känsla.
  • Paul Pogba fick mycket skäll under första halvlek, vilket han också skulle ha med tanke på hur lite han bidrog med, men i andra gjorde han plötsligt löpningar in i offensivt straffområde – och se vad det bidrog till! Wow. Trots att han behöll sitt blåa hår också! Otroligt! Att han kunde nicka in den bollen även fast han ändrat hårfärg!
  • Känslorna efter paus. Bråken. Skärmytslingarna. Herreras roll som retsticka mot framförallt Jesus. Helt underbart.

Fascinerande:

  • Hur kan United egentligen bete sig så här? Varför spelar man en sån dödgrävarfotboll under 45 minuter för att sen sätta TRE på Etihad? Om det här nu inte var en superlistig master plan signerad Mourinho så kan man undra varför han inte spelar som i andra halvlek från start.
  • Att vi förväntar oss att De Gea ska rädda den nicken från Agüero. Man rycker bara liksom på axlarna nuförtiden.

Sist:

  • Det här var citys första förlust på Etihad i ligan sen december 2016. Det var också senaste gången dom släppte in tre där.
  • För de på jobbet som på måndag säger att ”men city hade ju De Bruyne, Jesus, Kun … på bänken” så är det bara att kontra med att United hade Mata-Martial-Rashford på bänken. Problemet löst.
  • Jag hade inte protesterat om city hade haft 5-0 med sig i första halvlek.
  • Jag protesterar inte heller mot att Sterling ligger sömnlös i afton efter de missarna som borde dödat matchen i första halvlek.
0 | City, Eftermatchbetyg | permalänk

Väntat men ändå ledsamt

Embed from Getty Images

Vi visste att matchbilden skulle bli ungefär den vi fick se. Ett defensivt United mot ett City som ägde bollen större delen av matchen.

En förlust mot ett City som gått som tåget var inte heller oväntat. Men att det var fasta situationer och stora individuella misstag som avgjorde var kanske en överraskning.

I och med det här resultatet kan vi konstatera det vi redan anade: Titeln är, redan i december, Citys att förlora. Vi kan även konstatera det vi redan var helt säkra på: United är ett lag med Pogba, ett annat utan. Liksom att derbyt blev en mardröm för Romelu Lukaku.

Spår av ljus:

  • Uniteds sista minuter av första halvlek var det United vi ville (men visste att vi inte skulle få se) se från start. Med Martial och Rashford på rätt kanter fick hemmalaget en annan dimension. Det var ingen slump att Martial först avslutade och Rashford var påpasslig efter Delphs misstag.
  • Anfallet som borde ha resulterat i 2-2 var delikat. Från Matas fenomenala one-touch-lyft till Martial och dennes inspel.

Helt okej:

  • Det låga försvarsspelet som vi fick se när City totaldominerade i första halvlek fungerade ändå. City kom inte till några jättelägen utan fick vänta på en fast situation innan det small till.

Ledsamt:

  • Uniteds mäktiga svit på hemmaplan bröts. Senast vi förlorade på Old Trafford var som bekant just mot City och Guardiola. Dessutom vinner vi alltför sällan derbyn nuförtiden.
  • Jag skrev på Twitter redan tidigt in i matchen att United borde låta City göra 1-0 tidigt för att se vilken plan B Mourinho hade utformat. Nu dröjde det till slutet av halvleken innan Lukaku la upp för Silvas ledningsmål, men det var först då hemmalaget började uppvisa tendenser som var andra än att slå långbollar på Lukaku. Var det i ren desperation? För annars kan vi ju fundera över varför United inte spelade så från början? Detta trots en på papperet offensiv uppställning med Lingard mellan Rashford och Martial.
  • Nu är det ju bara en hypotetisk fråga, men det hade varit intressant att se hur den här matchbilden sett ut med en Paul Pogba i den. Gissningsvis hade inte Cityspelarna tillåtits att promenera fram till Uniteds sista tredjedel under första 40 minuterna. Gissningsvis hade de inte heller vågat med tanke på vilken central roll Pogba spelar i omställningsspelet.
  • Romelu Lukaku får en oerhört otacksam roll när Mourinho ställer upp för att försvara och spenderar då knappt någon tid i offensivt straffområde. Men i kväll var han dessutom oturlig deluxe i eget straffområdet. Vid 0-1 lät han sig tryckas ner av Otamendi och nickade ner till Silva. Vid 0-2 gjorde han en idiotrensning som blev assist till just Otamendi. Inte heller med bollen vid fötterna i anfallsspelet lyckades han särskilt bra utan såg mest seg och tung ut. När han dessutom misslyckades med att göra mål från fem meter – ”Hur fan kan han inte göra mål där” skrek jag både inom mig och till tv:n – summerade det hans insats i dag. Den var hemsk.

Också noterat:

  • Två svenskar började på bänken, två avslutade matchen på planen – för första gången i ett Manchesterderby. Kul mitt i allt mörker.
  • Både Jesus och Walker borde ha blivit varnade i första halvlek för filmningar, men blev det inte. Herrera borde (kanske) ha blivit varnad för samma sak i andra halvlek, och blev det. För Jesus del borde det ha blivit två gula dessutom, eftersom han cyniskt krokade omkull Martial i ett omställningsläge senare. Oliver och Lukaku ligger för mig på samma matchbetyg.
  • Guardiola tog dock ett blad ur Mourinhos taktikpärm sista halvtimmen, där City stängde ner nästan helt i och med Mangala in och Jesus ut. Pragmatiskt värre.
0 | City, Eftermatchbetyg | permalänk

T minus 4 days

Om jag vore citysupporter (jag såg, hör och häpna, faktiskt en sådan i Västerås häromdagen!) skulle jag undra exakt vad fan det är som pågår. Tänk att ha detta Manchester United framför sig i tabellen med bara sju omgångar kvar att spela, varav en är ett derby på Old Trafford! WTF! OMG! STBY!!

Jag skulle vara helt rasande.

Tack och lov är den hypotetiska tanken att längta efter ett blått hjärta så hypotetisk att den får Gud, Allah och Oden att framstå som mer troliga alternativ för en framtida sinnesförvirring. I stället är det de facto den röda delen av staden som fångat mitt hjärta. Och i dag är det röda laget, än en gång, bättre än det blå. Ordningen är nästan återställd. Det enda som fattas är det lilla steget förbi oljemiljarderna från Ryssland för att vi ska få vår buckla tillbaka. Men det får vi sikta in oss på nästa säsong. Hade Begovic inte kastat in tvåan i egen kasse i helgen hade det kanske till och med funnits en pytteliten möjlighet att hetsa Abramovich & co, men det tilltaget från bosniern gav Chelsea guldet i teori, praktik och allt ni vill stoppa ned i en sådan kasse.

Derbyt är förstås den stora nyckeln till hur van Gaal och Fellaini tänker ta sig an den sista månaden. Vinst – och silvret är nära. Förlust – och sviten är död och återhämtningen kan bli tung. Men lyckas inte kaptenen och amiralen piska upp sina spelare till exakt rätt sinnesstämning inför detta gör dom det aldrig. United har inte vunnit ett hemmaderbyt PÅ ÖVER FYRA ÅR.

Det är i dag 1516 dagar sedan (det var dagen efter Mubarak avgick som egyptisk president, det var ett par månader innan Prins William och Kate gifte sig, jag var fortfarande yngre än min fru är i dag).

Timman har sedan dess knappt slagit hårdare och mer förväntansfullt än den gör i dag – med REVANSCH ristat på urtavlan. Det här är första gången på flera år jag bär optimistens börda varje dag under veckan som leder till derby day. Med det självförtroende jag här och nu besitter börjar jag sväva iväg mot 3-0 och 4-0 i mina beräkningar. Så kommer det givetvis inte att vara när klockan är 16.59 på söndag, men det är en skön stämning i mitt röda hjärta. Discokulan snurrar för fullt, hembräntdunkarna släpas in och alla skrattar och danser där inne.

Sedan tombolahjulet oväntat fick sparken är det egentligen inte så mycket att orda om när det kommer till startelvor. Åtminstone inte innan vi fått rapporter om vilka som strukit med under veckan. Det finns dock två (egentligen tre) spelare som skulle rent teoretiskt kunna sparkas ut efter Villamatchen.

DDG

Valencia – Jones – Rojo – Blind

Carrick

Mata – Herrera – Fellaini – Young

Rooney

Rojo: Argentinaren kom in i stället för den sjuke Smalling senast. Och Jones såg genast lite mer Jones-ig ut. Men Smalling och derbyn – ja, det var ingen superkombo senast. Dock har han ju återhämtat sig oerhört imponerande och är i mina ögon mittback #1 i klubben.

Fellaini: Kom inte till sin rätt mot Villa, men spelar givetvis ändå mot city. Louis van Gaal vill inte vara utan den långe afrotanken i stormatcher. Där har han hur otroligt det än kan verka, med tanke på hans begränsningar, blivit nästan lika opetbar som kaptenen. Han har hittills startat båda matcherna mot Liverpool, båda mot Arsenal samt även mot city och mot Chelsea. Han har dock inte producerat en enda poäng i någon av dessa matcher utan är väl mest med för att skrämmas, ta upp plats och använda tuttarna.

Young: Här blir det spännande värre. Han var absolut inte oduglig mot Allbäcks gamla klubb, men han firade inga stora triumfer heller. Och en tredje match i rad för Ángel Di María? Verkligen?

Vad ligger då i potten under slutspurten av säsongen? Vad kan rat-racet ge oss? Eftersom jag redan garanterat oss en topp 4-placering handlar det bara om två olika resultat framöver: Antingen plats 2 eller 3, vilket innebär att vi slipper kvala in till Champions League, eller plats 4, som innebär just det jag nämnde några centimeter till vänster minus ordet slipper plus bokstaven r som ändelse på kvala.

Blir det en kvalfylld start på augusti är det ingen katastrof eftersom United inte är ett lag som förlorar Champions League-kval. Dessutom skulle det bara innebära två ytterligare matcher och för en som tycker att det räcker med en säsong med färre än 45 matcher är det lockande. En så kallad win-win-situation alltså.

Men finns det då verkligen ingen risk att United trots allt kan missa att sluta som ett av ligans fyra främsta? Kan inte tre förluster mot city, Chelsea och Everton sabba hela säsongen, den säsong som just nu ser räddad ut? Nej och åter nej. Varför? För att United inte kommer att lämna Old Trafford, Stamford Bridge och Goodison med en enda ynka poäng. Och – Tor förbjude – skulle det ändå hända kan vi vara säkra på att vare sig Spurs eller Liverpool plockar nio poäng under samma period och går ikapp.

Just nu känns det helt rimligt att föreställa sig ett silver. På söndag kväll kan det vara brons. Men det kan aldrig bli sämre än ytterligare ett trappsteg ned. I promise.

* Vid motsvarande läge i fjol är skillnaden mellan lagens prestationer följande:

United har gjort 55 mål nu – mot 48 då.

United har vunnit 18 matcher nu – mot 15 då.

city har gjort 63 mål nu – mot 84 då.

city har vunnit 18 matcher nu – mot 22 då. 

Sen är ju utgångspositionen för United annorlunda den här säsongen, men det är ändå talande, precis som jag skrev i början, för hur usel citys säsong varit. Utan ursäkter, dessutom.

* United har nu 64 matcher i rad utan 3-2-vinst eller 2-3-förlust. Åtta gånger sedan senaste 3-2 (Hull i december 2013) har en Unitedmatch slutat 3-1 eller 1-3. Jag funderar helt ärligt på att byta. Men man vet ju hur jävla kukigt det brukar sluta då.

PS. Glädjande nog är Lisas mungipor lika nära ögonen som mina. Hur positiv hon är på fredag återstår att se, men framförallt att läsa då hon kör city it is här på bloggen. DS.

3 | City, United | permalänk

Blä för den här helgen

Usch, sicken vidrig fotbollsdag på så många sätt. Inte nog med att Liverpool och city möttes – det brukar vara illa nog – utan det handlade även om vilket lag som skulle få bäst skjuts mot titeln nästa månad. Vedervärdiga förutsättningar således och det enda vettiga som gick att hoppas på var förstås ett kryss.

Efter citys comeback i andra halvlek såg det ljust ut för det tipset, men så kollapsade Kompany än en gång och gav bort poängen och sannolikt också titeln. Mark Clattenburg var heltänd på den idén och hade en märklig eftermiddag: Hur han kunde utgå att visa ut charmtrollet Luis Suarez är helt ofattbart och han kryddade det med att missa när slovaken boxade (!) bort bollen á la Glenn Hysén i eget straffområdet (skillnaden var att United fick straff när gamle Glenn fick hjärnsläpp).

Det är en fysisk plåga att dels se Liverpool fira och dels höra och se Viasats och övriga mediers trånande efter en titel till LFC. Niva var extatisk över att Anfield applåderade ut Yaya (vilka hemmafans skulle inte ha varit glada om han klev av?) och Kalle Karlsson påstår att ”en hel stad längtat efter” en titel till Rodgers mannar. Tell that to the Blue half.

Med Hazard borta i Chelsea och Yaya i city är det här Liverpools title to lose (Henderson är inte lika viktig för Pool). Tyvärr. Jag kan inte föreställa mig att det är möjligt att hålla sig undan från alla bilder på den där Chelsealängtande Scousern när han lyfter bucklan.

tånhfs

* Antonio Valencias påstådda uttalanden om ”för lite förtroende” är bland det märkligaste jag läst på länge. För det första ska grabben vara glad att han inte såldes i januari – eller redan i somras – och för det andra har han fått fler chanser än han varit värd. Bara Evra och DDG har spelat i fler matcher under säsongen.

“I would like to have more minutes. I would like to have a more important role here, but I have not been given the chance”. 

What the fuck?!

Jag kan bara inte tro att de där citaten stämmer. Då är han ju helt verklighetsfrånvänd. 

* Och i går pressade sig Arsenal till FA-cupfinal och firade som om de slagit Bayern i en CL-final när de via straffar spöat ett gäng från Championship.

Ingen rolig helg för missunnsamma, spellediga Unitedfans. I morgon börjar vi ladda upp för vad som ska bli den ultimata förnedringen eller en pytteliten fjäder i hatten för David Moyes nästa söndag.

1 | City, Liverpool, Valencia | permalänk

city it is

bejbebe

Så. 2 segrar, totalt 5-0, CL-kvartsfinal och RvP hemma i sitt kära Holland resten av säsongen. Men det var förra veckan och nu traskar vi vidare mot säsongens sista stora utmaning av betydelse (München är en helt annan femma). Förlust i derbyt och säsongen är ett enormt jättefiasko. Seger mot city och säsongen är ett mindre enormt jättefiasko, oavsett vad Carrick säger: ”I don’t think it [the derby] matters. It’s just another game for us; a big game but it’s not going to repair any of the damage that’s been done in recent months by us losing games.”

Det här är vår cupfinal, hur sorgligt det än må vara. Det ger Moyes, spelarna, klubben en sista chans (bortser från Bayern igen) att rädda lite av hedern. En förlust skulle vara too much for the heart to bear. Jag vill inte föreställa mig det, men om jag är pragmatisk så är det ett kryss som jag på förhand kan se som det enda rimliga.

These are my guys up for the job:

DDG (2011)

Rafael (2008) – Rio (2002) – Jones (2011) – Evra (2006)

Carrick (2006) – Fletcher (2002)

Welbeck (2001) – Mata (2014) – Kagawa (2012)

Rooney (2004)

Varför? Därför att de fem därbak tar ut sig själva, precis som Carrick. Fletcher har ju påstått att han är helt fit så då borde han greja att starta igen och att jag tar honom för afrotanken beror enbart på hjärtat. Både Fletchers och mitt.

Framåt kan Valencia och Young – inte Nani, för han går inte från att inte ha startat en match på fyra månader till en derbyelva – kanske vilja vara med och sparka boll, men vore jag tombolan skulle de bara användas i extremfall. Welbeck tar hand om Kolarovs offensiv, Mata och Kagawa snurrar runt och Rooney täcker hela banan och gör ett hattrick. Vi såg prov på vad Roo-Mata-Kagawa kan göra om de får förtroendet tillsammans och det är ingenting Robin van Persie låg hemma och hurrade för. Januzaj då? Kanske. Men jag föredrar alltid en Manchesterpojk i ett Manchesterderby.

* Enda nackdelen är att det gynnar Liverpool om vi vinner och det skulle faktiskt svida mer om de lyckades ta titeln än om oljelaget gjorde det. Det får vi ha med i bakhuvudet om vi, Gud förbjude, skulle åka på däng igen.

* Siffrorna inom parentes ovan representerar som ni förstås listat ut året då spelarna anslöt till klubben. Jag vet inte vad jag vill visa med det.

* Lite oroväckande att Moyes ens nämner möjligheten att spela Evra som mittback:

”We gave Pat a rest but, if we have to, I think we can put him there as well and he would cope manfully. It was great that the squad mucked in and that’s the way it should be, when you are short in areas and it’s all hands to the pumps. We were short on Saturday and Michael certainly played really well.”

Kan ni föreställa er honom där? Råkar av ren instinkt följa med i ett anfall och joggar sedan bakom Yaya och Silva i en omställning.

* Vi saknar RvP – city Agüero. Det känns trots allt som en värre förlust för dom, med tanke på att spelet sett hyggligt ut med RvP sidelined. Agüero är bättre i spelet för city än RvP är för United, kan vi i all fall fastslå utan att börja någon fistfight. Vad de startar med i övrigt ger vi inte så mycket tanke åt mer än att jag tror att vi skulle vinna om Yaya spelade i United. Det bytet skulle räcka.

* Så skänker vi i dag förstås en hjärtlig tanke till Bébé som fortfarande hoppas återvända till Manchester United. Kan ni tänka er det genidraget från Moyes? Plocka hem Bébé och göra honom till en superstar. Bara det skulle vara värt ett halvdussin år till på skottens kontrakt.

* Och så för er – och mig – som inte sett Bruces reaktion till Rooneys 1-0 förrän i dag. Here:

3 | Bebe, City, spekulationer om startelvan, United | permalänk