Arkiv | media

The transfer nonsense

Skärmavbild 2015-06-22 kl. 13.33.37

 

Skärmavbild 2015-06-22 kl. 13.35.29

 

Skärmavbild 2015-06-22 kl. 13.38.31

Få andra klubbar ser spelare namedroppas som tänkbara nyförvärv lika ofta som Manchester United. Känslan är att det blir värre och värre med åren också, speciellt också efter Fergies farväl och ombyggnationen som påbörjades och fortgår.

Manualen för att skapa en Unitedtransferstory i en engelsk blaska är ganska kort:
1) Ta ett känt namn som inte spelar i United.
2) Skriv att United är intresserat av honom.
3) Klart!

Jag fick ett infall och gav mig in på de engelska nyhetsblaskornas sidarkiv för att se exakt vilka namn som nämnts det senaste året. Det här är namn som nämnts i samband med potentiella övergångar till Manchester United – ibland med källor, oftast utan. Ibland som en egen grej –ibland som en del av ”According to reports coming out of Italy/Spain/France…” eller ”Recent speculation suggests United’s interest in…”. Och ibland tillsammans med den här typen av inledningar på en mening: ”Other targets are believed to include…” och ”it has been suggested …”

Holland (15): Daryl Janmaat, Stefan de Vrij, Dirk Kuyt, Arjen Robben, Wesley Sneijder, Kevin Strootman, Bruno Martins Indi, Jasper Cillessen, Nigel de Jong, Dirk Kuyt, Daley Blind, Memphis Depay, Ron Vlaar, Tim Krul, Gregory van der Wiel.

Chile (2): Alexis Sanchez, Arturo Vidal.

Argentina (7): Ángel di María, Marcos Rojo, Nicolas Otamendi, Paulo Dybala, Gonzalo Higuain, Nicolas Gaitan, Javier Pastore.

Belgien (5): Thomas Vermaelen, Dries Mertens, Jan Vertonghen, Axel Witsel, Kevin de Bruyne.

Serbien (1): Nemanja Vidic.

Polen (1): Grzegorz Krychowiak.

Portugal (5): Cristiano Ronaldo, Pepe, Joao Moutinho, William Carvalho, Fabio Coentrao.

Colombia (3): James Rodriguez, Juan Cuadrado, Radamel Falcao.

Marocko (1): Mehdi Benatia.

Schweiz (1): Xherdan Shaqiri.

Italien (1): Marco Verratti.

Norge (1): Martin Ødegaard.

Tyskland (9): Bastian Schweinsteiger, Mats Hummels, Sami Khedira, Toni Kroos, Thomas Müller, Marco Reus, Jerome Boateng, Ilkay Gündogan, Philippe Lahm.

Brasilien (6): Joao Miranda, Dani Alves, Gabriel Paulista, Roberto Firmino, Dante, Felipe Anderson.

Wales (1): Gareth Bale.

Frankrike (11): Blaise Matuidi, Eliaquim Mangala, Philippe Mexes, Paul Pogba, Aymeric Laporte, Patrice Evra, Raphael Varane, Karim Benzema, Morgan Schneiderlin, Hugo Lloris, Alexandre Lacazette.

England (7): Ross Barkley, Ashley Cole, Nathaniel Clyne, Luke Shaw, Saido Berahino, Harry Kane, Raheem Sterling.

Tjeckien (1): Petr Cech.

Slovenien (1): Jan Oblak.

Irland (1): Seamus Coleman.

Uruguay (3): Edinson Cavani, Diego Godin, Luis Suarez.

Spanien (10): Cesc Fabregas, Sergio Ramos, Victor Valdes, Ander Herrera, Andres Iniesta, Sergio Roberto, Gerard Pique, Ayoze Perez, Sergio Busquets, Pedro Rodriguez.

Det tog mig runt 45 minuter att googla fram nästan 100 namn (det finns kanske 100 till). De fetade namnen är de åtta spelare som blivit Unitedspelare det senaste året, vilket gör felprocenten skapligt hög. Visst, det finns ju spelare i listan här uppe som United haft ett genuint intresse av, men som man av en eller annan anledning inte lyckats värva. Men förstå hur många av de här namnen ovan som bara är produkten av hittepå och eller krokar utlagda av giriga agenter. Det är näst intill omöjligt att ta någon story på allvar.

Exempelmeningar från Daily Star och Express – två av de absolut mest snedskjutande tidningarna – är: ”Manchester United have agreed a deal to sign Borussia Dortmund centre-back Mats Hummels” – från i fjol. ”Manchester United are ready to beat Liverpool to the signatures of Borussia Dortmund’s Marco Reus and Monaco’s James Rodriguez” – från i fjol. Metro är inte långt efter med fantasier kopplade ihop med diffusa ”källor”: ”Bayern Munich ace Lahm reportedly wants to move to United.” Just uttrycket ”reportedly” är så luddigt att det får uttrycket ”många säger” eller ”det sägs” att verka som fastslagen kunskap. Det finns människor som uppskattar att läsa rykten, att läsa om den och den spelaren som sägs vara ”desperat” att komma till United, men i slutändan får ett fett kontrakt i handen i stället. Det finns till och med en drös svenska journalister som får betalt för att översätta ryktena och lägga dem på sin egen hemsida som ”nyheter”.

Jag är inte en av dem.

Jag är mer för att skriva den här typen av blogginlägg i stället.

2 | media, Rykten | permalänk

Tha Hangover – part XI

roeorea

David Moyes i juli 2013:

”The squad Manchester United has, without any additions, will be tough opponents for any team this year. That is the squad that finished 11 points clear in the Premier League. I am confident in that squad.

Fast forward till februari 2014 och elva förluster senare. Förra säsongen hade vi sju på hela säsongen (nu räknar jag bort de som kom när CL-avancemanget var klart och ligan avgjord). Vi kommer antagligen att hamna runt 15 innan maj blir juni.

David Moyes valdes ut av Sir Alex Ferguson som sin efterträdare. Ett på många sätt unikt sätt i en på så många sätt unik klubb (Moyes är den åttonde managern i United sedan 1945). Vassa tungor spekulerar i dag att Fergie gjorde det för att han visste att det skulle ställa Fergies verk i United i ännu bättre dager. Eller att Moyes aldrig hade valts om han inte var skotte. And so on. Fair enough, men jag väljer att tror att Fergie inte ser till sitt eget bästa, trots allt, utan till Manchester Uniteds.

Det står klart att han på något sätt kör en Formel 1-bil som en Skoda Fabia. Ingenting i spelet på de snart 40 matcherna han haft har visat dig och mig vad han egentligen vill med det här laget. Okej, han har inte ”sina” spelare, men det är ändå ett gäng mästare han har till sitt förfogande. Det är spelare som vunnit drösvis med titlar som plötsligt förvandlats till medelmåttor i stora drag. Märkligt är bara förnamnet att han inte lyckats förmedla en klar spelidé – som funkar ska tilläggas. För det skulle krävas en nybörjare på sporten för att inte se hur Moyes vill vinna sina matcher. Men när inte det fungerar… well, det sprudlar inte av alternativmediciner från sidlinjen.

Nu ska vi också ha i minne – det är bara att gå tillbaka i tiden på den här bloggen – att inte heller Sir Alexander under sina sista år som överhuvud lyckades bjuda på klang och jubel. Det var påfallande ofta sega, fantasilösa och trista matcher under honom också. Skillnaden jämfört med i dag var att vi allt som oftast vann. Och att spelarna spelade som att de verkligen ville vinna även om spelet inte fungerade.

Men det var samtidigt befriande att se Wayne Rooneys enorma glädjevrål efter Carricks 2-1-mål. Så borde rimligen inte en spelare som vill bort agera. Men det kan förstås snabbt svänga.

”Fear factor” i kombination med Old Trafford har stötts och blötts under hösten och början av året. Frank Sjöman var senast i raden i dagens Eurotalk att ta upp frågan och påstå att lagen inte längre är rädda för att komma till Manchesters vackraste fotbollsarena. Det här fenomenet är absolut ingenting nytt, ens för er lite yngre fans. Det är ett ständigt återkommande tema så fort det går det minsta trögt för klubben. Rubriker som : ”The Fortress That Was”, ”The Legacy Is Crumbling” och ”The fear factor is gone” kommer i Manchester Uniteds fall i cykler. Oavsett om det är Alex Ferguson eller David Moyes som coachar. De tunga åren i början av millenniet illustrerar detta:

2004 skrev Alan Hansen att Wayne Rooneys flytt till United var bra för alla parter och trodde att det skulle, ja, ni förstår:

United look a shadow of the squad they were three or four years ago, when they were winning the Champions League. The opposition used to look at their team-sheet and fear them. Not now – but with the addition of Rooney to Saha, Smith and Van Nistelrooy, that fear factor might just return.

Det blev inte riktigt så och samma höst slog Telegraphjournalisten Mark Ogden fast att …

”Ferguson’s flops have lost the fear factor”

Samir Nasri yrade om samma sak 2010.

Några år senare var det dags för ligatitlarna att ramla in på Fergies och Uniteds konto igen. Och den känslan har vi alltid haft, att det kommer ordna sig inom en eller ett par säsonger. Därför har vi kunnat läsa domedagsprofetior på löpande band med ett litet skrockande och ett snett leende. Jag väljer att fortsätta göra det och när de kommer från de gamla Liverpoolstollarna Mark Lawrenson och Alan Hansen är det extra roligt att veta tro att vi fortfarande kommer att vinna nästa titel innan de tar sin.

Vi ska inte glömma att Moyes är den manager i Uniteds historia med näst högst vinstprocent. Bara den gamle är bättre. Det är lätt att tro att Moyes är den värste skojaren klubben skådat, med tanke på alla reaktioner efter gårdagen. Det är han inte. Han är bara en man som hamnat snett. Nu är det upp till honom och hans hangarounds att komma ut på rakan igen.

*Juan Mata, Den Perfekte Mannen, har i dag författat ett inlägg:

”Honestly, I think football is being cruel with us. We did everything to get the three points, but in the end this is about goals and Fulham scored in the last minute… It seems impossible if you look at the stats, but we couldn’t win and it would have been a very important victory.

Juan skriver vidare om att United måste gå vidare, jobba vidare tillsammans, hårt jobb och blabla, precis det enda man kan skriva och säga i det här läget som ny spelare i Manchester United. Samtidigt går Javier Hernandez av alla människor ut och hugger Moyes i ryggen.

tjitjsaa

 

Allt är inte riktigt som det ska vara i omklädningsrummet. Och var är Dat Guy?

* Apropå en annan sak som altmeister Sjöman nämnde i dagens Eurotalk: Han påstod att United inte släpper in fler mål än tidigare utan att det är i offensiven problemet består. Det fick statistikern i mig att vakna. Vi vet redan att målkvoten framåt är den sämsta sedan säsongen 89-90, men hur ser det ut med defensiven? Det ska jag självklart avslöja för er.

Säsongen 89-90 släppte United in i genomsnitt 1,24 mål per match i ligan. I dagsläget ligger vi på exakt samma siffra. Men för att hitta en sämre nuffra måste vi gå tillbaka till 1978-79 då motsvarande tal var 1,5 insläppta.

Topparna, åren 2007-2009, släppte United in 46 (22+24) mål på två säsonger. Nu riskerar vi att toppa den siffran på en enda, med 31 i dagsläget.

Så jo, Frank, motståndarna gör faktiskt fler mål på United än tidigare. Under Premier League-eran är det bara fyra gånger tidigare som United varit över 1,0 i insläppta.

* Apropå poängen Mark Lawrenson gör i sitt utspel om Uniteds decline kan han otroligt nog ha en poäng. Det är i det han skriver om Nemanja:

I don’t care what anybody says. When players know that they are leaving or are on the way out, their level drops. They probably can’t even help it, but it does.

Evra och Rio vet sannolikt också om att det här är deras sista säsonger i klubben, Chicharito också. Kan det vara en del av förklaringen till the downfall? Man tar inte ut de sista procenten som man brukade göra eftersom det väntar ett annat slags grönt gräs i sommar?

Och bör Vida i så fall vara kapten – eller skapar Moyes bara mer onödiga krisrubriker om han redan nu ger armbandet till någon annan? Det är inte några beslut av vilket-mjölkmärke-ska-jag-köpa-idag-karaktär en Manchester United-manager har att deala med.

I morgon kväll är vi på’t igen: Inför Arsenal.

7 | media, Moyes, United | permalänk

And so it begins

Wigan.

Ett Championshiplag på andra sidan planen när första tävlingsmatchen står för dörren. På det sättet kunde inte David Moyes få en bättre start. Samtidigt har ju United och Moyes allting att förlora. För just nu är hans popularitet inte på topp: Noll transfers, Rooney-situationen och en försäsong som både resultat- och spelmässigt sett allt annat än övertygande ut.

Vinst i morgon är ett måste för att inte media ska stämpla LOSER i alla Moyespannor som finns.

Och det är klart att United spöar Wigan, det skulle de göra även med Reine Almqvist vid rodret. Men vilka gör vi det med?

Vidic, Rafael, Evra och RvP spelade inte alls i går och är givna i startelvan.

Carrick och DDG är lika givna de. Läs mer »

1 | media, Moyes, Rooney, spekulationer om startelvan, Träningsmatcher, United | permalänk

Giggs värd varenda krona

30 000 tryckte dom in ändå.

Egentligen borde det varit fullsatt av en enda anledning: Ryan Giggs. Det här var sista chansen för svenska Unitedfans att se den störste spelaren den största klubben någonsin har och någonsin kommer att producera. I en träningsmatch som denna får han ju fortfarande chansen att visa varför. 39 år och 9 månader gammal var han i första halvlek den som stack ut, den som höll absolut högst klass fotbollsmässigt.

Han tog djupledslöpningar, han smekte fram klockrena crossbollar och han gjorde 50-metersruscher hem på rätt sida i defensiven.

Det var bara det värt de 900 balubas eller vad nu United ville ha i ursprungspris. Det är en ynnest att ha fått uppleva hela hans karriär i United.

Det kan inte skrivas ofta nog.

  • Intressant att det exploderade på Friends när AIK gjorde 1-0, trots att det bara var en jippomatch som jämfördes med en träning.
  • Giggs ut – Bebe in. Ett av de märkligare byten som gjorts i Manchester Uniteds historia.
  • Bebe var hörnläggare i slutet av matchen. En surrealistisk syn även om han i ärlighetens namn slog några riktigt bra inlägg.
  • Nanis första halvtimme var fantastisk. Men vi ska minnas att AIK:s högerback Ofori är 18 bast. Inte många 18-åringar hade fixat Nani i går. Givetvis klev han av med en ljumskskada.
  • Robin van Persie firade sin 30-årsdag med att spela 1-1 och 90 minuter mot AIK. Det kommer han aldrig ifrån.
  • Högerkanten med Zaha och Rafael var bedrövlig första 45 medan vänsterkanten med Nani och Evra var lika bra.
  • Angelo Henriquez var vad man brukar kalla en frisk fläkt. Välförtjänt mål. Borde ha gjort något till.
  • Det var inte samma jippokänsla som mot Barca förra sommaren, det såg AIK-fansen (de som alltså inte skulle gå) till på ett snyggt sätt. Hoppas de sjunger lika mycket och högt på de andra träningspassen.
  • Apropå AIK: Visst var det märkligt att Daniel Tjernström la av för några dagar sedan istället för att ta det här tillfället i akt att avsluta? Eller?
  • United passade på att sätta in mittbackspar nummer sex och sju, Vidic-Evans och Vidic-Smalling, på försäsongen. Mycket talar för att det blir nummer åtta på fredag eller söndag med Rio och Vida.
  • 90 minuter på Rafael, Vidic, Evra, Carrick, Ando och RvP. Ingen av dem lär spela på fredag med andra ord. Phil Jones var den ende som bara åkte på semester de här dagarna.

Fortsatt trögt för United, både resultat- och spelmässigt, så här långt alltså. Men annat vore att hoppas för mycket. Det har bara gått en månad med en manager som är van vid helt andra spelare och förutsättningar och med spelare som är van vid en helt annan manager.

Det här lär ta tid. Tålamod är ett nyckelord. Det är dock lite oroväckande att United fått sin fixture-mässigt svåraste start i mannaminne. Lite schysstare kunde Premier League ha varit mot Moyes.

* Efter matchen kom Andreas Alm in efter tio minuter, körde ett kort snack om att han var nöjd och att det var en träningsmatch och att han var nöjd och så vidare.

Sen fick vi sitta och vänta som om vi vore fans på ett Guns’n Roses-gig innan David Moyes klivit ur shortsen och suited up.

Och han sa i princip ingenting. Han fick frågor om bud på Cesc (”can’t tell you anything about that”) och Wayne Rooney (”he has a shoulder injury, don’t know when he’ll be fit blabla”).

Dock sa han så här om Rooney: ”you don’t need to convince Wayne to play for Manchester United” när en engelsk journalist frågade om så var fallet.

Har han blivit uppläxad angående Cesc-öppenheten?

Shinji Kagawas medverkan var aldrig på tapeten utan där hänvisade Moyes till ”a printing mistake” och skyllde alltså på Uniteds pr-team som tog med honom fastän han inte skulle med. Märkligt värre.

Och så fick yours truly chansen att ställa en fråga. Eftersom allt intressant redan var avhandlat frågade jag vad han tyckte om AIK:s insats, vilket jag ju fullkomligt gav fan i, men jag kom inte på något bättre. Vad han svarade minns jag bara brottstycken av (”de var bra”, ”vi borde ha gjort några fler mål”).

Jag blev för starstruck av hela situationen.

Så kan det vara.

Fotbollskanalen var dock vänliga nog att lyssna och göra en rubrik av det.

* Hur många spelare som stannade och pratade med presspacket efter matchen?

Två.

Bébé och Vidic.

Carrick, Anderson, Zaha, Evans (haltande), Rafael med flera bara viftade lite med handen och gick förbi.

* Pressfikat? Mazariner, kaffe och vatten före matchen. Mackor i paus. Kaffe efter matchen.

Betyg: 1 Bébéfrisyr.

Dock ger jag Lou Macari och Paddy Crerand 5 Fletchercomebacker i betyg för att de signerade min matchtröja jag trollade fram i pressrummet. Trots att Paddy muttrade ”this is not a very good pen, son”.

Kul också att det kom fram funktionärer, flera stycken, och frågade vilka de där gubbarna var som jag tog autografer från. Undrar om det ser ut så om 30 år när Bebe och Macheda reser som experter med MUTV.

* Det här med Liverpool och deras Suarez-t-shirts blir mer och mer fantastiskt för varje uttalande han gör.

* Samtidigt som de stora grabbarna kryssade i Solna vann de unga pojkarna Lancashire Cup efter finalseger mot city.

Vackert.

11 | Liverpool, media, Moyes, Träningsmatcher, U21, United | permalänk