Vi kan bakgrunden. Det är inte bara storebror mot lillebror. Det är inte bara Mancini mot Sir Alex. Det här är mycket större. Det är den ”nya världsfotbollen” mot Premier Leagues genom tiderna bästa lag. Det är den ”nya världsfotbollen” mot den gamla. Det är nya värderingar mot gamla värderingar. Det är krig! När Chelseas oljemiljarder ramlade in i Premier League var det mÃ¥nga som blev förskräckta. Man gapade och skrek om att man nu gick in och förstörde fotbollen. Förstörde konsten och det vackra i att arbeta lÃ¥ngsiktigt, odla fram egna talanger och spelarna fövandlades till legoknektar istället för fotbollsspelare som hade ett klubbhjärta. Vi vet hur det gick. Chelsea etablerade sig som ett topplag och vann sÃ¥ sent som i fjol den Ã¥trÃ¥värda titeln. Nu har Premier League fyllts av nya miljarder och plötsligt stÃ¥r City som en potentiell utmanare till titeln, och det är bara att acceptera. Hur smutsigt det än känns. Samtidigt ska vi inte gräva ner oss i värderingar i ett sÃ¥dant här läge. Alla vill nÃ¥ till toppen, och nästan alla medel är tillÃ¥tna.Ligan i sig tjänar pÃ¥ det, absolut, en jämnare liga är en bra liga. Att vi har ett läge som gör att vi kan fÃ¥ fyra-fem klubbar som slÃ¥ss om titeln när vitsipporna stÃ¥r i backen, och tron pÃ¥ livet börjar Ã¥terkomma efter en lÃ¥ng och kall vinter mÃ¥ste ändÃ¥ ses som positivt. Nu tror jag visserligen inte att det blir sÃ¥. Det finns nämligen nÃ¥gonting som inte gÃ¥r att köpa för pengar. NÃ¥gonting större än all olja i hela världen. NÃ¥got som Man Utd innehar, men inte ”laget frÃ¥n stan”. Historien. När man diskuterar laget vi alla älskar, pratar man oftast om den historia som sitter i väggarna. Den ofantliga vinnarkulturen som Sir Alex har Ã¥teruppbyggt sedan 1986 och kommer att fortsätta kämpa för tills, hemska tanke, den dagen han väljer att stämpla ut. Manchester United vinner titlar. Manchester City gör det inte. Det är självklart inget som stÃ¥r hugget i sten, allt kan förändras, men det tar en ohyggligt lÃ¥ng tid, och nÃ¥got säger mig att City inte har just det. Tid. För lek med tanken att City ännu en gÃ¥ng bommar en av Champions League-platserna och Mancini sparkas. Ska man dÃ¥ börja om med en ny omgÃ¥ng fantastiska spelare, en meriterad manager och ett nytt försök? I mina ögon spelar ett City redan pÃ¥ lÃ¥nad tid eftersom man är sÃ¥ ohyggligt beroende av det som förpestat stora delar av världsfotbollen. Pengar. Det som är oerhört positivt med just de pengarna är ändÃ¥ matcherna lagen emellan..En match som tidigare mer betytt 90 minuter kamp mot tre nya poäng, betyder sÃ¥ oerhört mycket mer. Förra Ã¥ret fick vi uppleva flera fantastiska minutrar mellan lagen, och sekunden när Michael Owen satte dit den avgörande dödsstöten förra Ã¥ret är i alla fall för mig ett klassiskt ögonblick. Citty har alltid sett fram emot säsongs derbyn, för att ta chansen likt David att fÃ¥ sänka Goliat. Nu har David växt till sig medan Goliat kämpar med skador, sjukdomar och form. Det som oroar mig mest inför kvällen drabbning är nämligen just det, form. Jag har inte sett United göra 90 minuter av United-klass pÃ¥ hela säsongen och det ligger som en dÃ¥lig hamburgare och ger mig sura uppstötningar med jämna mellanrum. Och jag förväntar mig inte det ikväll heller. Däremot förväntar jag mig en inställning som är utöver det vanliga. Vi fick en fingervisning förra Ã¥ret, och ingenting pekar pÃ¥ att det blir annorlunda i Ã¥r, City är en oerhört jobbigt motstÃ¥ndare. För alla lag, i alla väder. Men om vi fÃ¥r med en spelare som Scholes, plockar fram hjärtat längst ut pÃ¥ Fletcher och ber till gudarna att Vidic är med och är lika fantastiskt rÃ¥ som vanligt, sÃ¥ kan vi kriga hem den här matchen. För den här matchen är inga vanliga 90 minuter. Det kommer vara ett krig mellan tvÃ¥ olika filosofier, hatet kommer ligga som en svag dimma över hela planen samtidigt som 22 män ska försöka spela fotboll. Att vinna idag skulle inte bara sätta ännu mer press pÃ¥ Chelsea, det skulle bevisa att ännu en gÃ¥ng har tradition och historia besegrat girighet och snabba genvägar. Hur startelvan kommer att se ut tänker jag inte sia om direkt. Men det enda jag vill är att se ett otroligt hjärta. En tro pÃ¥ vad vi stÃ¥r för. En passion och brinnande blick som visar att det finns en anledning till att vi vunnit 18 ligatitlar. Jag vill se spelare som spottar sig i nävarna och gnuggar sina händer innan man äntrar planen för att gÃ¥ emot en av de hÃ¥rdaste och mest prestigeladdade matcherna pÃ¥ hÃ¥ret. Och jag vill höra fans som sjunger. För oavsett hur den här matchen gÃ¥r, sÃ¥ handlar det om tre poäng. Tre poäng som vilka andra kan bli avgörande för en ny titel eller inte. Tre poäng som i drömmarnas värld kan betyda ligaledning. Tre poäng som skickar ännu en signal in till stan. This is football. This is Manchester United FC. GUSTAF GRANQVIST