Det händer inte ofta men pÃ¥ torsdag Ã¥ker United till Belgrad och spelar fotboll pÃ¥ Partizan Stadium. Senaste gÃ¥ngen var 13 april 1966. DÃ¥ blev det förlust, 0-2. 5 februari 1958 är ett annat datum. Den gÃ¥ngen stod Röda Stjärnan för motstÃ¥ndet och matchen slutade 3-3. Dagen efter skulle United flyga hem till Manchester, med mellanlandning i München. Men i den tyska snöstormen lyckades inte planet lyfta frÃ¥n marken och kraschade istället in i hus, träd och stängsel. 23 människor miste livet, varav 8 spelare. Geoff Bent. Roger Byrne. Eddie Coleman. David Pegg. Tommy Taylor. Billy Whelan. Mark Jones. Duncan Edwards. När jag var yngre och mer ambitiös brukade jag göra en sak av att rabbla dessa namn i huvudet. Likt de vore engelska glosor, eller typ Jesus lärjungar. Varför gjorde jag det? Det fanns ju ingen som tvingade mig, ännu mindre brydde sig. ÄndÃ¥ kändes det pÃ¥ nÃ¥got vis viktigt, som om jag investerade i nÃ¥got. Historien gav mervärde. United pÃ¥ 90- och 00-talet var ju en klubb med ständiga framgÃ¥ngar – och jag kunde inte bli likgiltig inför det. Jag behövde nÃ¥got som bekräftade framgÃ¥ngen, som gjorde det legitimt att fira titel efter titel. Med kladdigare ord: jag kunde inte uppleva kärlek förrän jag förstod vad sorg och smärta var. I sekulariserade länder fÃ¥r du liksom straffa dig själv i brist pÃ¥ Gud. Etik och moral blir hellre en frÃ¥ga om ditt sunda förnuft, i djungeln och avgrunden mellan samhällets instanser, hem och skola och sÃ¥ vidare. Med 58-gänget och Busby Babes fann jag en grogrund för att älska United. Det är själva navet för vilket mitt skepp seglar. När det flyter är det fantastiskt, när det sjunker är det inte sÃ¥ djävla illa som det verkar. Embed from Getty Images Det är idag den 22 oktober 2019 och United ligger pÃ¥ 14:e plats i ligan. Om sisÃ¥där ett halvÃ¥r nÃ¥r helvetet sin kulmen, om vi utgÃ¥r frÃ¥n att Liverpool vinner ligan och United inte har chans pÃ¥ nÃ¥gon cuptitel. Men jag vägrar att nedslÃ¥s. Vi ror genom mörkret och finner snart en gryning. För se, det finns en gryning. Det gjorde det knappast för sex Ã¥r sedan. Minns säsongen 2013/14, det var en katastrof. En självförvÃ¥llande sÃ¥dan. Det var ett United som inte ville kännas vid sina problem, som inte kunde hantera tomheten efter Sir Alex. Ingen trodde pÃ¥ förhand att tiden efter Ferguson skulle bli lätt, ändÃ¥ kunde ingen acceptera när det gick fel. Det var ett United som jagade sin egen skugga, som fick panik efter blott ett halvÃ¥r med ny tränare och VD, flög in Juan Mata frÃ¥n Chelsea med helikopter under januarifönstret, bara för att sparka David Moyes tre mÃ¥nader senare. Det sades att han hade tappat omklädningsrummet, David Moyes, sÃ¥ istället flögs det in en auktoritär holländare i Louis Van Gaal, med svansföring högre än en skunk. Angel Di Maria köptes för en rekordsumma och gavs tröjnummer 7, trots att han egentligen inte ville komma hit. Istället för att acceptera tomrummet tvingades folk och fä in i fack som dom inte passade i. Allting blev en kedjereaktion pÃ¥ det senaste felet, inte det första. Problemen har vi skjutit framför oss, det verkliga lidandet infinner sig först nu. Nu sitter vi här med ett halvfärdigt bygge, lika delar fuskjobb som äkta vara. Du kan välja att fokusera pÃ¥ det som är otillräckligt, eller sÃ¥ kan du se till det som har blivit bättre. Jag tycker till exempel att United gjorde sitt bästa transferfönster sedan 2012 i somras. Det betyder inte att det var ett bra transferfönster, men det var det bästa pÃ¥ mÃ¥nga Ã¥r. Jag tycker ocksÃ¥ att Ole är den bästa tränaren för United sedan Sir Alex. Det betyder inte att han är en bra tränare, men han är den bästa pÃ¥ mÃ¥nga Ã¥r. I söndags utmanövrerade han till exempel Jürgen Klopp (surgubben i keps) rent taktiskt, trots sämre spelarmaterial. FrÃ¥gor pÃ¥ det? Tabelläget ljuger förstÃ¥s inte. Jag tar inte ljuset i tunneln för givet. Men jag kan ärligt säga att jag inte har tyckt om ett United-lag sÃ¥här mycket pÃ¥ väldigt länge. Jag upplever en ny slags romantik kring United igen. Och det betyder mycket. Ã…tminstone för mig. *** Oles Babes: Axel Tuanzebe. Brandon Williams. Scott McTominay. James Garner. Angel Gomes. Tahith Chong. Mason Greenwood. Marcus Rashford.