Ödesmatch var ordet innan avspark idag. Fyra förluster pÃ¥ de sex senaste matcherna och pressen pÃ¥ vinst var mycket stor, uppenbarligen för stor. Efter en usel första halvlek kom United aldrig tillbaka. De gav sig heller inte chansen eftersom Maguire sÃ¥g till att fÃ¥ ett rött kort precis när forceringen skulle ta form. Nu är goda rÃ¥d dyrare än vanligt.Â
Onda föraningar blev ondare från start
Det har sett riktigt jobbigt ut vid förlusterna på senare tid men jag menar att de första 45 minuterna idag trots allt är värst hittills. Visst pressade Watford högt och lyckades uppenbarligen störa ängsliga röda spelare, men passiviteten och ängsligheten som vi utstrålade från start nådde definitivt nya rekordnivåer under första halvlek.
Även om kommentatorerna Holmgren och Frisk envisades med att hylla Watford för deras bästa halvlek hittills så går det inte att komma ifrån att United såg mer vilsna ut än vanligt (om det nu går ihop). Vid 2-0 var jag nära att slå på curling-EM på SVT 1, även om nu lag Edin tydligen började med en tung förlust.
Stjärnorna slutar lysa
Under hela säsongen har Ole Gunnar Solskjaer och övriga tränarteamet fått hård kritik för utebliven spelidé och taktisk förmåga. Flera gånger har laget istället räddats av individuell kvalitet från stjärnor som Fernandes, Ronaldo, och Rashford. Men inte ens det fungerar längre nu, stjärnorna bleknar i den negativa auran runt klubben. De ser framför ut lika ängsliga ut som övriga laget, självförtroendet har lämnats någon helt annanstans, den saken är klar. Även glöden, viljan och hjärtat verkar ha lämnats där i Manchester efter utskåpningen mot City senast.
Den reset som Solskjaer hänvisade till pÃ¥ presskonferensen igÃ¥r har uppenbarligen ocksÃ¥ misslyckats, bÃ¥de mentalt och fysiskt. LandslagsuppehÃ¥llet hjälpte inte, de taktiska finslipningar som nämndes tillsammans med att “saker sett mycket bra ut i träning” verkar varit en form av utopi, ett önsketänkande. Det blev nÃ¥got lite sämre i andra halvlek sÃ¥klart, men det är svÃ¥rt att stanna vid nÃ¥got positivt en dag som denna.
Flipp och flopp (van de Beek och Maguire)
Många har velat se Donny van de Beek i spel, särskilt när laget gått så dåligt och alla ropat på stabilitet på mitten. När Solskjaer så gör rimliga byten i tid för en gång skull så får han också chansen. Och Beek-klacken får rätt idag. Om vi tvingas trycka på flipp-knappen en gång idag så blir det för van de Beek. Han visade fint passningspel, attityd och kämpaglöd. Martial däremot gör ingen glad och varför får Lingard hela fem minuter, Lingard som utstrålat självförtroende som en av få när han väl fått chansen. Han lär försvinna i januarifönstret.
När vi då lyckas ta oss in i matchen och ser ut att kunna gå för en poäng kommer såklart också dagens flopp. Symtomatiskt är det lagkapten Maguire som tar ett riktigt uselt beslut och får rött kort. Det gjorde att den lilla strimman av hopp förblev just en strimma. Därefter gör Watford processen kort och får in fyra mål till slut, fyra mål.
Vad händer nu?
Att det blir fyra mål i baken efter en misslyckad forcering med 10 man kanske spelar mindre roll. De två ord som varit på allas läppar ändå sedan förlusten mot Liverpool är Ole out. Det finns ingen anledning att fortsätta älta samma diskussion. Men för att ta det kort: vi är många som menat att en förändring måste till stånd. Att oket på Solskjaers axlar är för stort som gammal stjärna i klubben är uppenbart, ett ok likt det Lampard hade i Chelsea. Den enda vägen att gå är att byta tränare, hur tråkigt det än må vara. Det innebär inga automatiska mirakel men en nödvändig förändring.
Oles vinkningar till tillresta supportrar efter matchen idag andades ett hej-då, det gjorde det. Lite paradoxalt nog är det kanske Maguire som till slut får Ole sparkad.