Muss.se » Nyhetsarkiv » Herrlaget

Matchdag: Manchester United - Manchester city
Den bästa dagen. (Eller den sämsta)

Whatever will be, will be?

Nej, inte när du möter Manchester city i en final. Då finns det bara att vinna. Något annat är otänkbart. Något annat än en vinst får inte ske.

En final ska inte vara ett derby. En final ska heller inte vara en match mot värsta rivalen. Visst, för den neutrale är det säkert kul. Men bara en dåre bryr sig om den neutrale. Om idrott är neutral så förlorar idrotten mening.

En final är tillräckligt mycket stress ändå. Vi behöver inte den adderade betydelsen att det också är en match mot vår näst värsta* rival. Att vinna en final är tillräckligt roligt oavsett motståndare.

* Inte näst största dock. För i listar vi våra rivaler i storleksordning är city alltjämt en liten plutt. Ett drygt decennium av fusk bygger inte en storklubb.

Men nu är vi här. Final i The Football Association Challenge Cup mellan ärorika Manchester United och den före detta fotbollsklubben Manchester city, idag ett sportswashingprojekt. De har vunnit mycket de senaste åren, city. Men det är inte på riktigt. Ingen bryr sig på riktigt, för det är konstlad framgång. Alla vet att citys framgång hade varit omöjlig utan finansiell* dopning. Framgång baserad på fusk betyder i slutändan ingenting. Inte ens de få existerande citysupportrarna bryr sig på riktigt, vilket illustrerades tydligt när de skulle fira en ligatitel i maj.

* Huruvida de också har nyttjat ”läkemedel” som i bästa fall befinner sig i gråzonen av det tillåtna ska jag låta vara osagt, då jag inte vill göra mig skyldig till förtal. Och du kan ju vara skyldig till förtal även om det du säger är sant. Vilket det förstås är. Om jag nu hade sagt det. Men jag sa det alltså inte.

Det är mycket möjligt att citys advokater – klubbens MVP – kan vinna mot Premier Leagues 115 anklagelser om fusk. Vi vet att citys advokater är bra på det där. Utåt bedyrar de sin oskuld. I processen ser de till att skuldfrågan inte ens behandlas (skulle den göra det har de ingen chans). Du behöver ju inte vara oskyldig för att frikännas. Mot Uefa räckte det med en teknikalitet.

Men Pep Guardiola* är ett geni? Oh, do fuck off. Hur kan vi veta om någon är ett geni när den bara har vunnit under bästa möjliga förutsättningar? Leder du Barcelona med Lionel Messi, Bayern München eller detta Manchester city så har du inte lyckats när du vinner. Att vinna är normaltillståndet när du har alla de bästa spelarna. Låt Guardiola ta över typ Roma, så kan vi bedöma hans gärning därefter. Jag säger inte att han garanterat skulle misslyckas, men tills det har bevisats att han kan vinna med typ Roma så är det för tidigt att kalla honom geni.

* Hycklaren Pep Guardiola säger sig förresten vilja ha ett snabbt avgörande på de 115 anklagelserna från Premier League. Han säger det (om vi utgår från att han inte är helt dum i huvudet) mycket väl medveten om att citys advokater – klubbens MVP – gör sitt yttersta för att förhala processen. Han kämpar för folket i Katalonien men har inga problem med att acceptera en lönecheck från en regim som skiter i mänskliga rättigheter.

Men det här skulle ju inte handla om citys fusk. Det här ska istället handla om dagens final i FA-cupen.

She wore, she wore,
She wore a scarlet ribbon,
She wore a scarlet ribbon in the merry month of May [JUNE?],
And when, I asked, her why she wore that ribbon,
She said it’s for United and we’re going to Wem-ber-lee,

Wem-ber-lee, Wem-ber-lee,
We’re the famous Man United and we’re going to Wem-ber-lee,
Wem-ber-lee, Wem-ber-lee,
We’re the famous Man United and we’re going to Wem-ber-lee.

United är idag underdog i finalen. Det har vi varit förr. De tydligaste exemplen är mot trippeljagande Liverpool 1977 och mot ett Everton som 1985 jagade en falsk trippel (ligan och FA-cupen men Cupvinnarcupen istället för Europacupen, som ju ingår i den äkta trippeln). Hur det gick då? Vi vann förstås! Mot Everton trots att vi hade reducerats till tio spelare efter en horribel utvisning (kom ihåg, reglerna var annorlunda då).

Vi har också förlorat som favorit, mest notabelt på ett offsidemål* mot Southampton från andradivisionen 1976.

* Moralen av historien är: Du kan bara besegra Manchester United på fusk.

I en final är inget givet. Bollen är rund och så vidare. Okej, vissa saker är givna. Som att city kommer äga bollen. Det finns tecken på att 5-3-2 är en formation som city har problem mot. Åtminstone var det någon som skrev det. Sanningshalten i det har jag inte kontrollerat.

Men United har inte spelat 5-3-2 på hela säsongen. Att byta till en oprövad taktik i en final är nog inte den bästa idén. Skulle vi drilla spelarna vi idag har till vårt förfogande i ett år med enda målet att vinna mot detta city på Wembley skulle 5-3-2 mycket väl kunna var taktiken att välja. Men du kan ju inte bygga taktik bara för en enda match. Och i den absoluta majoriteten av matcher är 5-3-2 näppeligen det som ger oss bäst chans till ett bra resultat. Det skulle överraska stort om Erik ten Hag plötsligt ändrar sin grundformation i säsongens sista match. På sikt kanske han vill ha ett mer taktiskt flexibelt lag, men första året har han fokuserat helt på en grundtrygghet.

Första målet känns förstås oerhört viktigt.

Med Antony och Anthony Martial indisponibla tar startelvan i stort sett ut sig själv:

De Gea
Wan-Bissaka, Varane, Lindelöf, Shaw
Casemiro, Eriksen
Fernandes, Fred, Sancho
Rashford

Visst, ett och annat går väl att laborera med. Men jag har svårt att se Erik ten Hag välja något annat (ja, möjligen att Fred spelar bredvid Casemiro med Eriksen framför, eller att Eriksen och Fred spelar framför Casemiro, skitsamma).

Jag skulle kunna dra en lans för Scott McTominay istället för Christian Eriksen. För Eriksen tenderar att bli bortspelad när det går snabbt. Och snabbt går det mot city. Men McTominay har inte spelat mycket efter skadan och Ten Hag litar på Eriksen. Så nej.

En möjlig fördel för United är att city efter att titeln säkrades har tappat momentum. När matcherna inte längre betyder någonting alls kopplar du av. Det är inte alltid självklart att du kan koppla på igen. Åtminstone inte omedelbart.

Chans att vinna har vi förstås, även om city givetvis är favorit.

Det snackas om en trippel för city. Kanske blir det så. Kanske inte. Blir det en trippel så blir det oavsett en trippel som inte kan mäta sig med trippeln 1999.

Uniteds trippel var egentligen omöjlig. På den tiden gjorde storlag regelbundet sämre matcher. På den tiden var även storlag mänskliga, inte programmerade robotar. På den tiden hade inte de bästa lagen två fullgoda alternativ på varje position. Vi hade tuffa lottningar hela vägen, både i Champions League och i FA-cupen. Vi vann matcher som egentligen inte går att vinna. Likaläge i en semifinal i FA-cupen, lagkaptenen utvisad, motståndaren får straff. Du är körd. Det är game over. Tidigt tvåmålsunderläge i en semifinalretur i Champions League, borta mot favoriten. Du är körd. Det är game over.

Trippelsäsongen är fylld med ikoniska ögonblick. Vi minns den för att varenda spark var viktig.

Vad har city? En massa matcher där de har utklassat motståndaren. Det må vara imponerande. Men det är inte minnesvärt.

Come on you Reds, come on you Reds,
Just keep your bottle and use your heads,
For 90 minutes we’ll let them know,
It’s Man United – here we go.

Tiden efter Sir Alex Ferguson har inte varit vad den borde ha varit. Kanske är de goda tiderna på väg tillbaka. Kanske inte. Det är för framtiden att svara på. Just idag existerar bara FA-cupfinalen.

Den här dagen kommer att vara den bästa dagens sedan Sir Alex Ferguson. (Eller den sämsta.)

In seventy-seven it was Docherty,
Ten Hag will make it twenty-three.

COME ON YOU REDS!