Krönika » Idag känner jag mig som en Qatarier | Muss.se | Manchester United Supporters Club Scandinavia

I ett tomt försök att försöka glömma helgen som var och på något vis se glaset som halvfullt istället för halvtomt, ska en försöka samla ihop ens blandade känslor och summera en säsong med mindre än tusen ord.

För att förtydliga så hade texten kunnat vara längre än tusen ord men samtidigt ska jag och ni orka att läsa igenom det jag förmedlar. Vi börjar med det senaste, och det något smärtsammaste – förlusten i FA-cupen. Inte ens ett spabad någonstans i södra Sverige kunde värma upp – eller bubbla upp känslorna som befann sig. Sett över 90 minuter var det om något en väldigt tafatt föreställning. Det var också fan i mig så klart att Manchester City gör två mål genom två avslut som i en vanlig värld hade varit närmare månen än målet, i alla fall 99 av 100 gånger. Samtidigt har den här förlusten varit lättare för mig att smälta, troligtvis för att säsongen i sin helhet har varit så mycket bättre än dess föregångare. Hade vi hamnat sjua i ligan, åkt ur i gruppspelet i Europa League och åkt ut mot Charlton i ligacupen, ja då hade kanske ens möblemang varit jävligt illa ute och en motvillig tripp till Ikea hade varit den här helgens besvär.

Vi ska aldrig buga oss för Manchester City, men vi ska ändock vara något av realister och acceptera att vi mötte vad som ska vara världens bästa lag just nu – och vi var i min värld bättre. Vi vågade, vi kämpade och trots förlusten kan vi lämna Wembley rakryggade och kanske har det här satt spår i Hjärnkontoret hos våra blå grannar. Grannar som har vant sig vid att se hur vi eroderar inifrån – det är kanske läge att vänja om sig och jag hoppas det oroar Pep och hans mannar. Champions League-finalen får gärna Inter vinna, det skulle bevisa någon form av universal rättvisa och existensen av högre makter.

“den enda som talar klarspråk i den här sörjan är sändebudet från Qatar”

Så vad händer nu då? Ja, semester kan ju anses rimligt för de flesta inblandade – även för oss supportrar. Vi behöver också vila blodkärl, aortor och de andra livsnödvändiga kardiologiska organ som går på högvarv match in och match ut. Den enda som troligtvis saknar och som jag får en känsla av att han skiter i sin semester, det är naturligtvis ten Hag. Han har en aura som att jobbet är hans liv och han ger sig inte innan han fasen har vunnit allt som går att vinna. Däremot begränsas han i den här “pågående” försäljningen av klubben, lite som att jobba med bakbundna händer. Men det var väl inget som förväntade sig att en sån affär skulle gå smidigt? Hela den här jävla Glazers-eran osar inte, den ryker av krångel och annan skit som gör att allt kör ihop sig hela tiden. Kan vi köpa spelare? Kan vi inte köpa spelare? Får Qatar klubben, ja då kan vi köpa hela världen och fan och hans moster. Får Jim Ratcliffe och Ineos klubben, då vet man inte ens om vi kommer ha röda tröjor i framtiden. Det är så satans i mig oklart allt och det är skrämmande att den enda som talar klarspråk i den här sörjan är sändebudet från Qatar.
Men de får gärna skeppa in lite kol i ugnen och skynda på. Men min röst går på Qatar, inte för att det är Qatar, men för att koleran väger över pesten och jag gör allt i min makt för att Glazers ska ta sina sex tusen miljarder pund och ruttna bort någonstans i solens Florida. Det är ju liksom inte synd om dom.

“Vi behöver inte vänta ut Mount, vi behöver bara vänta ut Chelsea”

Förlängningen i det hela blir att ingen har någon aning om en budget, vilket då leder till hur man ska prioritera de pengarna som finns, de pengarna som inte finns och de pengarna som kanske finns. Det är som att gå till en husbyggare – “Hur stor budget har du?” “Ja, just nu har jag det här, som jag kanske inte har, men snart kanske jag har jättestorbudget”. Supertydligt? Bra. Som vanligt svingar nyhetstabloiderna ut olika summor fram och tillbaka som ska investeras och det är allt från inget till 2,5 miljarder pund. Egentligen är det väl ingen ide för en soffpotatis från norra Sverige att ens engagera sig i vad som är sant och vad som inte är sant.

Ny ryktas det väl flitigast om Mason Mount för, vad Chelsea värderar honom för 70(!) miljoner pund. Engelsman med bristande speltid och ett utgående kontrakt om ett år. Vi skulle i teorin kunna vänta sex månader sen värva honom och spara våra 700 miljoner – om ingen annan hugger på erbjudandet. Men på ett ironiskt vis är det inte vi som är desperata efter Mount det bör rimligtvis vara motsatsen. Vi behöver inte vänta ut Mount, vi behöver bara vänta ut Chelsea. Vi har absolut ingen skyldighet i världen att rädda det sjunkande skeppet Chelsea. Jag ser hellre skeppet sjunka sen ubåtar vi oss ner och plockar på oss det som har något värde kvar. Men vi känner ju vår egen klubb vid det här laget, så det är väl mer än självklart att vi köper honom för exakt den summan i all rim och reson.

Sen ska väl Kane nämnas, och det blir väl inget alls med det – om vi ska lita på vad Daniel Levy säger.

Nä nu tar vi semester, tack till alla er läsare som följt med under säsongen, det är ni som gör att en vill och orkar skriva.

Det var dä!

det var dä dä