… men att begÃ¥ utdragna förhandlingar är de mästare pÃ¥.
Vem kan läsa mer om den soppa som är Manchester Uniteds ägarfråga och samtidigt behålla sin mentala hälsa?
Inte jag, i alla fall.
Paradoxalt nog finns det inte så mycket annat att prata om.
Fotbollsspelandet – åtminstone det som betyder någonting – är på semester.
Och på grund av att Manchester United fortfarande befinner sig i något slags limbo är det även svalt på transferfronten.
Allt börjar och slutar med det enkla konstaterandet att Manchester United fortfarande inte är sålt.
I november, som av en händelse samma dag som Cristiano Ronaldo skeppades frÃ¥n klubben, annonserade iglarna frÃ¥n Florida att de sÃ¥g över “strategiska alternativ” för klubbens framtid.
På lekmannaspråk: de har sugit ut så mycket pengar det går och nu vill de casha in det sista de kan innan någon brittisk lag om försummelse tvingar dem att investera i klubben.
I december 2022 tilltog surret om en försäljning, vilka alternativ som fanns och hur en försäljningsprocess skulle se ut.
Lex Chelsea visade att en försäljning av en mångamiljard klubb kan gå på bara några veckor.
Analytikerna var överens. Två, max tre månader, sedan skulle det vara klappat och klart.
Tidshorisonten innebar att de nya ägarna skulle hinna installera sig i styrelserummet för att besluta om framtida investeringar i god tid innan sommarens transferfönster.
Kunde verkligen Glazerfamiljen ha en sådan hänsynsfull inställningen till klubben och dess supportrar?
SÃ¥ klart inte.
Månen har snurrat runt jorden sju gånger sedan det där först tillkännagivandet.
Och i ärlighetens namn: vet vi mer nu än vi gjorde då?
Har en enda detalj klarnat?
Egentligen får vi skylla oss själva. Hur kunde någon tro att de som är kända för att överse världens mest saktfärdiga transferförhandlingar skulle agera kvickt när det gäller ett tusenfaldigt mer värdefullt objekt?
Kanske har du vid det här laget slutat läsa därför att allt som har med försäljningsprocessen gör dig illamående.
I så fall förstår jag dig.
Undertecknad är själv sÃ¥ trött pÃ¥ alltsammans att lunchen hÃ¥ller pÃ¥ att vända sÃ¥ fort nÃ¥gon nämner ordet “förhandlingar.”
Samtidigt finns det som bekant inte mycket annat att tänka på under dagar som dessa.
Känslan av hopplöshet blir inte bättre av att inget av de seriösa alternativen ser attraktivt ut.
Alternativ 1: Jim Ratcliffe, Storbritanniens rikaste man, köper klubben.
Jim Ratcliffe är ägare av kemikalie- och petroleumgiganten INEOS. Följaktligen skulle man kunna hävda att klubben hade bli någon typ av greenwashing-projekt för Ratcliffe.
Dessutom handlar Ratcliffes bud inte om att köpa hela klubben, utan om majoritetsandelar. Med andra ord skulle Glazerfamiljen behålla ett visst inflytande.
Alternativ 2: Sheikh Jassim bin Hamad al-Thani (läs: Qatar) köper klubben.
Detta alternativ skulle innebära att all den kritik som framfördes mot Qatar och fotbolls-vm 2022 fortsättningsvis, och med rätta, skulle kunna riktas mot Manchester United.
Ständiga brott mot mänskliga rättigheter, autokrati, blods- och oljepengar. Manchester United skulle dras in i alltihop.
På fotbollssidan skulle klubben riskera att utvecklas till någon form av PSG 2.0 – en själlös klubb där spelarna har mer makt än tränaren.
Alternativ 3: Glazerfamiljen behåller ägandeskapet.
Alternativ 3 är dåligt därför att Glazerfamiljen behåller ägandeskapet.
Pest, kolera eller tuberkulos, alltså.
Å ena sidan borde Glazerfamiljens inflytande vara så långt ifrån Manchester United som möjligt.
Ã… andra sidan ska Manchester United varken bli ett green- eller sportwashingprojekt.
Och å tredje sidan borde allt bara bli färdigt.
Det finns onekligen olika grader i helvetet. Men detta limbo verkar bara dra ut på det oundvikliga – samtidigt som det förhindrar sportsliga förstärkningar.
Det är meningslöst att spekulera i vad som kommer att hända eller vad de olika utfallen skulle kunna leda till.
Samtidigt är det enkelt att konstatera att oavsett vad det blir så förtjänar Manchester United bättre.