På söndag drar säsongen äntligen igång för Manchester Uniteds damlag. Är tiden nu kommen för laget att lämna platsen som utmanare och äntligen bli vinnare?
Manchester United har på kort tid – den professionella damlagsverksamheten drog igång så sent som 2018 – etablerat sig som ett av topplagen i den engelska ligan. Förra säsongen blev det en andraplats, efter 56 poäng på 22 matcher. Det motsvarar 97 poäng på en Premier League-säsong.
Resultaten förra säsongen betyder att United nu ska spela Champions League-fotboll för första gången.
Men Manchester Uniteds damlag har fortfarande inte vunnit någon stor titel. Det är dags att ändra på det.
Förra säsongen blev vi inte bara tvåa i ligan. Vi spelade även final i FA-cupen. I båda fallen var det Chelsea som blev för svåra.
Just Chelsea är och förblir laget som United inte kan rå på. Uniteds damlag har spelat tio matcher mot Chelsea med en oavgjord match och nio förluster som resultat. Chelsea är berget att bestiga för United.
Även Manchester City har varit en svår nöt att knäcka för United. Men förra säsongen vann vi hemmamatchen (om än efter orimligt stora problem mot ett decimerat City) och borta blev det 1-1 i en match där United var det bättre laget.
United har däremot ett stort övertag på Arsenal med tre vinster och en oavgjord på de fyra senaste.
Inför den nya säsongen har United tappat 18 (arton!) spelare och förstärkt med nio. Känslan är emellertid att vi står med en starkare trupp nu. Ona Batlle, framför allt, och Alessia Russo är tunga tapp men övriga spelarförluster är spelare som Marc Skinner inte uppskattade (en genomgång av alla spelarförlusterna finns här).
Jag har i veckan presenterat våra nio nyförvärv i tre artiklar:
Addera högerbacken Jayde Riviere och mittfältaren Lisa Naalsund – de båda anslöt i januari men kan i all väsentlighet ses på som nyförvärv (de presenterade vi i februari) – så känns det som att vi står bättre rustade nu än någonsin tidigare.
Då är det svårare att analysera motståndarna. Chelsea tappade Magdalena Eriksson och Pernille Harder men Ashley Lawrence och Catarina Macario är tunga förstärkningar. De är den givna titelfavoriten.
Arsenal ser på pappret stärkta ut, med nyförvärv som Kyra Cooney-Cross, Alessia Russo och Amanda Ilestedt. Deras största problem var kanske ändå målvaktsspelet och det har inte rättats till. Dessutom gör den ingående skadesituationen laget svåranalyserat.
City däremot har bara värvat en enda spelare, Jill Roord. Det känns lite som att City just nu bara existerar. De har ett bra material i grunden men nog hade de behövt göra mer för att slåss om titeln?
Lagen bakom, med Uniteds premiärmotståndare Aston Villa i spetsen, ser starkare ut överlag. Det kan mycket väl bli så att toppkvartetten tar färre poäng än vi har vant oss vid.
Innan jag går in på mina förväntningar på United så vill jag protestera mot att det finns ett sådant hemlighetsmakeri runt damlaget. Det främsta exemplet kan sägas vara att vi först i efterhand fick reda på att United mötte Leicester i säsongens första träningsmatch. Överlag var informationen om försäsongen undermålig. Ingen av matcherna spelades inför publik och bara en enda visades på teve. Från matcherna mot Bayern München och Tottenham fick vi inte ens se några höjdpunkter. Ytterligare ett exempel på hemlighetsmakeriet är att United inte längre informerar om längden på spelarnas kontrakt. Jag tycker det är bedrövligt. Som supportrar har vi rätt att veta sådant.
Nåväl, det vi kunde se av försäsongen var ändå positivt. Leah Galton, Geyse och Ella Toone framför allt har sett pigga ut. Det bådar gott.
Så jag tycker att vi har all anledning att gå in i den nya säsongen med en positiv känsla. Jag tycker att den rimliga förväntningen är att United ska utmana om titeln. Jag tycker nästan att vi ska kunna kräva en seger i någon av de inhemska cuperna.
Men… det beror förstås på Champions League. Kvalar vi in till turneringen kan det kosta poäng i ligaspelet.
Hittills har Uniteds damlag egentligen alltid överträffat de utomstående förväntningarna. Samtidigt förblir laget ett oskrivet kort. Laget är så pass ungt och står inför varje säsong inför nya utmaningar. Nu ska vi spela Champions League. Eller åtminstone kval till turneringen. Samtidigt torde Arsenal och City ha revanschlusta mot United. Vi har inte längre allt att vinna. Vi har något – Champions League-platsen – att försvara.
Skador och eventuellt Champions League-spel kan förstås påverka. Men jag tycker att vi ska lägga ribban för godkänt på topp 3 i ligan och en titel.
Var United står den här säsongen kommer vi få ett tämligen omgående svar på. Vi inleder med Aston Villa på bortaplan. De slutade femma förra säsongen och förefaller vara ett lag på uppgång. Historiskt har United ett enormt övertag på Villa, med sju vinster och två oavgjorda på nio matcher och den löjliga målskillnaden 36-3. Men Villa är ett helt annat lag nu och på intet sätt någon beställningsseger.
Därefter kommer Arsenal till Leigh Sports Village och även om United har haft övertag på Arsenal den senaste tiden så är det en oerhört tuff match.
Sedan följer Champions League-kvalet mot Paris Saint-Germain, med Leicester i ligan mellan matcherna mot PSG. Vi får se på PSG som favorit i kvalet men United är ingalunda chanslösa.
Före landslagsuppehållet reser vi dessutom till Liverpool för match mot förra säsongens ligasexa Everton.
Så inledningen på säsongen är extremt utslagsgivande. United måste vara bra direkt.
United inleder säsongen med en bortamatch mot Aston Villa på Villa Park. Den matchen spelas på söndag med avspark klockan 13.30 och visas på Viaplay.
Turneringarna
Uniteds damlag ska för första gången delta i fyra turneringar.
Women’s Super League
Ligaspelet är som alltid viktigast. Förutsättningarna är oförändrade. Ligan består av tolv lag och mästaren koras efter 22 omgångar. Topp 3 får en plats i Champions League-kvalet (mästaren kan få en direktplats till gruppspelet, ifall Champions League-vinnaren också vinner franska, spanska eller tyska ligan) och ett lag degraderas.
Uefa Women’s Champions League
Ny turnering för United är Uefa Women’s Champions League. Vi går in i kvalomgång 2, där vi har ett dubbelmöte mot Paris Saint-Germain. Vinnaren tar en plats i gruppspelet.
Besegrar vi PSG väntar gruppspel och väl där är upplägget simpelt. Huvudturneringen består av 16 lag indelade i fyra grupper, där de två bästa i varje grupp går till kvartsfinal. Dubbelmöte i kvartsfinal och semifinal och sedan final på neutral plan.
Women’s FA Cup
I FA-cupen går United in i omgång 4. Det krävs fem raka vinster för att ta hem cupen.
FA Women’s League Cup
Förutsättningarna i Ligacupen är att… tja, vi får se. Det beror på Champions League-kvalet. Ifall United går till gruppspel i Champions League går vi in i Ligacupen först i kvartsfinal.
Om vi däremot missar Champions League-gruppspelet får vi spela gruppspel i Ligacupen. Vi hamnar i så fall i en grupp med Everton, Leicester, Liverpool och Manchester City. Bara gruppvinnaren är garanterad en kvartsfinalplats. En räddningsplanka finns då de två bästa grupptvåorna (av fem) får spela kvartsfinal.
Vår bästa trupp någonsin
Jag vill påstå att Manchester United har sin bästa och bredaste trupp någonsin. Vi har förvisso tappat vår bästa spelare i Ona Batlle, vilket betyder att vi försvagas på högerbacken. Men offensivt vill jag påstå att vi är starkare, trots att Alessia Russo har försvunnit. Även mittfältet ser bättre ut än någonsin.
Den senaste informationen om skador och annan frånvaro i damlaget hittar ni alltid på vår sida läget i laget.
Målvakter
United har världens bästa målvakt, i form av Mary Earps. Allt frid och fröjd? Nej, allt tyder på att Earps vill lämna United och hon förefaller ha blivit besviken när klubben vägrade sälja.
Det är svårt att veta varför Earps vill lämna. Utifrån ser det märkligt ut. I mångt och mycket har hon United att tacka för att hon är där hon nu är. När hon kom till United var det för att rädda karriären. Nu är hon bäst i världen. Eller åtminstone framröstad till världens bästa. Allra, allra bästa kanske hon inte är. Men topp 3, topp 5, definitivt.
Måhända handlar flyttönskan om att Earps inte gillar hur klubben hanterade Mason Greenwood-frågan, vilket mynnade ut i att Uniteds engelska damlandslagsspelare fick utstå hot. Om den gissningen stämmer går det förstås att förstå Earps. Men om det nu är så är det direkt obegripligt att hon vill till Arsenal, vilket förefaller vara fallet. Hallå, liksom.
Hennes agerande efter att det kom fram att hon vill lämna tycks inte ha varit det bästa. Det lämnar i så fall en bitter smak i munnen.
Vi får ändå utgå från att hon agerar professionellt och då är hon en trygg sista utpost.
Bakom Earps har vi nyförvärvet Phallon Tullis-Joyce. Det ska vara en klar uppgradering jämfört med vår tidigare reservmålvakt Sophie Baggaley. I mångt och mycket känns det som att Tullis-Joyce värvades för att på sikt ersätta Earps. Kan vi inte binda Earps till klubben är det bästa scenariot att vi spelar in Tullis-Joyce under säsongen, så att hon är redo att ta över när Earps lämnar.
Unge Safia Middleton-Patel, nyss fyllda 19 år, finns som tredjemålvakt. Hon är en mycket talangfull målvakt och redan walesisk landslagsspelare.
Försvarare
Min önskelista inför den här säsongen inkluderade en ny mittback för startelvan. Så blev det inte. Därmed tyder allt på att Maya Le Tissier och Millie Turner fortsätter som ordinarie mittbackspar. Le Tissier gjorde en fantastisk debutsäsong i klubben och hon ska givetvis bara bli bättre. Turner har en stor höjd i sig men hon är fortsatt misstagsbenägen, vilket är anledningen till att hon inte hör hemma bland de bästa mittbackarna i damfotbollen.
Även om jag ser uppgraderingspotential i mittförsvaret så ska det noteras att United hade ligans bästa försvar förra säsongen.
Bakom Le Tissier och Turner har vi framför allt Aoife Mannion och Gemma Evans. Den bästa versionen av Mannion skulle kunna konkurrera ut Turner men tyvärr har Mannion varit skadeförföljd, så det blir svårt för henne att spela till sig en plats i laget. Mitt utgångstips är att nyförvärvet Evans får ytterst lite speltid.
På kanterna är det aningen ovisst. Vi vet inte var Jayde Riviere står. Hon fick knappt spela i vår och hon har varit skadad under försäsongen. Dessutom har hon egentligen ingen erfarenhet alls av professionell klubblagsfotboll. Annars framstår hon stilmässigt som den naturliga ersättaren för Ona Batlle. Det troliga är nog ändå att Riviere får inleda som reserv, om hon nu inte spenderar tid i rehabrummet.
Det betyder i så fall att Hannah Blundell byter kant från vänster till höger. Blundell är ett säkert kort i truppen. På vänsterbacken får vi då se nyförvärvet Gabby George. Även med Riviere i speldugligt skick framstår Blundell och George som våra ytterbackar. Jag har inte världens bästa koll på Georges kvalitet men jag bedömer att hon är på ungefär samma nivå som Blundell.
Unga nyförvärvet Evie Rabjohn finns som alternativ på högerbacken. Känslan är dock att hon för nu står på tillväxt.
Givet att vi tappade Batlle är backlinjen försvagad. Det går inte att komma ifrån. Men vi står alltjämt med en mycket kompetent backlinje.
Mittfältare
Förra säsongen var Katie Zelem, Hayley Ladd och Ella Toone vår givna mittfältstrio. Oftast med Zelem och Ladd bakom Toone i en 4-2-3-1-formation men ibland såg det mer ut som 4-3-3 med Zelem som ankaret. Tränare Marc Skinner är konservativ i sina laguttagningar, så det skulle förvåna ifall han inte inleder den här säsongen med just de tre.
Men konkurrensen på mittfältet är bättre nu. Lisa Naalsund anslöt i januari men var mestadels skadad under våren och kan ses som ett nyförvärv nu. Irene Guerrero är helt ny i klubben. Både Naalsund och Guerrero torde aspirera på en plats i startelvan och det är nog framför allt Ladds plats som är öppen. Detta då Zelem är Skinners lagkapten och det är tydligt att han håller henne mycket högt.
Toone var inte så bra som hon kan vara förra säsongen men det lilla vi såg under försäsongen lovar gott. Kan Toone hitta toppformen blir vi genast bättre. Gör hon det är hon en av ligans bästa spelare.
Nu får Toone konkurrens av nyförvärvet Hinata Miyazawa. Men jag har svårt att se Miyazawa gå in i startelvan direkt. Det skulle ändå vara positivt om Toone fick vila ibland. Förra säsongens svagare form kan mycket väl ha berott på att hon överanvändes.
Jag upplever att det finns förbättringspotential på Uniteds mittfält. Vi rullar ut de sämre lagen utan problem men mot de bästa har vi ofta förlorat mittfältskampen. Kan Guerrero eller Naalsund spela sig in i startelvan borde det betyda att vårt mittfält stärks.
Unga nyförvärvet Emma Watson kommer vi tyvärr inte få se på länge, förmodligen inte på hela säsongen. Hon har nämligen drabbats av en korsbandsskada. Oerhört tråkigt. Annars var hon en spelare jag verkligen såg fram emot att få se på riktigt.
Anfallare
I anfallet har United mycket att jobba med. Miyazawa kommer inte bara konkurrera med Toone om speltid, hon är även användbar som ytterforward. Men jag gissar att vi, åtminstone inledningsvis, primärt får se henne som inhoppare.
Förra säsongen var Nikita Parris och Leah Galton våra ordinarie yttrar. Galton kommer förstås lägga beslag på vänsterkanten även nu. Om Skinner hade fått bygga ett lag från grunden tror jag inte att han hade värvat Galton. Hon är helt enkelt inte hans typ av ytter. Men hon är för bra för att inte vara given i startelvan.
På högerkanten däremot är det mer ovisst. Lucía García konkurrerade med Parris redan förra säsongen och borde vara bättre nu, när hon har fått ett år på sig att anpassa sig till livet och fotbollen i England. Förra säsongen startade Parris 17 ligamatcher och García 8. Jag tippar att det kommer att vara jämnare mellan de två den här säsongen.
Ett alternativ är att varken Parris eller García är ordinarie. Det finns ett scenario där Geyse blir vår högerytter. I så fall får vi se Melvine Malard som ordinarie toppforward. Det är nog det bästa scenariot för United, då det betyder att de båda nyförvärven presterar på topp. Och spontant tänker jag att både Geyse och Malard är bättre spelare än Parris och García.
Under säsongsinledningen tror jag emellertid att Geyse inleder som toppforward med Parris och Galton på kanterna. Malard fick ingen försäsong med laget och det kan nog vara klokt att hon får inleda som inhoppare.
På topp har vi även Rachel Williams som alternativ men henne ska vi nog betrakta enbart som inhoppare. En rutinerad räv som förra säsongen gjorde det mycket bra just som inhoppare.
Vi har tappat Alessia Russo men min mening är att vår offensiv ser betydligt starkare ut. Både Geyse och Malard har potential att vara bättre än Russo och deras intåg stärker även bredden.
Huvudtränare
Marc Skinner gör nu sin tredje säsong som Uniteds huvudtränare. Den här säsongen får han inte Martin Ho som sin assistent. Ho har nämligen lämnat United och är nu tränare för norska Brann.
Att Ho försvann målades upp som en stor förlust för United. Men han var ändå bara assisterande och det brukar sällan bli någon dramatisk förändring när en assisterande tränare försvinner eller tillkommer. Att Ho vill ta ett jobb som huvudtränare är naturligt.
Skinner skrev på för 2+1 år när han kom till United. Optionsåret aktiverades utan notis från klubben och det är notabelt att Skinner, trots de resultatmässiga framgångarna, ännu inte har fått ett förlängt kontrakt.
Resultaten under Skinner har varit goda men jag känner ändå inte det förtroende för Skinner som jag kanske borde känna.
De utlånade
United har fem spelare ute på lån. Det största namnet av dessa är Grace Clinton. Hon ska spela för Tottenham den här säsongen och kan hon vara ordinarie där lovar det gott inför framtiden.
Vi har två spelare till som har skickats till WSL-klubbar. Den unga försvararen Jess Simpson ska prova lyckan i Bristol City medan anfallaren Alyssa Aherne den här säsongen ska representera Everton.
Anfallaren Keira Barry är på lån hos Crystal Palace i Championship. Deras säsong är redan fyra matcher gammal men hon har ännu inte varit involverad i någon matchtrupp. Oklart varför.
Även anfallaren Eleanor Ashton är på lån, i tredjedivisionens Derby County. Där har hon redan hunnit spelat fem matcher och hon har bidragit med två mål.