Arkiv | Wilson

The goings and the eventual goings

Another year has gone by, och vi har läge att sammanfatta insatsen under den tredje managern post-Fergie – och det är inte det lättaste. Så jag skjuter ytterligare på det och väljer istället att fokusera på vilka spelare som garanterat försvinner och de som troligen gjort sina sista matcher i klubben.

För omsättningen fortsätter i sann Manchester United v. 2.0-anda.

Vi lär få räkna med minst fyra-fem in och minst lika många ut.

Definitivt väck:

Wayne Rooney.

Kaptenen fick äran att lyfta sin sista buckla i karriären i Solna efter att ha kommit in i slutskedet och kört en klassisk Rooneytackling. Bör bjuda David Moyes på en räkfrossa i veckan resten av sitt liv med tanke på kontraktet till 2019, men han kan inte stanna längre. Det går bara inte.

Det var ett nöje en längre tid, Wayne, men nu har det snart gått lika lång tid av handen-på-pannan-ögonblick som uppspärrade-ögon-av-wow-diton.

Din tid är över.

Adnan Januzaj

Pojken som kunde göra allting tappade alla begrepp. Framgången steg honom åt huvudet och när till och med nedflyttade Sunderlandfans gör narr av honom förstår man hur långt south karriären tagit honom. Sorgligt. Frågan är hur många miljoner pund han spelade ner sitt värde på Tyneside. Kontraktet med United går ut nästa sommar, och han är 22 bast, så det lär inte bli några fantasisummor. Å andra sidan har Ed visat sig vara mer krävande det senaste året, så kanske någonstans runt £10 mille inte är helt otroligt. Eller?

Sannolikt väck:

Ashley Young

32 år, ofta skadad, aldrig poäng, kan fortfarande inte gå förbi sin gubbe. Det han har till sin fördel är att han ”kan” spela på flera positioner och att han ibland lyckas vara hel när andra är trasiga. Nöjer han sig med 10-12 matcher från start? Är svaret ja tror jag att han blir kvar, är svaret nej, så … Han har haft en märklig tid i United, förresten. Det känns som att han gjort typ en minnesvärd match på sex år.

Zlatan Ibrahimovic

Självklart skulle den aldrig svårt skadade Ibrahimovic till slut paja när han kom till United. Självklart börjar ryktena om att han ska stanna spridas när han i dagarna la upp en insta där han sparkar boll. Men rimligtvis dröjer det ett halvår till innan han är redo och inga officiella rapporter har kommit om vad han hade för skada, vilket tyder på att det var mycket i knät som var trasigt. Inga tårar skulle fällas från mina ögon oavsett vad utfallet blir: Stannar han är hans vinnarskalle ovärderlig i omklädningsrummet, lämnar han har den förhoppningsvis smittat av sig tillräckligt. Vad jag tycker? Att han ska stanna om han vill. Men jag tror inte att han vill. Varför? Jag kan inte för mitt liv se Zlatan låta sin karriär fejda på samma sätt som Rooney och i United kan han inte garanteras en startplats med den här – lejon eller inte – svåra skadan i bagaget. Han lär inte bli snabbare och rörligare, direkt.

James Wilson

Wilson var lite hetare på gröten än Rojo-Ibra och drog korsbandet redan i oktober och har så klart inte spelat sen dess. 22 bast i december och rimligen noll framtid i United, tyvärr.

Chris Smalling och/eller Phil Jones

De är lite som siamesiska tvillingar så frågan är om det går att separera dom vid en försäljning eller om köparen lär få ett paketpris. ”KÖP TVÅ VRAK, BETALA FÖR ETT”. När nu Mourinho faktiskt fått se dem på nära håll under en säsong borde han inse att de dels inte har en jämn, hög nivå som är bra nog och dels faktiskt är trasiga nästan jämt. Vem jag skulle behålla? Jones, trots allt. Tre år yngre och därmed finns faktiskt en mikroskopisk chans till utveckling. Smalling är 28 och borde peaka, men han gör det bara i portioner och det är inte tillräckligt.

Sam Johnstone

Sam har hängt i United sen förra decenniet, men har vid 24 års ålder ännu inte gjort en A-lagstävlingsmatch för klubben. Med tanke på hur Mourinho snackat upp Pereira så är chansen minimal att han får göra det.

Han kan väl välja mellan någon av alla utlåningsklubbar, kanske.

Kanske väck: 

David De Gea.

Real Madrid eller inte. Det som kan irritera mig väldigt mycket samtidigt som jag också på ett sätt kan uppskatta det är De Geas tystnad. Han bidrar och bidrar inte till ryktena genom att aldrig säga ”jag vill flytta” eller ”jag älskar United, jag vill stanna”. Å ena sidan Senaste rykten var ett £60 mille-bud, vilket placerats av någon illvillig tjomme och Sky Sports nappade. Han vet om att han kan bli en legendar om han stannar, men vill han återvända till sin hemstad tänker jag inte skjuta honom för det. Vad jag inte orkar med är en sommar till som slutar med en trasig fax och en målvakt som inte sägs kunna fokusera och därmed petas. Frågan är dock hur den viktigaste personen i sammanhanget, José Mourinho, resonerar.

Luke Shaw

Mycket talar för att Shaws Unitedkarriär i mångt och mycket tog slut i samband med den där tacklingen från Hector Moreno. På tre säsonger har han inte ens lyckats komma upp i 50 matcher för klubben. Han har fått kritik för sin inställning och sitt leverne också, inte bara internt utan så externt som det kan bli. Sommaren lär bli avgörande för Shaw, som ju åtminstone tagit Uniteds skadekultur till sig på ett imponerande sätt.

Marcos Rojo.

Nu är det inte mycket som talar för att Rojos karriär går mot sitt slut på grund av korsbandstrasandet, men en vet ju aldrig hur återhämtningen går. Säljs Shaw OCH Young lär Rojo bli kvar och säljs ROJO och SHAW lär Young bli kvar och …

Anthony Martial.

Så klart inget förstaalternativ på ”UT-LISTAN” för många av oss fans som uppskattar Tonys potential, men med tanke på hur hans senaste säsong ofta såg ut är det klart att rykten drar igång. Men det vore både galet och dumt och idiotiskt att antingen låna ut eller sälja karl’n redan. Här skulle jag bli både besviken och förbannad om Mourinho anser att loppet är kört. Martial kan mycket väl fejda ut i glömska, men den tiden är inte nu. Vi har sett vad han kan, även den här säsongen.

Ingen aning:

Matteo Darmian.

Italienarens karriär såg länge ut att vara över, men skador och en mini-revival såg honom faktiskt sköta sig med den äran under upploppet. Frågan är om det var bra nog ofta nog för Mourinho? Kanske, kanske inte. Lyckas han blir jag imponerad, även om jag givetvis hellre ser en sån som TFM få fler chanser på de positioner som Darmian åtminstone på papperet ockuperat under större delen av säsongen.

Helt klart kvar:

Sergio Romero,  Jesse Lingard, Michael Carrick, Marouane Fellaini, Timothy Fosu-Mensah, Daley Blind, Juan Mata, Henrikh Mkhitaryan, Eric Bailly, Marcus Rashford, Ander Herrera, Antonio Valencia, Paul Pogba.

0 | Darmian, De Gea, Januzaj, Jones, Martial, Rojo, Rooney, Shaw, Smalling, United, Wilson, Zlatan | permalänk

Sometimes, just sometimes

Skärmavbild 2015-03-30 kl. 13.30.47

Valfri Manchester United-supporter får i augusti 2014 i uppgift att rangordna spelminuter för kvintetten ovan under efterföljande säsong. Jag garanterar dig följande resultat:

1) Hen skulle ha Luke Shaw som etta och få rätt.

2) Hen skulle ha Paddy McNair sist och få fel.

Manchester United har spelat 2700 minuter Premier League-fotboll så här långt. Och av de fem namnen ovan, samtliga framtidsnamn i somras, är det Londonpojken Luke Shaw som stoltserar med flest minuter. Och han har sammanlagt spelat ynka 34 procent av Uniteds ligaminuter. Skador, sjukdomar, trötthet, formsvackor, trötthet igen, ja, det finns en mängd (bort-)förklaringar till varför det snarare gått ett par steg tillbaka än framåt för Uniteds framtid. Rafael, Shaw och Januzaj har med tanke på förväntningar och tidigare säsonger svarat för, i olika grader, misslyckade säsonger.

Rafaels karriär pekar som bekant egentligen ingenstans eftersom den knappt är vid liv. Och om den skulle peka åt något håll så är det i samma riktning som vi oftast kastar vatten. Förrförra säsongen lirade han 74 procent av ligamatcherna, i fjol var han nere på 50 och i dag är siffran 30. Jag skrev häromveckan att han till och med kunde ha gjort sin sista insats för klubben, men så dök han plötsligt upp på bänken då van Gaal för stunden var färdig med sin Arktisbehandling av honom. Men med tanke på att United i sommar måste ta in (minst) en högerback är det bara som möjligt tredjealternativ han kan bli kvar. Och då lär hans kärlek till United – för han älskar verkligen klubben – sättas på högskoleprov i sommar.

Å andra sidan kanske han kan koncentrera sig aningen mer på att hitta rätt kavajstorlek.

Världens dyraste tonåring, Luke Shaw, har egentligen inte varit dålig. Det stora problemet med Shaw är att han inte dels inte varit tillräckligt bra och – framförallt – inte varit tillräckligt tillgänglig. Nu vet vi inte hela sanningen bakom hans frånvaro i vissa matcher (”känningar” kan lika gärna betyda ”petad”), men faktum är att Shaw misslyckats med att ta chansen. United har egentligen bara haft två vänsterbackar de senaste 20+ åren och förhoppningen, hur naiv den än må ha varit så fanns den ändå där, att ett 300-miljonersförvärv direkt skulle ta över och göra platsen till sin det närmaste decenniet har inte infriats.

Det är dock få, mig veterligen, som tvivlar på att Shaw bör kunna växla ut efter att ha fått en anpassningssäsong i benen. Är han fortfarande lika trött, otränad, skadebenägen och petad även i höst kan vi börja bli lite oroliga. Men först då. Just nu lever jag i en verklighet som ser Luke Shaw utses till ligans bäste vänsterback 2015-16.

Adnan Januzaj var en av ytterst få spelare som faktiskt blev bättre under David Moyes ledning. Belgaren, DDG och Wayne Rooney, kom undan post-Fergie part I med godkänt eller mer därtill i betyg. Belöningen blev en tryggad ekonomisk framtid och ett tröjnummer ingen annan i United haft på över 20 år. Det har dock inte betalats tillbaka, vare sig med eller utan ränta under säsongen. Louis van Gaal har hattat hit och dit, från bänk till kant till mitten till andra kanten till anfallet, med den nyblivne 20-åringen och det har inte underlättat under den klyschigt svåra andrasäsongen. Att det kom in en Ángel Di Maria och att Ashley Young återfann formen gjorde inte vår #11:s utsikter ljusare. Januzaj har bidragit med en ynka poäng och med tanke på att ytterligare en £150-miljonerspengapung ska rasslas upp på Eds skrivbord i sommar är det faktiskt läge att undra hur Addie resonerar angående sin framtid. Är han ödmjuk nog att ”låta sig” lånas ut? Och är det egentligen ett vettigt alternativ med tanke på lön, status, dagens fotbollsspelares mindset och vad ett lån skulle betyda för framtiden? Japp. Det är det. Men jag kan inte se nyttan av ett säsonglångt uppehälle i Wigan eller Preston. Men en eller ett par månader av regelbunden fussball mot Richard Dunne och hans gelikar skulle kunna göra honom ytterligare gott. Tänk Becks.

James Wilson då? Delaktig i 12 matcher, 1 mål, och 344 spelminuter på samvete är väl okej? Då ska vi komma ihåg att endast 62 av de minuterna kommit de senaste tre månaderna. Wilson har inte synts till på gräset efter inhoppet mot Burnley 11 februari. Den logiska förklaringen till hans frånvaro är att United under våren gått över till att använda en enda renodlad striker (Rooney) med en afrotank som partner. Unge James är en av fyra som slåss om en plats och då hindras hans väg av lönecheckar som om de omsattes i enpundare skulle fylla hela Old Trafford på några veckor. Dock verkar Louis van Gaal ändå ha ett gott öga till honom, men nästa säsong blir av yttersta vikt även för Wilson. Här är jag mer inne på att en längre utlåning skulle kunna vara nyttig, i alla fall om både van Persie och Falcao – eller en av dem – blir kvar. Och det skulle väl mycket till om den före detta skyttekungen från Rotterdam lämnar sin magnifika lönecheck i första taget.

Den ende ur kvintetten som inte behöver bekymra sig nämnvärt över framtiden när våren blivit sommar är vår senaste nordirländare att göra A-lagsdebut. Oavsett vad som händer så har han redan kommit närmare än du, jag, Steven Naismith och Allah trodde när säsongen började. Sometimes, just sometimes, kommer det en sådan överraskning in i en så stor maskin som Manchester United.

Och det är ack så befriande att få uppleva.

* United har 0,9 insläppta mål per match. Bara Southampton (0,7) och Chelsea (0,86) är bättre i det avseendet. Fantastiskt, även om vi faktiskt inte var mycket sämre i fjol då Moyes/Giggs kirrade 1,13.

0 | Januzaj, McNair, Rafael, Shaw, Wilson | permalänk

Behåll! Sälj!

David Moyes hade inte blivit Oscar™-nominerad för sin insats som regissör över Manchester United. Louis van Gaals första åtta månader ger inte heller honom någon möjlighet att ta sig in bland de nominerade. Men det är inte bara regissörens fel att en film misslyckas med att underhålla tittarna: Skådespelarna måste hålla en viss nivå. Visst, det går att göra en kassako av ett blekt manuskript – vilket B-porrfilmen om Gray verkar lyckas med – men det är en annan femma.

Van Gaal lutar tyvärr hittills mer åt 50 Shades-hållet än åt exempelvis Still Alice och Boyhood. Och för det anklagar jag både regissör, skådespelare och exekutiv producent. Men gjort är gjort och kommer aldrig tillbaka, som vi sa i södra Dalarna på 1980-talet, och det som återstår att göra en regnig måndag i februari är ingenting annat än detta: Utgå från att producenten behåller regissören, men än en gång blandar friskt i ensemblen, och då se vilka spelare som får chansen att göra något vackrare av uppföljaren 2015-16.

Jag hittar endast elva kulturarbetare att sätta under BEHÅLL-kolumnen. Övriga kan alltså gå utan att jag – i dag den utrensande och pragmatiske supportern – går sönder inombords. För ett av de allra största problemen med United i dag, har det visat sig med oönskvärd tydlighet, är att så många av (skåde-)spelarna är fjärran från en Oscar™-vinnande föreställning. Då finns det få andra lösningar än att fortsätta ömsandet av skinn och låta metamorfosen som påbörjades i somras fortleva.

Är det ett nytt Manchester United så är det. Och det kan bli ett ännu nyare. Men de här elva killarna på plats bör vara en del av det.

 

BEHÅLL

David De Gea.

Den store stjärnan. The Tom Cruise eller Brad Pitt av det här Manchester United, i alla fall bland fansen som inte ser spelare leva på gamla meriter. Problemet är att han inte är engelsman eller skotte eller irländare. Spelar man som medelhavsman i ett annat lag än de två stora på iberiska halvön finns alltid lockelsen som ett bakgrundssurr. Egentligen spelar det ingen roll för hans framtid i United ens om han kritar på en förlängning utan det enda som påverkas är storleken på en övergångssumma. Förutsatt att han är en som lyssnar till ljuden utanför Old Trafford.

Daley Blind.

Ett av få nyförvärv som överraskat positivt på mig (och många med mig). Kanske inte en startspelare i det framtida ”bäst i världen”-laget, men en John O’Shea v. 2.0 som alltid är oerhört nyttig i en trupp.

Michael Carrick.

Visserligen 34 bast i sommar, men 34 är det nya 31 så det handlar inte om det. Kulturbärare #1 i Rooneys frånvaro. Tyvärr börjar den tidigare så skadeoförföljde Geordien börja kämpa med allt fler krämpor, men vi kan inte göra oss av med alla med några år på nacken i klubben och då väljer jag Carricks lugn alla dagar i veckan.

Marcos Rojo.

Jag erkänner ofta och gärna att jag inte blev överväldigad över köpet av Mr. Hope-and-Glory-tatueringar-på-låren-verkar-vara-en-bra-idé-killen från La Plata. Han har dock övertygat mig om att han faktiskt är en spelare som – oftast – håller på den nivå som United håller i dag och kanske kommer att göra under överskådlig framtid.

Luke Shaw.

Världens dyraste tonåring säljer man inte efter en stop-start-säsong. Vore lika vansinnigt som att inte köpa en färdig innermittfältare på sju år. Lukie-boy kommer att explodera i höst. Inte bokstavligen, dock. Hoppas jag.

Adnan Januzaj.

Potentialen är kvar, produktionen tillfälligt på vift. Bara en dåre skulle dock skicka ut Addie J att jaga superstjärnestatus på annat håll i Europa. Det har vi redan gjort en gång med en viss grodätare. Jag är fortfarande övertygad om att vi har en world beater att tillgå.

Phil Jones.

Duncan Edwards-jämförelserna har tonat ut. Bosse Petersson har inte, mig veterligen, upprepat ”Phil Jones kan bli den nye Paul Scholes” den här säsongen. Men jag ger inte upp honom. Han är bara 23 i sommar och det är ingen ålder för en mittback. Oklar framtid dock, med tanke på att hans kontrakt går ut nästa sommar. Så det är antingen nytt eller försäljning som gäller. I augusti ryktades det att United skulle erbjuda honom en förlängning med en 50-procentig löneförhöjning, men det har av utgrundliga skäl inte knystats särskilt ofta om någonting i den stilen allt eftersom månaderna och matcherna gått.

Angel Di Maria.

Den bäste, färdige, spelare som inhämtats till United under 2000-talet. Jag drar ett gammalt klassiskt klyschkort här: Med en säsong i England i benen och en bättre försäsong än senast (vi håller inte på Argentina i Copa America) så finns chansen att vi äntligen får vi en utespelare igen som Årets spelare i klubben.

James Wilson. 

Så klart. Har visat tillräckligt för att få en mer ”fast” plats i startelvan de kommande en eller två säsongerna. Först efter det går det att avgöra om han kan ta en fast plats som spetsledare.

Chris Smalling.

Precis som i fallet Jones har Smalling inte direkt satt världen i lågor med sitt eldiga spel. Men i likhet med Jones har jag fortfarande förväntningar på att han en dag ska bli en högklassig Unitedback istället för en medelbra sådan. Hans kontrakt går liksom Jones (och Evans by the way) ut nästa sommar och situationen lär vara liknande: Snäppa upp prestationen och få mer pengar eller snäppa ner och byt klubb. Smalling har dock det som krävs för att lyckas: Längd, speed, nickspel och potential att utveckla passningsspelet – och kanske även målgörandet – ytterligare.

Paddy McNair. 

Den oväntade birollsinnehavaren som blev kändis över en natt. Louis van Gaal släppte citatet ”han kanske blir Uniteds högerback de kommande tio åren” och det är nog den allra högsta formen av beröm holländaren delat ut till en enskild spelare under sin tid i United. Medan Moyes såg till att Rooney fick en liiiite större utbuktning i plånboksrumpan är McNair den ende (?) som fått mer stålar under Aloysius.

Med ovanstående i åtanke kan ett kantlöst Unitedlag i höst se ut någonting i stil med detta:

David De Gea

NY – NY – Smalling/Rojo/Jones – Shaw

Carrick/Blind – NY

Januzaj – Di Maria

NY – Wilson

Medan Moyes fick se i princip samtliga spelare – med undantag för David De Gea och Adnan Januzaj – göra en av sina sämre säsonger ever i engelsk toppfotboll så var förhoppningarna stora om att Louis van Gaal skulle vända på den utvecklingen. De förhoppningarna grusades snabbare än Sebastian Larsson hinner vifta på armarna efter en avblåsning. För ärligt talat är det svårt att ens få ihop en handfull lirare som ens lyft sig jämfört med tiden under Moyes. De Gea har förstås blivit ännu bättre, men i övrigt? Fellaini? Ja, men då får vi tänka på nivån han visade förra året. Samma med Ashley Young och Michael Carrick. Antonio Valencia? Kom igen.

* Rooney då? Mata? Herrera? RvP?

Herrera hade jag gärna sett stanna, men om LvG är kvar är det meningslöst att ha en lirare som han så uppenbart inte vill se.

Rooney? Passerat zenit. Får gärna stanna, men är ingen startspelare.

RvP? Likaså.

Mata? Lite åt Herrerahållet, men The Perfect Man har – trots poängskörden – inte visat sig vara den succéman vi trodde att han skulle vara. Och sitter man fast på bänken som 400-miljonersförvärv är det bättre att cut one’s losses, sälja och ta in en kille man tror mer på.

Avslutningsvis vill jag bara klargöra att de spelare som inte är med på listan per automatik bör sättas upp till försäljning.

6 | Ángel, Carrick, De Gea, Januzaj, Jones, LvG, Philip, Rojo, Shaw, Smalling, United, Wilson | permalänk

Preston nästa!

Så ytterst märkligt det känns att sitta och göra sin post-matchblogg och känna sig tillfreds med tillvaron, det var ju ett tag sedan. Men, jag ska inte ljuga för er, samtidigt som den där gamla, halvt bortglömda känslan av eufori och seger infinner sig så går det inte att bortse från det lilla stinget av sorg som uppkommer vid insikten av att jag firade segern igår, 3-0 mot Cambridge hemma på Old Trafford, på ungefär samma sätt som jag firade ligatiteln för snart tre år sedan. Men skit i vilket, idag tänker jag inte gnälla!

Lite som mot Yeovil och förra mötet med Cambridge så går det givetvis inte att analysera matchen på samma sätt som om det vore vårt ordinarie motstånd i ligan. Inte för att förringa de mindre klubbarnas insats på något sätt, men det SKA vara klasskillnad i sådana här möten. Och det var det igår. Om vi bortser från Blinds lilla hjärnsläpp då han precis i början av matchen var nära att servera Tom Elliott Cambridge 0-1 så var det ingen större dramatik, och det kändes ganska stabilt matchen igenom. (Vilket givetvis är lätt att sitta och säga såhär i efterhand, men antar att ingen av oss glömt hur det gick i säsongens första möte med Leicester..)

Resultatet var alltså ingen skräll direkt, däremot kändes det som att startevlan (återigen) var matchens stora snackis. Alltså, det där med att spela Rooney på kanten.. med Antonio Valencias inlägg i åtanke förstår såklart vem som helst att ha en inläggsmatare av Wazzas kaliber ute på kanten är rena drömmen. Och det vore synd att säga att han har levererat underverk centralt på sista tiden, både i sin nummer 10-roll och som ren innermittfältare, men tycker samtidigt det känns som rent slöseri att placera den typen av spelare på en kant. Rooney är för mig en central spelare. (Inser givetvis att matchbilden igår kraftigt talar emot vad jag precis skrev, men min åsikt står fast.. tills vidare)

 

Two thumbs up:

  • Wilson gör mål. Tycker egentligen det är för tidigt att prata om Wilsons framtid i United, även om exempelvis media fullkomligt älskar att göra det. Dock känns det så otroligt skönt när en grabb från de egna leden lyckas, i synnerhet i rollen som anfallare. (Hela Welbeck-grejen är ett trauma jag fortfarande bearbetar..) Plus att Wilson ger intryck av att vara en allmänt skön kille, ingen Pogba-typ och det uppskattas..
  • Vi går, efter mycket ångest, vidare i FA-cupen. Internationellt är FA-cupen ingen stor grej, men som supporter till en engelsk klubb vet vi alla hur viktig den är i England. Och helt ärligt, det är dags för oss att vinna den igen. Dels känns det (som den bortskämda supporter man är) oliiiidligt länge sedan vi vann något, och dels vore det en schysst signal till resten av England, och världen. Att United kommer att vara en klubb att räkna med framöver.
  • Spelet! Återigen med motståndet i åtanke, men så förbannat befriande att i andra halvlek se United sätta full fart framåt, och för första gången på sjukt länge utnyttja de offensiva krafter vi har. Det var klackar, väggspel och överlämningar om vartannat, och otroligt nog: ett och annan bra inlägg. Nu blev resultatet ”bara” 3-0 men å andra sidan har vi på sistone spelat matcher där vi haft färre än tre avslut på mål, så nog är det ett fall framåt. För att ta ett exempel så var Van Persie kanske inte matchens mest tongivande spelare och blev slutligen utbytt, men han höll sig framme och slog en del vassa passningar samtidigt som han gick på avslut själv ett par gånger. Det gläder mig.

 

?!

  • Alltså ärligt nu, vad är grejen med Herrera? Vad kan han möjligen ha gjort för att förtjäna denna utfrysning? Tycker personligen att karln är den bästa värvning vi gjort på ett antal år, och kan inte förstå vad som hindrar Van Gaal från att använda honom. Något är fel här, och jag blir inte förvånad om han lämnar klubben. Helt klart ett ärende för Slöseriombudsmannen..

 

Slutligen:

  • Tycker denna säsongens Fellaini är ungefär hundra gånger bättre än förra säsongens Fellaini. Om Fergie hade förmågan att få medelmåttiga spelare att överprestera, kan vi väl såhär i efterhand konstatera att David Moyes hade den motsatta.. Denna säsongens Fellaini är helt okej (om än på Herreras bekostnad..)
  • Omspel mot Preston måndagen den 16 februari. Lite trevlig kuriosa kring FA-cupens femte omgång skulle kunna vara att senast vi mötte Preston i FA-cupen var 1972, med spelare som Sir Bobby, Georgie och Denis Law i startelvan. Vi vann den matchen med 2-0, och helt ärligt.. det där med att slå dåliga rekord och bryta segersviter till höger och vänster känns såå 2014..

 

/Lisa

6 | FA-cupen, Fellaini, Herrera, Wilson | permalänk

3-5-2 blev 4-4-2 blev 4-5-1 som blir … Fella-Wilson

3-5-2 funkade inte alls. 4-4-2 i en diamantform funkade bättre. 4-5-1 har givit två poäng på tre matcher. Det heter att man inte ska stirra sig blind på formationer och siffror i en taktik, men det går inte att bortse från följande faktum: Ángel Di Maria trivs inte alls lika bra på en kant som mer centralt. Och i en 4-5-1 hamnar han alltför ofta i periferin där han absolut inte hör hemma. Det kan ju inte bara vara vi lekmän på läktaren och framför tv:n som ser detta, utan även någon eller några i Manchester Uniteds ledarstab. Så tänker Louis van Gaal fortsätta i de senaste matchernas hjulspår och låta argentinaren göra så lite skada som möjligt längs sidlinjen eller flytta in honom där det händer? Eller snarare: Varför i helvete skulle han göra det?

Med Robin van Persie lika kall som han var het för ett par år sedan, Wayne Rooney inte alls i slag som toppforward (enligt Aloysius), Welbeck såld och Falcao skadad är det inte särskilt uppseendeväckande att holländaren nu funderar på att kasta in James Wilson från start på lördag. Frågan är om han får Robin van Persie som sällskap eller om han tar Robin van Persies plats.

Senaste ädelstensuppställningen innehöll kvartetten Blind, Valencia, Di Maria och Mata. Gången dessförinnan var det Blind, Herrera, Di Maria och Rooney som hängde bakom två toppforwards och den fyran ser jag gärna på lördag. Med … Fellaini-Wilson längst fram.

Afrotanken kan inte agera sittande mittfältare oavsett om han själv tycker det eller känner sig bäst där. Det har vi sett alltför många bevis på. Han är för långsam, klumpig och har ett märkligt tillslag på bollen – det är ofta han står för ”orena” passningar – som gör att hans egenskaper straffas där. Däremot, åt andra hållet, är han oberäknelig för motståndarna, för medspelarna och för sig själv på ett lyckligtvis mer positivt sätt. Det har vi sett några bevis på de senaste veckorna. Med en klassisk big guy-small guy-uppställning ges Uniteds anfallsspel en annan dimension som kan vara värd att testa. För det är inte så att Uniteds miljardsatsning i offensiven resulterat i ett överflöd av mål – både Southampton och West Ham har gjort fler – och med en helt ny duo prövas nya sätt. Med ett United i ständig omvandling sedan den gamles avsked är det här inte någonting revolutionerande.

Följden av Fellani-Wilson på topp kan bli:

1) Långboll slash inlägg på Fellaini, bröstnedtagning och pang.

2) Långboll på djupledslöpande Wilson, pang.

3) Inlägg mot Fellaini, motståndarna gör misstaget att tro att afrotanken är bra i luften, bollen går över alla till Wilson och pang.

Palace kommer garanterat att göra mål på Old Trafford, det är upp till United att göra fler.

2 | Fellaini, Wilson | permalänk