Det finns människor vars liv definieras av ett enda ögonblick. En enda tidpunkt, en enda plats. Förhoppningsvis var den platsen något vackert, i värsta fall något hemskt.
Det finns också helt andra slags människor. Jag tänker närmast på Hittejoel, målvakten från Max Lundgrens gamla böcker om Åshöjdens BK. Han kallades just för Hittejoel för att han saknade en plats bland folk (han var en så kallad tattare). Hans brist på tid och rum blev alltså hans namn.
Jag tänker Ã¥ andra sidan pÃ¥ Karl Oskar Svensson, mÃ¥lvakten som blev Rio-Kalle med hela svenska folket efter VM i Brasilien 1950. Rio-Kalle skulle även stÃ¥ i mÃ¥l när Sverige mötte Brasilien i VM-finalen 1958 i Stockholm (en silvermedalj och en bronsmedalj fick han kröna karriären med). Men det var inte Rio-Kalle som utsÃ¥gs till turnerings bästa mÃ¥lvakt 1958 – det var Harry Gregg.
Harry Gregg började och avslutade sitt liv på Nordirland. I Manchester skulle han utmärka sig som en av Uniteds bästa målvakter genom tiderna (247 matcher mellan 1957 och 1966). Men det var på en flygplats i München som Harry Greggs liv skulle definieras. Ur ett brinnande flygplan räddade han inte bara sitt eget liv, utan ett flertal av sina medpassagerare, både lagkamrater och människor som Gregg aldrig tidigare haft en koppling till.
The Hero of Munich (Hjälten frÃ¥n München) blev hans smeknamn. Och när vi talar om hjältar i United sÃ¥ blir det inte större än sÃ¥. München är platsen för klubbens viktigaste ögonblick, och Harry Gregg var dess viktigaste spelare, i detta fall en mÃ¥lvakt – en räddande ängel.
Vad som gör Harry Greggs karriär i United också smått unik är att han spelade nästan tio år i klubben utan att vinna en enda titel. Skador och dålig tajming gjorde att han förblev utan medaljer trots lång och trogen tjänst, långt efter flygkraschen i München 1958.
Sir Bobby Charlton, den kanske mest hyllade och prisade av alla Unitedspelare, hade varken vunnit VM 1966 eller Europacupen 1968 utan Harry Gregg (som drog honom levande ur det brinnande planet). Det säger mycket om allt, och Sir Bobby har alltid haft mycket att säga om Harry Gregg, liksom hela tiden försökt hitta nya infallsvinklar för att uttrycka sin tacksamhetsskuld och därigenom beskriva hans storhet; “Han kommer alltid att bli ihÃ¥gkommen för det han gjorde i München, men utöver det var han ocksÃ¥ en riktigt bra mÃ¥lvakt.”
George Best, en annan hjälte, som en gÃ¥ng i tiden putsade Greggs skor i början pÃ¥ karriären, sa sÃ¥här om sin nordirländske landsman: “Hjältemod är en sak, men vad Harry gjorde handlade om mer än bara mod. Det handlade om godhet.”
Harry Gregg beskrev sig själv hellre pÃ¥ detta vis, i en intervju frÃ¥n 2008: “Jag är Harry Gregg, frÃ¥n 34 Windsor Avenue, som spelade fotboll. Som var hygglig pÃ¥ det pÃ¥ bra dagar och bedrövlig pÃ¥ det pÃ¥ dÃ¥liga dagar. Det är det jag vill bli ihÃ¥gkommen för, inte för nÃ¥got som hände i stundens allvar.”
Det är väl så en sann hjälte definierar sig själv, tror jag. Alla andra ser ett ögonblick, Harry Gregg ser en vardag.
En hjälte och en medmänniska var dag. Det är så jag vill minnas Harry Gregg.