Säsongskrönikan 19/20: Norrmän och Bob Marleys

Äntligen är den här, den första av mina (förhoppningsvis) många och traditionsenliga säsongskrönikor. En säsong som mötte sitt överraskande slut i juli 2020. En säsong som enligt mitt tycke, med facit i hand, kändes som ett omvänt uppskjut. Där slutligen Manchester Uniteds räddning var att andra lag över dem i tabellen skulle lyckas med konststycket att vara så pass nonchalant dåliga som behövdes. Jag ska således ge mig på att på något vis summera en konstig och obekväm säsong som räddades av ett kinesiskt virus som var 1 238 mil bort och 2020 års motsvarighet till Titanic, Leicester.

Säsongen året innan, och speciellt hösten, hade kantats av det jag möter varje gång jag går mot busskuren för att ta mig till jobbet, ett konstant vindpustande os av vad jag kan anta är fermenterad antibionitiserad koskit från potatislandet som ligger bredvid. Vilket blir än mer tilltalande när det verkligen blåser. Om Mourinho var potatislandet så var resultaten vinden som blåste portugisen bort från Manchester United i december 2018, en då, tidig julklapp. Ole Gunnar tog över, lyckades skapa någon form av historisk seger i Paris, dock en säsong som i slutändan skulle minnas och bli ihågkommen som en säsong med dåliga beslut, dåligt spel och mediokra nyförvärv. För dom som inte minns var vi fem poäng ifrån Champions League, och på de sista fem matcherna skrapade vi ihop två poäng av 15 möjliga. Om Leicester är Titanic så var vi regalskeppet Vasa.

Efter förra säsongens flopp, skulle ambitionerna lyftas, The United Way skulle vara signum för klubben och legoknektar och vittrande dödträd skulle bytas mot spelare som kunde förstå Manchester United och dess filosofi. Det skulle satsas från de unga leden och på rätt spelare som kunde matcha klubbens identitet, vilket inte har funnits sedan Sir Alex Fergusons tid. Det skulle satsas brittisk, klubben och Ole ville ha den typiska brittiska rasen, håriga, korta och feta bulldogliknande män som beställer tvåliters pint på puben och inte räds för att rapa och fisa vid urinoaren. Frontmannen själv använde orden, ”Youth, courage, success” inför säsongen 19/20.

Embed from Getty Images

Managern Ole Gunnar Solskjaer, det var ju det här med att hitta en ny tränare, någon som skulle ro skutan i hamn utan att kölhala besättningen och kapsejsa båten. In kom en norrman och det såg.. Sådär ut första halvåret. Men nu skulle Herr Frodo Baggins från fjorden vid Kristiansund få ett helt transferfönster och en hel försäsong att förbereda sig. Han lovade ombyggnation, fyllda fjordar och en potta med guld vid slutet av regnbågen. In kom Daniel James (youth), kanske inte den direkta bulldograsen men han är ju från den brittiska halvön. Drygt femton miljoner pund, och med facit i hand. Nja. Det som började bra, slutade med en sluttande isbana direkt in i frysboxen. Två miljarder skanderade media att klubben MINST hade i förvärvskapital. Efter en hel del bråkandes med Leicester om en annan en annan britt, kom big head Harry (courage) för en nätt summa av 80 miljoner pund, världens dyraste back genom alla satans tider. Vi hoppades på van Dijk, men det såg ut som, ja typ, en vilsen bulldog. Sedan hade vi ju också Wan-Bissaka (success), de längsta benen i Europa, glidtacklingarnas okrönta konung som för mig är med och tampas om årets spelare. Bruno behövs inte nämnas, värvningen var ändå sex månader för sen. Men Ole, han höll det han lovade.

Embed from Getty Images

Silly Season, ett år senare kan vi nog säga att det var ett lyckat fönster sett över en hel säsong. Daniel James har mycket att jobba på, men grabben är 22 år och kan förmodligen leva med att vara en rotationsspelare. Harry Maguire spelade alla 38 matcher i ligan och växte i rollen som kapten för laget under säsongen, även om det vissa gånger stångades likt en skenande noshörning och det spelade inte någon roll vems huvud som var i vägen, motståndares som medspelares så avslutade han säsongen med ett godkänt betyg. Bruno var över all förväntan och håller samma siffror som han gjorde i Portugal, Wan Bissaka har glidtacklat sig in i våra hjärtan. Ut försvann Big Rom, som inte alls passade i det system som United spelade och hade ungefär lika mycket bollkänsla som en pirat med två träben. Darmian försvann för en fikapeng till parmaskinkans hemland, tog med sig bockskägget och skrapade ihop några halvdana insatser för en mellanklubb i Italien. Vi ska inte glömma att han var alltså mer eller mindre given i United och det Italienska landslaget, sug på den karamellen.

Embed from Getty Images

Till nästa säsong, ska vi fortsätta bygga på det som har varit positivt efter uppehållet. Vi ska värva in mer kvalité, vi får hoppas på Sancho, vi får hoppas på några fler tongivande spelare som kan lyfta laget. Vi kan också hoppas på att vi kölhalar de spelare som fortfarande klamrar sig fast vid skattkistan oavsett om det är Chilenska kraftpaket, Argentinska benknäckare som spenderar en karriär i sjukstugan eller Bob Marley-liknande engelsmän. Även om laget just nu saknar en lagidentitet så räddar de individuella prestationerna ofta upp det här. Vi behöver en bred trupp, vi behöver BRA spelare, vi behöver en vänsterback, mittback, mittfältare, högerytter och en striker. Vi har tre för bra målvakter samtidigt, ser tyvärr ingen annan utväg än att Romero lämnar, beroende på Dean Henderson. Vi behöver inte gå igenom den traumatiska upplevelsen om att anställa en sportchef som återspelas varje år  som ändå aldrig ens verkar vara på kartan. Vi behöver inte spela bra en halvsäsong, vi kan ju i alla försöka spela bra en hel säsong. Vi ska vara med och tampas i toppen av tabellen och vi ska sluta förlora onödiga matcher mot blåbärslag, visst låter det enkelt?

Vi är halvvägs över regnbågen och nästa år kan bli jäkligt bra, sen kanske inte Ole är den tränaren som ska ta oss hela vägen, men som det ser ut kan han dock lägga fundamentet och det känns inte som något fuskbygge. Woodward behöver inte ringa arga snickaren för en utvärdering och utskällning, ”Gräver man en grop faller man ofta själv i, men det är aldrig försent att klättra upp igen” sa en terapeutisk Anders Öfvergård, och vår egengrävda grop är djup, men nu fasen är vi nästan ute.

 

 

 

 


MANCHESTERGUIDE
Manchester United Supporters Club Scandinavia är Manchester Uniteds officiella supporterklubb i Skandinavien. Muss.se är supporterklubbens svenska kanal. Vi producerar redaktionellt innehåll på och informerar om supporterklubbens aktiviteter.
© 2020 MUSS.SE   |   OM MUSS & MUSCS   |   HJÄLP MUSS   |   OM MUSS.SE   |   BLI SKRIBENT   |   INTEGRITETSPOLICY   |   KONTAKTA OSS