Det talas vitt och brett om att den nuvarande herrtruppen är den värsta som dragit på sig de röda tröjorna. Är detta blott frustrerade hyperboler, eller ligger det en sanning i det tragiska påståendet?
Tiden går fort när man har roligt. Tydligen också när misären koncentrerat sig likt ett lokalt – väldigt lokalt, alltså – oväder över Old Trafford.
För två år sedan skrev undertecknad en krönika om det bästa Manchester United. Då dominerades nyhetsflödet av en förlamande pandemi, snarare än ett folkrättsvidrigt ryskt krig i Ukraina.
Om andan skulle falla på kan du läsa den texten här.
Under en säsong som känns meningslös och som alla bara vill ska vara över känns det mer naturligt att diskutera den sämsta Manchester United-upplagan.
Så varför dra ut på saken?
Lika fort som jag klagar över hur mörkt det varit kring Manchester United sedan Sir Alex Ferguson pensionerade sig får jag mothugg från min gode far. Och sannolikt med rätta.
“Tänk dig dÃ¥ hur det var pÃ¥ 80-talet.”
Tänka mig kan jag ju. Men att verkligen sätta sig in i det är en annan femma, inte minst när man är född under slutet av det efterföljande decenniet.
Även om misären på grässtråna anno 1986, enligt uppgifter, ska ha påmint om hur det ser ut idag var situationen utanför planen en helt annan.
Detta var under en tid då Manchesterborna såg på dig med en oförstående min om du berättade att femtonåringen som stod framför dem åkt till Old Trafford hela vägen från Sverige.
Genom att ha upplevt denna tid i klubbens historia bara genom anekdoter, videoklipp eller artiklar har jag fått uppfattningen att det mycket riktigt finns gemensamma beröringspunkter med samtiden.
Den uppenbara är ju att United är dåliga, medan förväntningen är att de borde vara bra. Åtminstone bättre.
En annan är att Liverpool är motbjudande. Och olagligt starka.
En tredje och sista är att ligaplaceringarna när säsongerna tog slut varierade från 2:a till 13:de plats under 80-talet.
Sedan Sir Alex Ferguson gick i pension har vi visserligen inte hamnat under plats sju. Men med tanke på hur urkass vi varit sedan i somras borde vi ligga på plats 13.
Dessutom är den här säsongen, som vi alla är plågsamt medvetna om, alltjämt igång – det kommer komma gott om tillfällen att tappa fler poäng.
En skillnad mellan nu och då är emellertid att när kalendern visade 1980 hade Manchester United inte vunnit den högsta ligan på femton år.
Idag är det bara nio år sedan sist.
1980 skulle det dröja ytterligare tretton år innan ligatiteln bärgats igen.
Det kan det inte – får det inte – göra nu.
Hittills har vi inte diskuterat huruvida dagens Manchester United är det sämsta laget som klubben haft. Och anledningen är ganska uppenbar.
Därför att det inte är så.
Oavsett vilken måttstock man använder kommer det alltid att finnas fem kandidater som toppar listan.
Lagen från 1893/1894, 1921/1922, 1930/1931, 1936/1937 och 1973/1974 blev alla relegerade.
Då spelar inte förväntningar, truppens sammanlagda prislapp eller om man slagit rekord i tröjförsäljningar någon roll.
DÃ¥ har man förlorat. The botten is nÃ¥dd.Â
Så var det ur vägen. Nu över till de andra måtten.
Har det funnits ett på pappret bättre och mer välbetalt Manchester United som presterar så kasst? Som joggar omkring på planen med sådan håglöshet? Som varken kan skilja på med- eller motspelare, eller i vilken riktning anfallen ska göras?
Bara i närtid finns det några uppsättningar att välja mellan.
Det brukar sägas att ingen annan tränare än just Sir Alex Ferguson hade kunnat vinna den där senaste ligatiteln med ett så mediokert lag.
Och det stämmer sannolikt. Med nästan samma trupp som han tog hem guldet kom David Moyes sjua.
Louis van Gaals “red-and-white army” var ocksÃ¥ de ett minne blott av det jagande och attackglada lag som en gÃ¥ng spelat pÃ¥ Drömmarnas Teater. Det märkliga med hans tid vid rodret var bara att segheten var avsiktlig – en del av matchplanen.
Under Mourinhos tredje och Solskjaers första säsong innehade Manchester United ett lag som, i min mening, är det sämsta vi ställt upp med under mitt supporterskap. Ett lag som, i brist på andra, förlitade sig på spelare som: Ashley Young, Andreas Pereira och Alexis Sánchez.
Usch.
Trots det lyckades Solskjaer på ett mirakulöst vis väcka liv i en hunger som skulle resultera i en vinstprocent på 73,68 under sin första tid.
Det var, som vi alla vet, en utdragen smekmånad. Men det påvisar ändå att det går att göra mycket med ett lag som faktiskt vill, även om de på pappret inte borde kunna.
Därför kan man med fog hävda att dagens trupp verkligen är den värsta sedan åtminstone 80-talet.
Inte därför att truppen saknar stora namn eller individuell finess.
Utan därför att de inte verkar bry sig. Därför att laget egentligen bör kunna konkurrera om titlar, men istället finner sig i en konstant nedåtgående spiral.
Givet alla parametrar är Manchester United 2021/2022 det sämsta på årtionden.
Så kom inte och påstå att detta är en meningslös säsong — den är rentav historisk.