“Vi hade inte tillgÃ¥ng till viss bevisning, av orsaker vi respekterar, men de bevis vi hade gjorde att vi drog slutsatsen att Mason Greenwood inte utförde de dÃ¥d han var Ã¥talad för.”
Det långa öppna brevet på hemsidan, skrivet av Richard Arnold, är problematiskt på en rad olika vis. Man kan nästan skriva en uppsats om hur uselt sammansatt det är, men nu nöjer jag mig med en krönika istället.
Den passage jag citerat ovan är nämligen representativ för Uniteds sätt att agera kring Mason Greenwood sedan den dagen då de där hemska bilderna och de lika hemska ljudklippen släpptes online.
Det är smärtsamt uppenbart att United ville ha tillbaka sin guldklimp i spel så fort som möjligt efter att åtalet lades ner och Greenwood släpptes på fri fot. Han blev alltså inte friad, åtalet lades bara ner. En oerhört viktig skillnad rättsligt men en skillnad som varken United i allmänhet eller Greenwood själv i synnerhet verkar ha förstått.
Eller så brydde man sig inte, i alla fall inte från Uniteds sida. Målet var att få Mason Guldfot tillbaka in i laget så snabbt och så smärtfritt som möjligt. Arnold var ombord, ägarfamiljen var ombord, Ten Hag var också han i båten. Nu kör vi, tänkte United och valde i samma veva att inte låta en fristående utredare handskas med detaljerna, inte engagera kvinnorättsorganisationer förrän det var för sent och framförallt inte säga ett skit offentligt om vad som händer i fallet.
När det började rapporteras från säkra håll att Greenwood skulle komma tillbaka, ja då fick jag nog. Jag pratade med mina United-vänner och bekanta, hörde hur dom kände och vi var alla på samma våglängd – det kan nog inte bli en fortsättning om Mason Greenwood kommer tillbaka till laget.
Jag var själv beredd att kasta över 30 Ã¥rs supporterskap i sophinken över en natt om United valde att gÃ¥ vidare med Greenwood. Hur skulle jag kunna nära och kära i ögonen och säga “jag ska se United-matchen sen”, samtidigt som jag vet om att dom är offer för sexuellt utnyttjande och vÃ¥ld i nära relationer? Hur skulle jag kunna leva med mig själv dÃ¥? Allt för att “fÃ¥” följa en fotbollsklubbs öden och äventyr? Fotboll kan, och fÃ¥r, inte vara sÃ¥ viktig. När en sport, ett lag, en spelare eller ledare blir viktigare än din egen moraliska kompass har du klivit över en gräns där det inte är sunt för varken dig eller de i din närhet med supporterskap längre.
Som tur var, var jag inte ensam i att känna de här känslorna och beredd att ta det här beslutet. Vi var många, väldigt många, som vägrade låta Uniteds egna moraliska kompass, en trasig, snurrande kompass som pekar åt närmsta pengahög, dra oss ner i skiten. Det är jag tacksam för idag.
Men samtidigt är det något som förändrats inom mig. United var trots allt villiga att gå vidare med detta ända in i det sista. Det är smärtsamt tydligt i Richard Arnolds öppna brev. Man svängde inte på grund av att den där trasiga moralkompassen plötsligt pekade åt rätt håll, man svängde för att vi supportrar, media, politiker och kvinnorättsorganisationer världen runt tog tag i ratten och tvingade dom att göra det. Och det får mig att vilja spy.
Samtidigt står Jassim bin Hamad Al Thani med sina pengapåsar runt knuten på Carrington och bara väntar på att få ta över institutionen som är Manchester United. Backad av en stat som förtrycker kvinnor och LBTQI-personer till höger och vänster. Jag känner smaken av galla och ångest i munnen när jag skriver det. Vem vet – när 2023 är över har jag kanske packat ner mitt supporterskap i malpåse trots allt.
Av: Marcus Löfström