Muss.se » Nyhetsarkiv » Herrlaget | Manchester United

Krönika
Förvirrat mellanläge – bättre än alternativet

Sir Jim Ratcfliffe sägs köpa 25% av Manchester United och ansvara för den sportsliga delen i verksamheten. Detta innebär samtidigt att klubben slipper bli en del av propagandamaskinen från Qatar – och det ska vi vara väldigt nöjda över. 

Som med så mycket annat här i livet finns det för- och nackdelar med det mesta. Hela ägarfrågan kring Manchester United är inget undantag.

Det är väldigt få personer som kan påstå att Glazerfamiljen skött sitt ägarskap på ett bra sätt.

I över 18 år har de tagit pengar från Manchester United, men att skylla den här klubbens misslyckande på bristande ekonomiskt bidrag från ägarna är tondövt.

United har misslyckats på grund av ofantligt många idiotiska sportsliga beslut – och naturligtvis har man som ägare det yttersta ansvaret för alla beslut som tas.

Men i mina sociala medier har fler och fler tydligt blivit offer för propaganda från Qatar.

”Manchester United behöver ägare med obefintliga likvida medel”

”Manchester United behöver ägare som verkligen investerar i klubben”

Bullshit, säger jag.

Den här klubben behöver inte mer pengar. Den här klubben behöver en sportslig ledning med kompetens – en ledning som inte fattar idiotiska sportsliga beslut stup i kvarten.

Glazer klarar uppenbarligen inte av ansvaret för det sportsliga, men sanningen är att de klarat av den kommersiella delen av verksamheten. Trots tio år av dåliga sportsliga resultat genererar Manchester United oändligt med inkomster – vi är fortsatt en av de rikaste klubbarna i världen.

Att Qatar drog sig ur och inte lyckades köpa klubben är det bästa som hänt oss på väldigt länge. En statsägd fotbollsklubb är inget annat än en propagandamaskin – och det är jag som Manchester United-supporter, och människa, glad över att slippa.

Av allt att döma kommer Sir Jim Ratcliffe snart äga 25% av klubben – och få ansvaret för Manchester Uniteds sportsliga verksamhet.

Eftersom Glazer inte behärskar den sportsliga delen av sitt ägande kan jag förstå tanken med den här lösningen och de som uttrycker sig positivt kring förändringen.

Jag vill vara tydlig med att jag kan alldeles för lite om Ratcliffe för att slå ner på upplägget helt och hållet.

Men för mig känns det en aning rörigt att en minoritetsägare kommer in och förväntas peka ut riktningen i den del som faktiskt är (iallafall borde vara) den allra viktigaste i verksamheten. Hur många företag drivs på det här sättet?

Och man behöver inte vara allt för skeptisk lagd för att oroa sig för det praktiska beslutsfattandet. Vem ska egentligen ansvara för vad? Vem tar det slutgiltiga beslutet och vem ska man som supporter egentligen skylla på om tvivelaktiga beslut fattas?

Frågeställningarna är många – och svaren lär komma små småningom.

En sak kan vi däremot slå fast här och nu.

Att Manchester United inte blev Qatar-ägt var det bästa som hänt klubben på riktigt länge.

Vi behöver inte mer pengar och vi klarar oss utan att vara en del i propagandamaskinen för en stat med bristande mänskliga rättigheter.

Det vi behöver är kompetens i den sportsliga ledningen.

Förhoppningsvis kan Sir Jim Ratcliffe bevisa att han är rätt man för det.

Trots att den här lösningen känns som ett förvirrat mellanläge var alternativet klart sämre.