INEOS och sir Jim Ratcliffes övertagande av fotbollsverksamheten i Manchester United verkar nu bara vara formaliteter från att realiseras.
Kommer det bli mer av samma?
Eller är det hit vi kommer att se tillbaka om några år, som brytpunkten, för det nya, framgångsrika, Manchester United?
För två decennier sedan tvingade sig Malcolm Glazer in i Manchester Uniteds styrelserum.
Sir Alex Ferguson, Martin Edwards, Peter Kenyon och David Gill hade byggt, och förvaltade, en väloljad maskin.
Protesterna till trots måste Glazerfamiljen här, under mitten av 2000-talet, tänkt att det var otroligt enkelt att äga en fotbollsklubb som Manchester United.
En fotbollsklubb som skördade framgångar likt ett självspelande piano.
Sir Alex Ferguson lyckades med det otroliga när han vann sin sista Premier League-titel säsongen 2012/2013.
Detta trots att han förfogade över en åldrande trupp och ett överpresterande mittfält.
Den 6 maj 2013 tillkännagav sir Alex Ferguson sina pensionsplaner.
Och vi vet alla vad som hände sedan.
Säsongen 2023/2024 har så här i halvtidspausen varit en av de sämsta sedan sir Alex Ferguson lade tuggummipaketet på hyllan.
Likväl ligger vi på sjunde plats, elva poäng bakom serieledarna.
Missförstå mig rätt: det är inte där Manchester United ska vara. Långt ifrån.
Och spelmässigt har det, under långa stunder, sett fullständigt horribelt ut.
Men.
Vi ligger på sjunde plats.
Och tidningar, flöden i sociala medier och förståsigpåare skriker efter ten Hags blankpolerade skalp.
Att Chelsea, son spenderat motsvarande San Marinos statsbudget i transfers sedan 2022, ligger sex poäng under oss mottas med en axelryckning.
Och då leds de ändå av den vida hyllade Mauricio Pochettino.
Att den saudiska staten i svart-vita dräkter också ligger bakom oss pratas det heller inte mycket om.
Det är i Manchester United det är kris. Vecka ut och vecka in.
Att en hel startelva är uppskrivna på skadelistan och att backlinjen inte sett likadan ut från en match till en annan ignoreras för det mesta också.
Hated, adored, never ignored.
För att vara övertydlig: jag håller med om att Manchester United anno hösten 2023 är deprimerande långt från var klubben borde vara.
Och även jag är skeptisk till många av ten Hags beslut, utfästelser och uttalanden.
Men att sparka honom nu vore som att försöka sig på en kranskärlsoperation utan att veta var hjärtat sitter.
INEOS och Ratcliffe har inte ens hunnit godkännas av Premier League. Någon fotbollsansvarig har heller inte utsetts formellt.
Hur skulle det tjäna Manchester United långsiktigt att kasta ett sådant beslut i knät på … ja, vem är det som kör egentligen?
Oavsett om vi torskar samtliga kommande fem matcher med 0-6 måste den nya ledningen få en chans att sätta sig in i vad som är fel och hur det kan åtgärdas – innan de stora besluten ska fattas.
Annars är Manchester United tillbaka där vi är idag om ett halvår eller år.
Den 22 november 2022 började Manchester United ”se över strategiska alternativ för att främja klubbens utveckling.”
På julafton 2023 annonserade klubben att man kunde se mållinjen på processen.
Det blev ingen helförsäljning, som många hade hoppats på. Glazerfamiljen förblir majoritetsägare.
Däremot verkar det som om förändringarna sker där vi alla har hoppats att de skulle ske – på fotbollssidan.
Trots avsaknaden av framgångar på gräset har Manchester United, sett till den kommersiella delen, varit en pengamaskin de senaste åren.
Glazerfamiljen behåller kontroll över den del de anser sig behärska, men överlämnar nycklarna till den verksamhet som de har kört i botten gång på gång det senaste decenniet.
Den 29 december 2023 är det alldeles för tidigt att säga om detta är bra eller dåligt.
Om det kommer leda till framtida stordåd och framgångar eller om det blir mer av det vi fått se sedan Sir Alex Ferguson gick i pension.
Framtiden är, som alltid, höljd i dunkel. Och ovanstående frågeställningar är för komplexa med för många rörliga delar.
Så här dagarna före årsskiftet är det egentligen bara en fråga som är av relevans; lika svårbesvarad som ångestladdad.
Kommer det bli bättre nu?